I ett tidigare inlägg här på bloggen funderade jag över hur vissa leksaker kan få en annan innebörd om man är insatt i medierna bakom dem. Om man till exempel har en actionfigur av Batman så kan den i en vuxen person som känner till karaktärens tragiska ursprung med mördade föräldrar och hans kamp mot diverse livsfarliga galningar inge helt andra känslor än i en yngre person som bara tycker den ser häftig ut. Och vissa leksaker balanserar på gränsen för vad som skulle anses passande för barn, till exempel Lego baserat på Indiana Jones, arkeologen som slåss mot nazister och präster som sliter ut folks hjärtan. Ibland finns det dock leksaker som inte balanserar på gränsen utan helt enkelt glatt överskrider den.
I dessa fall brukar det handla om leksaker baserade på någonting som definitivt inte riktar sig till barn. Några exempel är nog nödvändiga, låt oss börja med Alien. Ni vet, skräckfilmen med både bloddrypande chocker och krypande rädsla i klaustrofobiska utrymmen, för att inte tala om diverse oroande psykosexuella undertoner. Perfekt material för att göra leksaker av! Det tänkte i alla fall leksaksföretaget Kenner, och försökte sälja en stor plastfigur av filmens titelmonster i leksaksaffärer. Föga förvånande blev det ingen större succé, och de lade ner planerna på att göra actionfigurer av de andra karaktärerna i filmen (fast prototyper av dessa har hittats).
Varför trodde Kenner att det här skulle vara en bra idé? En teori är att det var ett resultat av företagets stora framgångar med sina Star Wars-leksaker, faktum är att Star Wars var en av de första filmerna som tjänade riktigt grova pengar på diverse prylar kring filmen. Alien kom ut ganska tätt efter Star Wars-filmen, och det är möjligt att Kenner tänkte något i stil med att alla science fiction-filmer kunde leda till framgångsrika leksaker. Den uppenbara skillnaden mellan Star Wars och Alien var ju dock att barn faktisk såg Star Wars-filmen, men med tanke på åldersgränsen så kunde barn inte se Alien, även om de mot alla odds skulle vilja göra det.
Samma problem fanns med David Lynchs filmadaption av boken Dune. Ja, ni läste rätt, något geni tyckte att produkter riktade till barn baserade på Dune var en bra idé. Actionfigurer, målarböcker, aktivitetsböcker, sängkläder, papperstallrikar till kalas, pennfodral, samlarkort och diverse annat krimskrams baserat på filmen såldes, fast man undrar om någon faktiskt köpte dem. Vi pratar alltså om en extremt politisk, filosofisk och allmänt konstigt science fiction-film med väldigt få actionscener, med en vansinnig skurk som dricker sina underhuggares blod. Allra knäppast är nog målarboken, där barnen kan använda kritor för att färglägga scener ur filmen såsom när Pauls far bli lönnmördad (och en bild på hans döda kropp!), när Paul blir torterad av sin mor, eller när en läkare håller på att peta på Baron Harkonnens diverse utslag i ansiktet. Återigen så är den enda förklaringen jag kan komma fram till att produkternas skapare tänkte något i stil med ”Dune, det är en science fiction-film med en ökenplanet och rymdskepp och sånt, va? Som Star Wars, och barn älskar ju Star Wars!” Och återigen så kunde ju inte barnen faktiskt se Dune.
En annan filmserie som barn inte kan se är Rambo, där Sylvester Stallone spelar en mentalt störd Vietnam-veteran som slaktar hundratals fiender med maskingevär och annan hårdvara. Men nog fasen gjordes det ett tecknat barnprogram baserat på karaktären ändå. Eller vad sägs om splatterexperten Tromas film The Toxic Avenger? Jag såg faktiskt själv en del av leksakerna baserade på den tecknade versionen i leksakskataloger här i Sverige. Det var först när jag blev vuxen som jag lärde mig deras egentliga ursprung, men redan som liten tyckte jag det var något konstigt med en hjälte som var så gravt deformerad i ansiktet (fast Ninja Turtles såg ju också lite konstiga ut, så helt förvånad var jag inte). Lite mer gränsfall är nog barnprogrammet baserat på RoboCop, och likaså det baserat på Conan. Visst, RoboCop var en ganska blodig och barnförbjuden film på sina ställen, men konceptet med en polisrobot med diverse häftiga pistoler och en häftig bil tilltalade nog många barn. De ursprungliga berättelserna som handlade om barbaren Conan hade även de en hel del våld, för att inte tala om rasism och annat otrevligt, men ett tecknat fantasy-äventyr med en muskulös svärdsbärande hjälte behöver ju inte vara helt fel. Det funkade ju för He-Man, om inget annat.
Och även om det fortfarande görs barnprodukter av de flesta nya nördmedier så verkar företagen som producerar dem lärt sig en del sedan 70-talet, och brukar lyckas med att undvika att trampa helt i klaveret, alternativt gör de leksaker baserade på ”vuxna” filmer, men riktar sig då i stället till vuxna, leksakssamlande nördar.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 