Konceptet bakom Teenage Mutant Ninja Turtles kan verka en aning märkligt om man tänker efter: Fyra sköldpaddor råkar av en händelse muteras av en mysko kemikalie, gömmer sig i kloakerna, tar sig namn efter renässanskonstnärer (Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael) blir upplärda i ninjans ädla konst av en lika muterad råtta vid namn Splinter, och bekämpar sedan en ondskefull ninjaklan kallad ”The Foot”, med den ondskefulle japanen Shredder i spetsen. Senare tillkommer även diverse robotar, utomjordingar och andra mutanter för ninjasköldpaddorna att ta sig an. Men anledningen till att upplägget är så konstigt är egentligen enkel. Teenage Mutant Ninja Turtles var nämligen ursprungligen en parodi.

Figurerna skapades när de två tecknarna Kevin Eastman och Peter Laird satt och klottrade små figurer medan de tittade på TV, runt 1983. Tonåriga muterade ninjasköldpaddor var, kanske inte helt förvånande, ett resultat av slumpen, och när de väl bestämde sig för att göra något av idén gjorde de det i form av en parodi av Frank Millers version av superhjälten Daredevil, och den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet. Daredevil är, för er som inte vet, en superhjälte som blivit blind när han fick en kemikalie i ögonen, men i gengäld fått sina andra sinnen förstärkta, och när Frank Miller började skriva och rita Daredevil-serier lade han till en hel del nya koncept. Serien fick en något mörkare ton, både i det visuella och i handlingen, och i stället för att slåss mot trikåklädda bovar tog sig nu Daredevil an organiserad brottslighet och, naturligtvis, ninjor. En av de stora skurkgrupperna var en ninjaklan kallad ”The Hand”, och Daredevil fick också en ninja-mentor vid namn Stick.

Den första Turtles-serien som publicerades 1984 förklarade att sköldpaddorna i fråga blivit muterade när en kemikaliebehållare studsade mot ögonen på en herre och krossades först när den kom i närheten av sköldpaddorna i stället. Daredevils mentor Stick blev sköldpaddornas mentor Splinter, och Hand-klanen blev Fot-klanen. Det var med andra ord bara lite skoj från Eastman och Lairds sida, men faktum är att både Splinter och Foten antagligen blivit mer kända än sina förlagor.

Det är just kändisskapet som gör Teenage Mutant Ninja Turtles så speciellt. Eastman och Laird var två frilansande tecknare som råkade få lite pengar i skatteåterbäring, och därför bestämde sig för att publicera sin serie själva, efter att ha blivit nobbade av diverse existerande publicister. Så de grundade företaget Mirage Studios, satte in en annons om serien i en tidning, och senare skickade de ut meddelanden till diverse TV- och radiostationer. Det är troligtvis mycket tack vare detta som serien fick sin första uppmärksamhet och popularitet, fast man kan inte förneka att serien själv faktiskt var ganska hyfsad i all sin svartvita enkelhet. Resten av historien känner nog många gamla nördar till, Turtlarna fick en tecknad TV-serie, diverse populära leksaker, några långfilmer, och diverse annat krimskrams och blev snart kulturikoner.

Eastman och Laird lyckades med andra ord leva den dröm som många andra unga serietecknare drömde (och säkert fortfarande drömmer), att få se sitt egenhändigt ihopaknåpade alster ta världen med storm efter en blygsam början. Faktum är att Teenage Mutant Ninja Turtles var början på en trend under 80-talet då diverse andra mer eller mindre ambitiösa serietecknare försökte efterapa succén med sina egna mer eller mindre originella koncept i form av billiga svartvita serier som de sålde direkt till distributörerna. För majoriteten av dessa serier blev det ingen större framgång, men ninjasköldpaddorna blev ändå ett mål för den unge serieskaparen, och är ännu idag en symbol för att om man bara lägger manken till så kan lite udda koncept bli något stort. Turtle Power!

Publicerat av Fredde 

10 reaktioner till “Nördfavorit – Teenage Mutant Ninja Turtles

  1. Bra artikel men du glömde påpeka Ronin som stor insperationskälla.
    Samt även New mutants och Cerebus

    1. Nå, Ronin kan väl tänkas täckas in under ”den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet”, om inget annat.

    1. Jag har inte tittat på TV-serien sedan jag var liten, då jag är rädd för att det ska förstöra min nostalgi för den. Men den kanske inte är så dålig som jag fruktar, om den har en sådan parodisk underton.

      1. Vaddå, det är en komediserie? Säsong 1-2 har ganska bra blandning av action och humor. Säsong 3 börjar ungefär likadant, blir sedan mer humor. Säsong 4-7 är mest humor. Säsong 8-10 är en återgång till mer action. Jag har sett alla 193 avsnitt (inte som barn, så många säsäonger sändes inte i Sverige).

        Har du sett TV-serien från 2003? Där är det så mycket Mirage-stil det kan för en tecknad serie. Sköldpadorna är inte rädda för att skada levande varelser.

  2. Såg första avsnittet av 2003-TV-serien, gillade att det var så troget första numret av serietidningen. Ska nog dock införskaffa en samlingsvolym med just originalserietidningarna innan jag tittar på mer animerat, när jag har råd och tid.

Lämna ett svar till Fredde Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s