Kommer Fienden att besegras?

Så var Fienden då äntligen här, magasinet som hävdar att det är ”Sveriges första kulturtidskrift om TV-spel”. På dess hemsida (med den fyndiga adressen tidskriften.fi/enden) utlovades det att den skulle finnas tillgänglig i maj, och tekniskt sett så var den det. Den 31 maj kunde man nämligen få ta emot den om man besökte Karl XII-statyn i Stockholm. I butikerna fanns den dock inte förrän i juni, så jag fick vänta otåligt. För jag tror inte det förvånar någon att undertecknad väldigt gärna ville lägga vantarna på en kulturtidskrift om TV-spel, om inte annat så av ren nyfikenhet på vad det kunde innebära.

Nu har jag läst igenom den och måste över lag ge den ett gott omdöme. Det är definitivt en annorlunda tidskrift jämfört med den ”typiska” spelpressen, det ser man nog redan på omslaget och utformningen. Det finns inga recensioner alls i Fienden, utan i stället enbart artiklar, artiklar som behandlar många intressanta saker. Personligen gillade jag intervjuerna mest. I det första numret av Fienden intervjuas en märklig ung kvinna vid namn Alix som är förälskad i Sonic the Hedgehog (bland många andra märkliga saker), de två grundarna av spelföretaget Tales of Tales som verkar ha gett upp hoppet om att spel kan vara en vettig konstform, den diaboliske regissören Uwe Boll, och två av de tre personerna som låg bakom skandalspelet Limbo of the Lost.

Den sistnämnda artikeln är troligtvis min favorit i hela magasinet. För de som inte vet blev Limbo of the Lost känt för att ha snott så gott som all grafik från andra, mer kända, spel, och blev rejält utskrattat på grund av detta. Artikelförfattaren uppdagar historien bakom spelet, en historia om lögner, svek och fruktansvärda förluster. Synd bara att historiens stora skurk, den tredje av utvecklarna, inte vill uttala sig alls om varför han gjorde vad han gjorde mot de två andra, trots idoga försök från artikelförfattaren. Detta leder till att personen i fråga framstår som en rejäl skitstövel när de andra två pratar om honom, och kanske är han egentligen inte det, men det finns ju inget sätt att få reda på hans version av händelserna. Personligen gillar jag artikeln eftersom jag tidigare i det brittiska retrospelmagasinet Retro Gamer läst många artiklar om hur diverse brittiska spelföretag startade, ofta genom att de inblandade berättar om hur de var entusiastiska amatörer på 80- eller 90-talet som träffades på en pub och hittade på ZX Spectrum- och Amiga-spel. Fiendens artikel om Limbo of the Lost blir en sorts mörk spegel av dessa historier, för här handlar det också om hur några glada engelsmän träffades på en pub, blev goda vänner, och bestämde sig för att utveckla spel. Men sedan går allt käpprätt åt skogen.

Vad jag gillar med intervjuartiklarna i allmänhet är det faktum att de går djupare in i saker som de flesta spelnördar glömt bort eller bara tillfälligt ytligt intresserat sig för. Folk lämnade lite arga kommentarer på Alix’ hemsida, avfärdade Tales of Tales som pretton, skällde ut Uwe Boll efter noter och struntade sedan i honom, och skrattade gott åt Limbo of the Losts stulna grafik en liten stund. Men Fienden försöker ta reda på vilka dessa människor egentligen är, varför de gjorde som de gjorde. Det är viktigt att påpeka att de inte försöker skriva om hur synd det är om personerna och att de bara är missförstådda, Uwe Boll framstår till exempel som en väldigt konstig och smått otrevlig person hur vänlig intervjuaren än försöker vara, och det är svårt att säga om ”intervjun” med Alix ens är någon intervju alls, då hon mest svamlar och skrattar. Men det görs ett försök i alla fall, ett försök att ta reda på varför det blev som det blev, och att låta personerna få ge sin egen version av det hela.

Med detta sagt är dock de flesta andra av artiklarna i första numret av Fienden också intressant och underhållande läsning. Det är lätt hänt att man tror att artikelförfattarna mest försöker se ner på mainstream-spel och känna sig bättre än de dumma massorna eftersom de minsann känner till obskyra japanska Playstation-spel och hänger med tidigare nämnda pretton, och det finns vissa små formuleringar och gliringar mot just mainstreamen, men jag tror snarare att det handlar om en sorts frustration. Här har vi en grupp människor som hävdar att spelmediet ”är den viktigaste kulturform som någonsin uppfunnits” och att det finns oerhörda möjligheter med det. Så varför verkar så många spelföretag med sina stora budgetar och högupplösta grafik nöja sig med pang-pang och tråkiga upprepningar av samma genrer om och om igen? Fienden vill att TV-spel ska vara något mer, och jag tycker inte det är svårt att förstå att de blir frustrerade när ingen annan verkar vilja det. Artiklarna känns aldrig för självgoda eller okritiska, tvärtom påpekar de själva sin egen tveksamhet och undrar till exempel vad en självutnämnd kulturtidskrift om TV-spel ska göra när Tale of Tales ger goda argument för varför TV-spel inte verkar kunna bli kultur.

Och om ni nu tycker att ovanstående snack om spel som kultur, tidningens enkla svartvita stil och fotografierna av TV-skärmar på vilka spelen spelas snarare än bilder direkt från spelen känns oerhört pretentiöst och svårgenomträngligt så kan jag ändå rekommendera Fienden eftersom den helt enkelt är en tidning med intressanta artiklar för alla som gillar TV-spel och vill fördjupa sig lite i det. Texterna känns inte speciellt svårlästa (även om textmassan på vissa sidor kan se lite tung ut), och ämnena de behandlar är intressanta. Det finns en artikel som försöker förklara varför man kan känna mer sympati för huvudpersonen i Red Dead Redemption än huvudpersonen i Heavy Rain med hjälp av neuroforskning, en som handlar om symboliken i Chibi Robo och Chulip, en undersökning av varför svenska utbildningar i spelkunskap är dåliga, och en smått humoristisk skildring av hur det är att spela igenom det legendarisk svåra Takeshi no Chousenjou, bara för att nämna något. Det är egentligen inte så värst viktigt vad man tycker om ”spel är/är inte kultur”-diskussionen, Fienden är väl värd att läsa för alla spelnördar.

Själv kommer jag fortsätta vara nyfiken på Fienden, och se hur den klarar sig. Finns det ett underlag för en kulturtidskrift om TV-spel i Sverige? Kommer den gå i graven efter andra numret? Kommer den fortsätta i flera år? Jag har ingen aning, men hoppas på det bästa.

Publicerat av Fredde