Science fiction-film från 70-talet: Dark Star

John Carpenter har alltid varit en av mina favoritregissörer. Han har gjort ett flertal filmklassiker, till exempel skräckfilmerna Halloween och The Thing, men även något mer muntra och äventyrliga rullar såsom Escape from New York, Big Trouble in Little China och They Live. Över lag är kanske hans filmer inte speciellt djupa eller konstnärliga, men de är välgjorda och ofta ganska intelligenta för sina genrer, och lyckas för det mesta vara väldigt underhållande. Hans allra första långfilm var en science fiction-film från 70-talet vid namn Dark Star.

Dark Star är namnet på ett rymdskepp som far runt ute i universum, med uppdrag att spränga upp ”instabila planeter” som kan hota rymdkolonisering. För att utföra detta är skeppet utrustad med ett gäng riktigt kraftfulla bomber, bomber som också har inbyggda artificiella intelligenser av någon anledning. Besättningen är fyra skäggiga slackers (plus en som råkade ut för en olycka och nu är nedfrusen) som inte är speciellt kompetenta, och känner sig uttråkade med livet ombord. Men så uppstår tekniska problem efter en tur genom ett gäng asteroider, och en av de tänkande bomberna vägrar att lämna skeppet när den blivit aktiverad. Så de fyra måste försöka rädda skeppet från att sprängas genom att prata med bomben.

Filmens ramhandling är alltså de tekniska problemen som leder till problem med en av bomberna, men denna ägnas egentligen inte så värst mycket tid förrän mot slutet. Faktum är ju att de lata besättningsmännen inte bryr sig speciellt mycket om problemen förrän det är för sent, trots ständiga varningar från skeppsdatorn (som naturligtvis har en lugn kvinnlig röst). Majoriteten av filmen skildrar det dagliga livet ombord på Dark Star, med de olika besättningsmännens försök att fördriva tiden. De röker, de lyssnar på musik, de grälar med varandra, de spelar in videodagböcker där de klagar på varandra och på skeppets dåliga skick (de har råkat ut för massor med olyckor och tekniska problem redan innan filmen börjar, exempelvis exploderade lastrummet där allt toapapper fanns), de tittar ut på stjärnorna, och de försöker för det mesta undvika att arbeta om det går. De enda höjdpunkterna i deras liv verkar vara när de får spränga något.

Filmen är troligtvis mest känd i dag på grund av en sekvens där besättningsmedlemmen Pinback (spelad av Dan O’Bannon, som även skrev manuset tillsammans med John Carpenter) blir tvungen att jaga en utomjordisk varelse genom skeppet efter att denne smitit då den skulle matas. Senare skulle O’Bannon komma att skriva ihop historien till Alien, vilken ju också handlar om jakten efter en utomjording ombord på ett rymdskepp, och därmed brukar Dark Star sägas vara en av inspirationskällorna till Alien. Den stora skillnaden är dock att jakten i Dark Star är tänkt att vara komisk, och utomjordingen i fråga är inte egentligen farlig, bara busig och besvärlig (och som många har påpekat ser den ut som en badboll med klor). Pinback hamnar i en del farliga situationer och klättrar igenom en del mörka korridorer, men detta är egentligen bara en sorts slapstick.

Faktum är att hela filmen är humoristisk, den kan kanske till och med kallas en parodi av samtida science fiction-filmer. Slackerbesättningen, deras tidsfördriv, deras gnabbande med varandra, de muntra talande bomberna och själva konceptet med att övertala en bomb att inte explodera är uppenbarligen inte tänkt att tas på något större allvar. Man kan jämföra den med till exempel Silent Running, med skillnaden att i Dark Star finns det ingen egentlig underliggande moral som predikas, och ingen av besättningsmedlemmarna är tänkta att vara speciellt sympatiska (även om de för det mesta är korkade snarare än direkt elaka).

Det finns dock en del problem med filmen. Ingen av skådespelarna är speciellt duktiga, deras levererande av replikerna känns ofta ganska krystade. Specialeffekterna är inte heller något att hänga i julgranen, på sin höjd är de en aning bättre än de i exempelvis den ursprungliga Star Trek-TV-serien, och definitivt inte på samma nivå som de i exempelvis 2001: A Space Odyssey eller tidigare nämnda Silent Running, båda filmer som kom ut några år tidigare. Men både problemen med skådespelarna och specialeffekterna kan förklaras (och till en viss de ursäktas) av det faktum att Dark Star ursprungligen var en studentfilm, ett av Carpenters första filmförsök, och inte hade någon särskilt stor budget att röra sig med. Om man ser skådespelarna som glada amatörer kan man förstå att de kanske inte gör några jätteprestationer, och beaktar man budgeten så är det beundransvärt vad de faktiskt lyckades göra i form av rymdskeppseffekter och dylikt, åtminstone för sin tid.

Trots bristerna är själva handlingen och många av scenerna ändå relativt underhållande och till och med skojiga (personligen gillar jag speciellt när besättningen kommer på den lysande idén att stoppa bomben genom att lära den grundläggande filosofi), och förväntar man sig inget storverk kan Dark Star vara kul att se, om inte annat så för att se hur Carpenters filmkarriär började. Den är inte riktigt lika rolig eller helgalen som Death Race 2000, men inte heller så långsam och filosofisk som de flesta andra science fiction-filmer från 70-talet.

Publicerat av Fredde