Helt ensam i ett land där ingen talar engelska

Det är fortfarande i det närmsta olidligt varmt. De små TV-apparaterna på pendeltågen lovar dessutom att det bara kommer att bli varmare. Samtidigt gör dessa även reklam för ett antal olika kylande drycker så man kanske inte behöver ta deras ord på största allvar.

För ett par dagar sedan ville jag och Dawn återuppleva våra tidigare resor till Irland och sökte därför upp puben The Dubliners i Shinjuku. Vi gick dock fel på vägen dit från tågstationen och hamnade i Shinjukus Red Light District. Där stod mången inhyrd engelsktalande man och drog oss i armarna så fort vi gick förbi och förklarade leende och på ett mycket vänligt sätt att de inte bara hade japanska tjejer på sina barer utan även ryska. Inget vi sa om vår begränsade ekonomi eller att vår törst bara gällde en kall Kilkenny tycktes stoppa dem så när vi blev stannade en tredje gång drog jag till med ”Can’t you see? We are gay!”. Det ledde till ett förvirrat ansiktsuttryck samt att mannen släppte min arm så vi kunde gå vidare.

En liten del av det området av Comic Market som tydligen var tillägnat… romantisk fiktion med endast manliga rollinnehavare.

Idag vinkade jag av Dawn på Tokyos centralstation. Han skulle iväg på vidare resor i Japan under en vecka så jag lämnas nu ensam i ett land där ingen förstår vad jag säger. Därför tog jag första bästa tåg till Akihabara, nördarnas paradis, för att känna mig lite mer hemma. Det är ganska lätt att hitta i den här staden när man väl lärt sig vilken färg på pendeltågen man ska välja.

Varenda butik i Akihabara spelar musik. Oftast flera olika sånger samtidigt och samtliga på det där märkliga språket alla envisas med att tala här. Plötsligt märkte jag dock att genom sorlet av folk som försökte bjuda mig in på ett så kallat Maid Café (exakt vad det är vet jag inte men jag misstänker att det kostar pengar och förmodligen bara känns värt det ca en halvtimme efteråt) och från musiken från butikerna så hade jag börjat sjunga för mig själv.

En liten tjej med jättelånga flätor. Sådär en fjorton år och rätt söt…

Det var den gamla goda temamelodin till Sailor Moon som jag hört så många gånger i min barndom. Nu sjöngs den naturligtvis på japanska men det gjorde ingenting. Jag lyckades lokalisera butiken från vilken musiken kom och gick in. Den sålde dessvärre nästan enbart kvinnobröst i plast men även diverse kostymer från kända manga- och animéserier. Det fick mig dock att komma ihåg att min syster bett mig att köpa en Sailor Moon-kostym till henne som souvenir från min resa. Någon sådan hade dessvärre inte butiksinnehavaren men då han bevisligen kunde tala begränsad engelska bad jag honom visa mig var jag kunde hitta en. Han pekade snällt ut en butik på en karta och gav mig en lapp på vilken han (på japanska såklart) skrev orden ”Vart ligger Cosplaybutiken?”. Den skulle jag, tyckte han, visa för folk och be dem peka mig rätt riktning. Beväpnad med denna lapp gav jag mig därför ut på av mig ännu outforskade smågator i jakt på syrrans souvenir. Många butiker hade stora skyltar prydda med bilder på tjejer i kostym men de flesta tycktes också vara prydda med orden Maid Café så jag valde att passera dem tills jag tillslut och helt utan hjälp från några andra vägvisare än den korta titten på kartan lyckades hitta en butik vars namn stämde in på lappen. De hade visserligen massor av skolflicksuniformer men inga som matchade Sailor Moon så jag fick helt enkelt traska vidare. Jag hittade tillslut en hel uppsättning kostymer i butiken Love Merci – Adult Amusement Park och efter att ha studerat dem noggrant kunde jag konstatera att till skillnad från mycket i butiken var de helt rumsrena.

Köpare, utländska turister, ett par och inga fyllon. Bra inställning!

Detta leder mig till att tänka på hur mycket i det här landet som på utsidan ser ut att vara pornografiskt men i själva verket inte nödvändigtvis behöver vara det. De flesta mangaalbum man tittar på oavsett vilken butik man väljer, ser vid första titten på omslaget ut att innehålla nakenberättelser men många gånger märker man att så inte är fallet. Man kan gå igenom en hel våning av väldigt vågade omslag med unga tjejer i färd med att ta av sig badkläderna och först efteråt upptäcka skylten som säger att de barnförbjudna grejerna finns på nästa våning.

Barntillåten. Men vad hade H.P. Lovecraft sagt?

Själv jagade jag efter det senaste numret av Pokémon Special, en manga som jag följt ända sedan Ande köpte alla då utkomna nummer på engelska och jag lånade dem alla. Frasen; Sumimasen. Poketto monsuta special manga? Är än så länge den längsta jag yttrat på japanska sedan jag kom hit. De flesta butiker i Akihabara verkade dock inte ha några nummer inne. Ett speciellt plågat butiksbiträde kämpade i sitt anletes svett för att förklara på engelska varför de inte hade just den mangan men hur han än försökte var det bara japanska ord som kom ut. Tillslut log jag bara och sa ”It’s fine. I’ll find it myself. Arigato gozaimasu.” och gick.

Meiji. Ett buddhistiskt tempel i Harajuku.

Detta blogginlägg är av förklarliga skäl inte tillägnat min mormor.

Publicerat av Jönsson