De bästa superkrafterna: Hastighet

Dags för en ny artikelserie här på Markera som Oläst, som tar en titt på några av de vanligaste, populäraste och mest intressanta förmågorna som används av de färgglada övermänskliga figurerna i serietidningarna, förmågor som sammantaget brukar kallas för superkrafter. Många av dessa krafter har förvisso förekommit långt innan den moderne superhjälten existerade, som förmågor som brukades av till exempel sagofigurer eller gudar, men för enkelhetens skull väljer jag att fokusera på hur de används av trikåbeklädda brottsbekämpare (och ibland även av trikåklädda brottslingar). Först ut är förmågan att röra sig väldigt snabbt, vilket brukar kallas superhastighet.

De flesta av de tidiga superhjältarna som dök upp efter att Stålmannen hade satt standarden och visat att det fanns pengar att tjäna på konceptet var mer eller mindre kopior av honom när det gällde krafter. De hade alltså en blandning av styrka, osårbarhet, flygförmåga och snabbhet, och de huvudsakliga skillnaderna mellan dem brukade vara hur de fått sina krafter och hur deras kostymer såg ut. Alternativt följde de i stället i Läderlappens fotspår, som i sin tur var inspirerad av tidigare hjältar som Fantomen, och hade då inga superkrafter alls, utan bara vältränade kroppar och ibland någon form av vapen. Efter ett tag började det dock dyka upp hjältar som ”bara” hade en enda förmåga i stället för den typiska Stålmannen-blandningen. Hjältar som enbart var supersnabba var en av de första av denna typ av variation på superhjältekonceptet, med förlaget DC Comics snabbspringande hjälte The Flash i spetsen. Många andra förlag gjorde sina egna versioner av Flash, till exempel Marvel Comics något pinsamt namngivna The Whizzer och Quality Comics Quicksilver (som sedermera köptes av DC och bytte namn till Max Mercury för att han inte skulle blandas ihop med en modern Marvel-karaktär som också hette Quicksilver). DC själva hittade till och med på sin egen Flash-kopia, Johnny Quick, vilket tyder på att supersnabba superhjältar ansågs vara ett vinnande koncept. Av alla dessa är det dock ändå originalet, The Flash, som överlevt bäst, med ett flertal nya inkarnationer i nya kostymer genom åren.

Grejen med superhastighet är att även om en hjälte ”bara” har den kraften så kan den ändå funka ganska bra som stand-in för andra superkrafter. Man behöver inte vara osårbar mot pistolskulor om man helt enkelt kan springa ifrån dem, och man behöver inte kunna flyga om man kan springa till stället där man behöver vara snabbt som attan. Och superstyrka är inte nödvändigt för att knocka bovar om man kan slå dem flera hundra gånger på en sekund och göra ett helt rum med motståndare medvetslösa innan de hinner reagera. På det viset passade supersnabba hjältar bra in i de tidiga superhjälteserierna, där poängen var att visa hjälten utföra makalösa dåd med sina krafter, inte att skapa spänning genom att försätta honom i fara eller låta honom möta tillsynes oövervinnliga odds. Vanliga gangsters, som utgjorde de tidiga superhjältarnas huvudsakliga motståndare, hade för det mesta inte en chans mot hjälten som leende sopade banan med dem.

Saker och ting blev lite mer problematiska för snabba hjältar när serieläsarna började kräva mer spänning i form av svårlösta problem för hjältarna. Stålmannen började titt som tätt träffa på bovar med dödlig kryptonit eller som helt enkelt var starkare än honom på något vis, Läderlappen blev ofta utsatt för knasiga dödsfällor av sina fiender, och liknande saker blev populära bland andra superhjältar också. Men vad kan egentligen vara farligt för en person som kan sätta stopp för vartenda brott i en stad på en minut? Även om hans motståndare uppfinner en farlig stråle borde han inte hinna använda den innan han blivit nerslagen. Det enda som skulle kunna utgöra en fara för en supersnabb hjälte är en lika supersnabb skurk, och en del sådana började också dyka upp, men det skulle bli tjatigt i längden om det var det enda som Flash och hans imitatörer utsattes för. Som tur var fanns det många kreativa serieskapare som hittade på finurliga problem som inte bara kunde lösas genom att springa snabbt utan krävde lite tankekraft från hjältens sida, men ofta tycktes serierna något orealistiska och tråkiga när hjälten verkade ha problem med skurkar som han egentligen borde kunna besegra på två röda. Varför står Flash stilla och låter sig träffas av Captain Colds isstråle titt som tätt? På den tid som det tar för skurken att avfyra sin pistol borde hjälten ha kunnat springa fram, slå pistolen från handen på honom, bundit händerna bakom ryggen och dragit ner byxorna på honom om han kände sig elak.

Att skriva spännande serier om karaktärer som är supersnabba är alltså en utmanande uppgift, men genom åren har det ändå gjorts en hel del bra serier om Flash och hans gelikar av smarta författare. De möjligheter som finns om man kan röra sig supersnabbt har också utforskats ytterligare, bortom ”springa fort” och ”slå fort”. Modern vetenskap har visat att det händer många märkliga saker när föremål rör sig väldigt fort, titta bara i närmsta partikelaccelerator eller bland kvantfysikernas knasiga formler om vibrerande atomer. Detta innebär att supersnabba superhjältars förmågor har utökats ytterligare, så att de kan resa genom tiden eller till andra dimensioner bara genom att springa jättefort, eller manipulera föremål genom att vibrera dem i hög hastighet (Flash kan till exempel röra sig genom väggar genom att vibrera sina atomer på samma sätt som väggens atomer). Man kan säga att cirkeln har slutits, så att det nu återigen är populärt med serier där det intressanta är vad superhjälten kan göra med sin superhastighet, snarare än vilken fara han utsätts för.

Publicerat av Fredde