Nördfavorit – Spock

Om man ska välja den karaktär i Star Trek som symboliserar hela TV-seriens koncept, den karaktär som är den allra mest ikoniska, den karaktär som de flesta människor tänker på när de hör Star Trek-namnet, tycker jag att det bästa valet är Spock, spelad av Leonard Nimoy. Vissa skulle kanske vilja hävda att till exempel Kapten Kirk är den viktigaste karaktären, men han är på många vis en ganska typisk karaktär som inte är unik för Star Trek, den modige manlige befälhavaren. Spock, däremot, var något nytt och spännande när den ursprungliga Star Trek-TV-serien gick på TV för första gången. Där Kirk var en efterapning av tidigare rymdhjältar var Spock snarare en figur som efterapats av andra.

Det mest distinkta med Spock är hans utseende, och det mest distinkta med hans utseende är troligtvis öronen. En sådan ganska enkel detalj som spetsiga öron var egentligen allt som krävdes för att indikera att han var något främmande, något annat än en människa. Man får dock inte glömma hans många andra fysiska egenskaper, till exempel hans ögonbryn, hans långa gängliga kropp (vilken framhävdes av den åtsittande blåa uniformen) och hans ansiktsuttryck, eller snarare hans avsaknad av ansiktsuttryck. Till detta kan läggas egenskaper som implicerades i TV-serien, till exempel hans gröna blod, hans övermänskliga fysiska styrka, och naturligtvis hans utvecklade mentala förmågor. Spock behövde egentligen inte säga att han var en utomjording, det var uppenbart bara man tittade på honom. Att det kunde göras så uppenbart med så små medel var en imponerande bedrift, ett lyckat användande av de relativt små resurser som fanns till förfogande när TV-serien skapades. Med tanke på budgeten kunde han ju inte enkelt ha extra armar, antenner, grönt skinn eller andra sådana mer uppenbara utomjordiska drag, utan fick nöja sig med tidigare nämnda spetsiga öron, vilket tillsammans med Nimoys distinkta ansiktsdrag ändå var nog. Han lär för övrigt ha varit ganska populär bland många kvinnliga tittare, kanske till och med mer populär än karlakarlen Kirk, troligtvis eftersom han på många sätt är själva sinnebilden för ”den långe mörke främlingen”, mannen med något utöver det vanliga.

Att Spock såg någorlunda mänsklig ut trots sin utomjordiskhet passade faktiskt ganska bra ihop med Star Treks positiva budskap om att det som är främmande inte nödvändigtvis måste vara farligt, och att till synes helt olika personer ändå kan ha gemensamma egenskaper som gör det möjligt för dem att komma överens. Det är dock inte bara utseendet som är minnesvärt med Spock, utan även hans personlighet. Vid en första anblick kan man tro att han helt saknar känslor, ännu en sak som gör honom främmande och utomjordisk. Han talar för det mesta med samma lugna, intelligenta och ganska kalla ton, oavsett vilken situation han befinner sig i, och låter sig inte uppröras av ilskna kommentarer från till exempel Doktor McCoy. Det viktiga att minnas med Spock, vilket framkommer när man tittat på fler Star Trek-avsnitt, är dock att han faktiskt har känslor, men att han valt att undertrycka dessa. Hans utomjordingsras, vulcans, ser känslor som något onödigt och direkt farligt, och tack vare sina tidigare nämnda mentala förmågor kan de också hålla dem i kontroll mycket bättre än en människa. Det finns dock många avsnitt av TV-serien där Spock tappar denna kontroll av olika anledningar, och börjar gråta av sorg, skrika i vrede, skratta i galenskap eller till och med visar kärlek mot någon kvinnlig karaktär. I ett avsnitt framkommer det att han faktiskt inte är ”fullblodsvulcan”, hans mor var nämligen en människa, vilket kan ses som en förklaring till att han ibland inte har samma kontroll över sina känslor som en ”riktig” vulcan skulle ha. Detta må vara ett besvär för honom, men för TV-tittarna är det bra, då många av de mest spännande avsnitten är de där Spock måste kämpa med sina undertryckta känslor.

En så pass känslokall karaktär som Spock (för det mesta) är skulle lätt kunna ha setts som otrevlig, och i mycket gammal science fiction skulle han till och med ha varit en skurk som hjälten måste besegra, men tack vare Nimoys skådespeleri och de genomtänkta manuskripten blir han i Star Trek i stället en sympatisk karaktär. Man kan tycka synd om honom när han måste undertrycka känslor som han egentligen vill visa, och man kan samtidigt tycka att han är häftig med sina intelligenta och logiska tankar och idéer som ofta är det som löser en problematisk situation. Även på detta vis är han en passande symbol för Star Treks budskap om att det är okej att vara annorlunda, och att det går att känna sympati för det främmande. Utomjordingar behövde inte nödvändigtvis, som i äldre science fiction, vara farliga monster eller märkliga varelser fullständigt bortom mänskligt förstånd, de kunde likna oss på flera sätt trots sina konstigheter. Det var Spocks utomjordiskhet som gjorde att man först blev intresserad av honom, men det var hans mänsklighet som gjorde honom intressant bortom ytan.

Karaktären Spock har som sagt senare efterapats av många, inklusive av andra Star Trek-karaktärer. Ett antal andra vulcans har dykt upp i olika andra Star Trek-TV-serier, mest uppenbart två besättningsmedlemmar i Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, Tuvok och T’Pol. Dessa är båda till skillnad från Spock ”fullblodsvulcans”, men har ändå i huvudsak samma fysiska drag och till en viss del samma personligheter. De tycks också märkligt nog tappa kontrollen över sina känslor minst lika ofta som Spock, men det kan väl förklaras med att det som sagt är ett lätt sätt att skapa en spännande handling, att se den tillsynes känslolöse brottas med sina undertryckta känslor. Nämnas i sammanhanget bör kanske också karaktären Data från Star Trek: The Next Generation. Han är förvisso inte någon vulcan, utan en robot (eller ”android”). Av denna anledning kan han inte känna några känslor alls, vilket gör honom till det som Spock ibland anklagades för att vara. I ett avsnitt träffas faktiskt Data och Spock, och Data påpekar det märkliga i att Spock under hela sitt liv försökt bli av med sina känslor, emedan Data under hela sitt liv försökt hitta känslor. Det är förresten en annan intressant egenskap med Spock, att han på grund av sin utomjordiskhet kan leva längre än människor, så trots att The Next Generation utspelar sig ett hundratal år efter originalserien, dyker Spock ändå upp i den då och då. Och i den senaste Star Trek-långfilmen, där Spock nu spelas av Zachary Quinto, fick Nimoy ändå dyka upp igen som en åldrande Spock och på ett passande sätt ”överlämna manteln” till den nye skådespelaren. Vad Quinto kommer att göra med rollen återstår att se, men hittills verkar han vara lovande, med en något mer känsloladdad tolkning av den ikoniske karaktären. Det tycks som att Spock kommer att fortsätta att leva länge och väl.

Publicerat av Fredde