De bästa superkrafterna: Storlek

Att vara väldigt väldigt liten kan vid första anblicken tyckas vara en nackdel om man ska bekämpa brott, men trots det finns det superhjältar vars främsta superkraft är just förmågan att krympa till mikroskopisk storlek. Det finns definitivt många intressanta möjligheter med denna förmåga för en serieförfattare. Hjälten kan enkelt göra sig ”osynlig” för blotta ögat, han kan ta sig in i låsta hus genom nyckelhålet, han kan närstudera små ledtrådar på brottsplatsen, och behöver han ta sig någonstans kan han helt enkelt ”lifta” på en insekt, glida på en svag vindpust eller till och med resa genom telefonledningar. Han kan också möta fiender som en superhjälte av vanlig storlek aldrig skulle behöva kämpa emot, till exempel farliga spindlar eller, om han gör sig ännu mindre, farliga bakterier och andra mikroorganismer. När man börja komma ner på denna storleksnivå kan en fantasifull serieskapare också använda det som en ursäkt till att besöka helt främmande världar i form av ”mikrokosmos”. Så den krympande DC-hjälten Atom tillbringade till exempel en tid som svärdsvingande fantasyhjälte bland ett pyttelitet folk i Sydamerikas djungler.

Men vad ska man som mikroskopisk hjälte göra åt några helt vanliga bovar med pistoler, knytnävar och stora trampande fötter? Tack vare tidigare nämnda ”osynlighet” kan man ofta överraska dem, men när de väl fått syn på en borde man ligga risigt till. Därför har många krympande superhjältar ofta någon extra förmåga utöver krympandet, eller en förmåga som kommer av just krympandet. Många gånger kan Atom knocka fiender genom att röra sig snabbt mot dem som liten, och sedan ändra sig till större storlek så att han blir ett tungt föremål som rör sig ovanligt snabbt. Krympande superhjältar kan med andra ord utnyttja fysikens lagar, och deras eget brytande därav, för att slåss mot fiender. Därmed brukar de ofta vara väldigt intelligenta med intresse för naturvetenskapliga ämnen. Både Atom och Marvel-hjälten Ant-Man har hemliga identiteter som vetenskapsmän, och lyckas ofta komma på något smart vetenskapligt sätt att använda sina krafter för att lösa problem de ställs inför.

Förmågan att i stället göra sig väldigt väldigt stor kan i jämförelse tyckas vara betydligt mer användbar och enkelt att utnyttja när man ska slåss. Är man lika stor som ett höghus räcker det ofta med att bara lyfta upp sina små fiender i sin enorma hand för att de ska ge sig, eller hota att trampa på dem med sin stora fot. Men i gengäld är det inte speciellt lätt att smyga sig in i fiendens näste eller undersöka små föremål. Storleken är dock också användbar när man ska ta sig någonstans, eftersom man snabbt kommer fram med stora kliv.

Superhjältar som kan växa sig stora verkar dock inte vara lika vanliga som de som kan göra sig små. Den ende någorlunda kända är Marvels Giant-Man (som faktiskt är samma karaktär som Ant-Man, han bytte namn och kostym när han kom på att han kunde använda sin krympförmåga även ”åt andra hållet” och göra sig stor), och bland DCs stall kan jag bara komma på den gamla Superfriends-karaktären Apache Chief. Faktum är att det verkar vara betydligt vanligare med jättestora superskurkar. Hur många gånger måste inte en normalstor superhjälte ta sig an något enormt monster eller någon gigantisk robot? Jag antar att det har att göra med att en jättesuperhjälte ses som lite väl mäktig och inte anses har lika många intressanta möjligheter som en minisuperhjälte. Berättelsen om ”den lilla människan” (bokstavligen i det här fallet) som övervinner enorma motståndare kan väl anses vara mer hjältemodig än den om en stor snubbe som bara trampar ner allt motstånd.

Publicerat av Fredde