Nördfavorit – Hulk Hogan

Trots att mycket av populärkultur från USA har exporterats till resten av världen, och många amerikanska kulturikoner därmed också blivit internationella kulturikoner, finns det vissa kulturella fenomen som enbart blivit stora i hemlandet. Ett av dessa är den märkliga blandningen av sport och teater känd som fribrottning (på engelska ”professional wrestling”). Det handlar om brottningsmatcher där vinnaren är bestämd i förväg (fast publiken vet inte vem det är), och där stora delar av våldet som utförs i ringen är på låtsas. Tanken är att det som sker i ringen ska bilda en underhållande historia, med spektakulära manövrar, chockerande vändningar och intressanta personligheter. Just personligheterna, det vill säga de olika brottarna, är nog det mest minnesvärda med fribrottning. De har olika gimmicks, udda kostymer och signaturmanövrar, och det är därför inte så förvånande många av dem har blivit just kulturikoner i USA, om än inte i resten av världen. Det finns många olika favoriter bland fribrottningsnördar, men de flesta är överens om att den mest kände fribrottaren någonsin, mannen som blivit själva symbolen för hela fribrottningsfenomenet, är Terry Gene Bollea, bättre känd som Hulk Hogan (eller ibland ”Hollywood Hulk Hogan”).

Meningarna går något isär om huruvida Hogan faktiskt är någon väldigt bra brottare i ringen, men i fribrottning är det minst lika viktigt (om inte viktigare) att man har personlighet och utstrålning, och det hade Hogan definitivt på höjden av sin karriär under 80-talet. Fribrottare brukar delas in i ”faces” (hjältarna som publiken ska heja på) och ”heels” (skurkarna som publiken ska bua på). Hogan var först en heel, men det var när han (som så ofta händer i fribrottning) ”såg ljuset” och blev en face som han blev riktigt stor. Det var då som ”Hulkamania” började. Hogan var en klassisk face, som helylleamerikanskt uppmanade sina fans (”Hulkamaniacs”) att träna, äta sina vitaminer, be till Gud och tro på sig själva, och hade signaturmelodin ”Real American”. Han hade också många andra ikoniska repliker och manövrar, till exempel ”let me tell you something brother!”, ”Watcha gonna do when Hulkamania runs wild on you?!”, att kalla sina muskler ”the 24 inch pythons” och att riva sönder sin tröja innan matchen började. I ärlighetens namn hade han ”lånat” många av dessa saker av andra tidigare fribrottare, men det var Hogan som gjorde dem riktigt kända.

Hulk Hogan var som sagt som störst på 80-talet, men snart började folk tröttna en aning på att de flesta av hans matcher följde ungefär samma mönster (Hogan möter en stor biffig heel, blir nedslagen och tycks besegrad, men reser sig sedan när han hör publiken hejande och besegrar ”mirakulöst” sin fiende). Han fick ett uppsving när han till alla sina fans stora chock gick från face till heel under 90-talet, men nuförtiden verkar de flesta fribrottningsnördar tycka att hans tid är förbi, och att det faktum att han fortfarande försöker brottas trots sin höga ålder är något pinsamt. Och han har inte heller haft några större framgångar när han försökt ge sig på en filmkarriär, musikkarriär eller politisk karriär.

Han ses dock fortfarande som en av de mest ikoniska fribrottarna någonsin. När fribrottning förekommer i fiktion (till exempel i serier, TV-spel och filmer) med fiktiva fribrottare är det allt som oftast nödvändigt att ha en Hulk Hogan-kopia av något slag, och han har naturligtvis refererats och parodierats otaliga gånger i populärkultur. Fribrottning är som sagt inte så väldigt känt i till exempel Sverige, men det är ändå möjligt att du har sett Hulk Hogan i någon inkarnation, som själva sinnebilden för det spektakel som denna ”sport” innebär.

Publicerat av Fredde