Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet

Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.

Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer.

Den centrala karaktären i böckerna är en trollkarl vid namn Sparvhök, med det ”riktiga” namnet Ged (i Övärlden har alla människor två namn, varav ett är hemligt då de som känner det kan utnyttja det till att utöva magi mot personen). Det är nog inte rätt att kalla Ged för böckernas ”huvudperson”, då det bara är i den första boken som handlingen beskrivs från hans synvinkel, i de tre andra är det i stället andra karaktärer som kommer i kontakt med honom som är de egentliga huvudpersonerna. Världen som han reser runt i består i huvudsak av ett stort hav, med många små och stora öar av olika slag.

Böckerna följer inte den typiska mallen som grundlades av Sagan om Ringen och som många fantasyförfattare därefter har följt troget. Varje bok kan sägas vara en fristående berättelse, och det finns inte någon pågående episkt kamp mot någon stor ondskefull skurk. Det är en sak som gör att jag associerar böckerna med 70-talsstilen. Konflikterna är ofta lika mycket eller till och med mer psykologiska än fysiska. I den första boken måste Ged fånga ett farligt väsen som han i ungdomlig fåfänga har släppt löst, men som han bara kan sätta stopp för när han insett att det på något vis är knutet till honom själv. I den andra träffar han en ung prästinna för en mörk religion och måste rädda henne, både från en fysisk underjordisk labyrint, men också från hennes inre demoner och den hjärntvätt som religionen utsatt henne för. Den tredje boken kan sägas vara den som är närmast traditionell fantasy, då Ged och en ung prins måste jaga efter en man som håller på att förstöra magin i Övärlden, men i gengäld är det kanske den bok där Le Guin ägnar mest tid åt filosofi och funderingar över livet, universum och allting. Den fjärde boken utspelar sig efter att världen blivit räddad, freden återställts och alla lever lyckliga, och handlar i huvudsak om hur Ged och hans vänner hanterar denna fred och eftertanken som kommer med den.

Böckerna om Övärlden är definitivt fantasyböcker. Här finns mäktig magi, eldsprutande drakar, mystiska länder med mystiska namn och andra typiska fantasyfenomen. Men fokus ligger som sagt inte, som i så mycket annan fantasy, på strider med svärd och eldklot, på kamp och flykt och övervinnande av fysiska hinder. Många kapitel ägnas nästan helt och hållet åt karaktärernas tankar, diskussioner dem emellan (speciellt i den tredje boken finns det många delar där Ged och prinsen sitter i en båt ute på havet och diskuterar meningen med livet, döden, och magin), beskrivningar av den fantastiska värld de lever i, eller åt små vardagliga saker som är viktiga för dem. Precis som när man tittar på science fiction-filmer från 70-talet gäller det att ha rätt inställning och rätt förväntningar när man läser om Övärlden, annars är det nog lätt hänt att man blir uttråkad.

Personligen gillade jag bok-kvartetten jag läste, även om jag kanske inte hängde med i alla filosofiska resonemang eller i all symbolik (det var till exempel först senare som jag läste att ett annat ord för ”Sparvhök” är ”Merlin”). Jag tyckte om att det inte var någon förenklad värld, att det bland de många folkslagen inte fanns något som var ”de onda”, och inte heller någon karaktär som bara var ond för ondhetens skull. Såsom så ofta händer när jag gillar en fantasybok fick jag längtan att någon ska filmatisera den, så att jag kan se de vackra öarna och de storslagna drakarna på vita duken, men med denna längtan kom också den frustrerande insikten att böckerna om Övärlden troligtvis inte är något material som den typiske Hollywood-regissören skulle intressera sig av, speciellt inte nu när de flesta fantasyfilmer verkar vilja göra sitt bästa för att imitera Sagan om Ringen. I Övärlden finns inga episka slag med tusentals soldater, inget dödande av stora monster, inga långa actionsekvenser, så hur ska man då kunna göra en blockbusterfilm av det? Och vem, förutom inbitna fantasynördar som undertecknad, skulle vara intresserad av att gå och se den om den gjordes?

Faktum är att det har gjorts två försök att göra rörliga bilder av Le Guins skapelse, men ingen av dem lär vara speciellt lyckade. Den ena var en TV-film kallad ”Legend of Earthsea”, där det lades till ovan nämnda krigande och där karaktärer (inklusive Ged) som i boken beskrevs ha rödbrun hy istället spelades av kaukasier, för att bara nämna några konstigheter. Den andra var en animerad film, ”Tales from the Earthsea” (eller ”Gedo Senki” som den heter på japanska) av den i allmänhet mycket omtyckta japanska animationsstudion Ghibli, som förvisso verkar ha varit mer trogen visuellt, men som inte heller kunde stå emot att lägga till en onyanserad storskurk och göra ändringar i handlingen som Le Guin inte var speciellt nöjd med. Med tanke på det är det kanske lika bra om ingen annan försöker sig på att filmatisera böckerna, då det tycks vara svårt att göra dem rättvisa på vita duken. Det kanske bara hade gått om filmen gjordes på 70-talet?

Publicerat av Fredde