Detta blogginlägg handlar om ett gäng TV-serier och filmer med samma namn (ett s.k. ”franchise”) som ägs av företaget Paramount. Det började som en TV-serie på 60-talet, med skådespelare som Leonard Nimoy, Ricardo Montalban, och Mark Lenard i olika roller, och med en minnesvärd och svängig titelmelodi. På 80-talet gjordes en TV-serie till med modernare estetik, med bland andra John de Lancie som antagonist. Det gjordes som sagt också filmer, och i en av dessa dödades chockerande nog en av de mest omtyckta karaktärerna från den ursprungliga TV-serien. Filmerna var av varierande kvalitet, och efter att franchiset haft en viss svacka fick den dock nytt liv när J.J. Abrams gjorde en film där bland annat Simon Pegg medverkar som en kul figur med tekniska talanger. Alla nördar inser naturligtvis att det jag snackar om är… Mission: Impossible!
Okej, mitt lilla försök att lura er att tro att jag menade Star Trek var nog ganska långsökt, men när jag på senaste tiden har tittat på avsnitt av den gamla Mission: Impossible-TV-serien från 60-talet (i Sverige kallad Farligt Uppdrag, vilket inte känns riktigt lika dramatiskt), den modernare versionen från 80-talet, och på långfilmerna med superscientologen Tom Cruise i huvudrollen från 90- och 2000-talet, har jag inte kunnat undvika att fundera över likheterna och skillnaderna mellan Paramounts två långkörare. Och det beror inte enbart på att ett flertal skådespelare har medverkat i både Star Trek och Mission: Impossible.
Det kan tyckas lite märkligt att Star Trek blivit en sådan enorm populärkulturell ikon och ett sådant pengainbringande multimediaimperium, medan Mission: Impossible ”bara” lyckats få till några hyfsade långfilmer och några få populärkulturella ikoniska sekvenser (det självförstörande hemliga meddelandet, Tom Cruise hängandes i en lina några centimeter ovanför ett golv), med tanke på hur de båda franchisen började på 60-talet. TV-serien Star Trek gick nämligen bara i tre säsonger och lades sedan ner eftersom folket med pengarna inte trodde att den blivit någon större framgång. Mission: Impossible, däremot, var en riktig långkörare med hela sju säsonger ända in på 70-talet innan den lades ner. I en alternativ nutid skulle Star Trek kunna ha varit en obskyr science fiction-TV-serie som ingen förutom extremt inbitna nördar kände till, medan Mission: Impossible återupplivades igen och igen, älskad av generationer av TV-tittare. Men så är ju inte fallet. Efter en intensiv brevskrivarkampanj från fans av Star Trek, och TV-seriens stora popularitet när den gick i repris, insåg Paramount att det var något som var värt att satsa på. Den nya uppdaterade 80-talsversionen av Mission: Impossible blev dock ingen större succé, med bara två säsonger innan den lades ner, och franchiset fick ligga i dvala ända till slutet av 90-talet.
Det finns säkert många anledningar till att det blev som det blev med de båda franchisen, till exempel problem med marknadsföring, varierande kompetens bland inblandade manusförfattare och skådespelare, nyckfulla smaker bland tittarna och allt sådant som kan hjälpa eller stjälpa en franchise oavsett deras potential. Men det är också möjligt att det är just den underliggande potentialen som gjorde att Star Trek drog ifrån Mission: Impossible i popularitet.
Saken är ju den att ett avsnitt av Star Trek kan handla om i princip vad som helst. Ja, många av originalseriens avsnitt hade snarlika handlingar (Kirk och kompani stötte till exempel väldigt ofta på enormt mäktiga gudaliknande utomjordingar som satte dem på prov på något vis), men det berodde mer på avsaknad av fantasi hos manusförfattarna än på vad som var möjligt att göra när ramhandlingen är ”ett rymdskepp utforskar universum”. Senare Star Trek-filmer och TV-serier har tagit tillvara på dessa möjligheter och berättat vitt skilda historier. Ibland är Star Trek tankfyllt filosoferande, ibland är det komplicerade politiska intriger, ibland är det pangpang med laserpistoler och slagsmål med knytnävar, och det kan till och med göras ganska hyfsade skräckhistorier i Star Trek-universumet om man så vill. Behöver man något speciellt för handlingen är det lätt att hitta på en ny planet eller en ny utomjordingsras med de egenskaper man är ute efter, just eftersom Star Trek handlar om utforskandet av saker som inte har utforskats tidigare. Det händer naturligtvis att inbitna nördar klagar över att ”det där är inte riktig Star Trek”, men franchiset är för det mesta ändå så pass tänjbart att det mesta som en författare kan komma på kan göras på något vis.
Mission: Impossible, däremot, är på många sätt väldigt låst i att vara en sak, att ha en typ av handling, och om man går ifrån denna känns det inte alls som Mission: Impossible längre. Varje avsnitt av TV-serien börjar med att chefen för den topphemliga spionorganisationen Impossible Mission Force får sitt uppdrag genom ett meddelande som självförstörs när han hört det (ett meddelande som också alltid påpekar att om någon IMF-medlem blir fångad eller dödad så kommer USAs försvarsminister att förneka all kunskap om deras förehavanden). Sedan väljer han ut vilka agenter som ska utföra uppdraget, och kommer på en plan om hur det ska utföras. Borde det då inte finnas en viss möjlighet för manusförfattaren att hitta på ett uppdrag som kan handla om vad som helst? Nej, för i princip alla avsnitten av TV-serien har ungefär samma typ av uppdrag som löses på samma sätt. Mission: Impossible kan beskrivas som en sorts blandning mellan James Bond och Jönssonligan. Uppdragen går ut på att stjäla viktiga dokument, sabotera fientliga planer eller att lura någon viktig fientlig individ (på 60-talet var ”fienden” naturligtvis detsamma som ”Sovjet”, även om det aldrig sades rakt ut i TV-serien), och uppdragen utförs genom komplicerade planer där varje agent har sin roll, tajmade exakt på sekunden, med målet att fienden inte ska veta att IMF varit inblandad över huvud taget. IMF har tillgång till avancerade prylar och kunskaper som hjälper dem i deras arbete, inklusive en oerhörd talang i att maskera sig och få folk att tro att de är andra personer än de egentligen är.
I TV-serien var våld och action faktiskt relativt ovanligt, vilket nog förvånar de som bara känner till Mission: Impossible genom filmerna. En väl genomförd IMF-plan innebar för det mesta att agenterna kunde smita från fienden långt innan dessa insåg att de blivit lurade. Spänningen i avsnitten handlade till en viss del om när någonting i planen riskerade att gå fel (naturligtvis precis innan reklampausen), men det mest underhållande var ändå att se hur IMFs komplicerade intriger gick ihop, då man som tittare inte visste mycket om planen innan man fick se den utföras. Detta är alltså kärnan i Mission: Impossible, och det är uppenbarligen svårare att komma på nya idéer och nya intressanta handlingar när man måste hålla sig till denna formel hela tiden. Långfilmerna är som sagt av varierande kvalitet, ofta just beroende på hur mycket av dem som handlar om luriga planer och hur mycket som går ut på att Tom Cruise kör snabba bilar och skjuter ihjäl en massa folk. Allra värst var det i Mission: Impossible 2, som av någon oförståelig anledning regisserades av actionregissören John Woo, och som i princip bara gick ut på att Tom Cruise sprang runt med pistoler, sparkade folk med tuff kampsport, eller jagade dem på motorcyklar, med bara en liten nickning till någonting som liknade planerna i TV-serien. Detta kan jämföras med Star Trek, där många avsnitt som sagt handlar om filosofi eller politik, men där en hejdundrande actionfilm ändå inte måste kännas helt malplacerad, åtminstone inte om den görs på rätt sätt.
En annan sak som kan ha gjort att Mission: Impossible inte är lika populär eller ihågkommen som Star Trek är avsaknaden av karaktärer med personligheter. Alla som känner till Star Trek känner till Kapten Kirk, Mr. Spock, Kapten Picard, Data, och alla de många andra figurerna som befolkar dess universum. Många Star Trek-avsnitt handlar om hur dessa karaktärer interagerar med varandra och hur de hanterar de problem och konflikter som uppstår under deras rymdresor, och detta gör att man kan få en bild av dem som personer, bortom de färgglada uniformerna och utomjordingssminket. Men i Mission: Impossible är en central del bedrägeriet, skådespeleriet, försöket att låtsas att man är någon annan än man egentligen är. Alla IMF-agenter i TV-serien är lika professionella och fokuserade på sina jobb, och även om många av dem är återkommande (skådespelaren Martin Landau sades lustigt nog vara ”gästskådespelare” i den första säsongen, trots att han var med i vartenda avsnitt) så får man aldrig något hum om vad de själva tycker och tänker om sina uppdrag, varför de blev IMF-agenter, vad deras åsikter om de andra agenterna är, och så vidare. Efter den korta inledningen där uppdraget läggs fram tar de på sig sina förklädnader och låtsas vara andra människor under resten av avsnittet. Dessa låtsade personer kan förvisso ha många olika sorters personligheter, men de är ju alltid låtsade, inte riktiga karaktärer som man kan följa från avsnitt till avsnitt. Fasen, till och med Spock hade fler intima känslosamma scener där han blottade sitt hjärta än den typiske IMF-agenten. Detta problem är dock något som filmerna har undvikt. Tom Cruises karaktär, Ethan Hunt, drabbas ofta av känsloutbrott, han blir arg, han tvekar, han skrattar (med det där speciella Tom Cruise-leendet), han gråter, han blir desperat, han blir förälskad, och detsamma gäller för de andra agenterna han jobbar tillsammans med. De många känsloutbrotten kan ha att göra med det faktum att IMFs planer i filmerna betydligt oftare går snett än i TV-serien, och att det i alla filmer finns någon typ av mullvad, avhoppad agent eller något annat internt problem hos IMF som gör att Hunt ofta måste gå under jorden och lösa uppdragen utan stöd från sina överordnade. Det verkar nästan som att IMF har blivit mycket mer inkompetent på senare år jämfört med sina storhetsdagar på 60-talet, även om de ändå till slut alltid klarar problemen de har försatt sig i.
Men kanske är en spionorganisation som klantar sig och stöter på oförutsedda problem mer spännande att följa än en där agenterna alltid proffsigt utför sina uppdrag till punkt och pricka, där det enda intressanta är att se vad planen är och hur den utförs. Och om man får sätta käppar i hjulen på IMFs väloljade maskin har man också lite större möjlighet att hitta på handlingar med nya intressanta vändningar, även om man inte som i Star Trek har ett helt universum att leka med. Faktum är att samtliga Mission: Impossible-filmer har tagit sig an franchisen från lite olika vinklar, troligtvis eftersom de alla har olika regissörer. Den första, regisserad av Brian De Palma, är en intrigfylld thriller. Den andra är som tidigare nämnts en våldsam John Woo-actionrulle. Den tredje, regisserad av J.J. Abrams, är återigen mer thriller-aktig, men nu med en mer personlig dimension då det är Ethan Hunts nära och kära som utsätts för fara. Den fjärde och senaste, regisserad av Brad Bird, kan till en viss del sägas vara en kärleksfull hyllning till hela franchisen, både den ursprungliga TV-serien och de tidigare filmerna. Det är inte alltid som dessa olika tolkningar av Mission: Impossible fungerar helt och hållet, men jag tycker ändå att det är beundransvärt att man försökt göra något nytt och annorlunda, så gott det nu går, med varje film hittills.
Jag tror inte att Mission: Impossible har någon möjlighet att komma ikapp Star Trek när det gäller storlek och popularitet, men om franchisen fortsätter på nuvarande spår kan det nog finnas liv i den ett bra tag framåt. Konceptet är nog lite för svårt att variera för att det ska gå att göra en modern TV-serie med nya intressanta avsnitt varenda gång, men som en filmserie där olika regissörer får komma med olika tolkningar har det möjlighet att klara sig. Det kanske till och med går att göra en Mission: Impossible-film utan Tom Cruise?
Publicerat av Fredde
Markera som oläst 