Här har vi en på många sätt ganska typisk science fiction-film från 70-talet. Den är långsam, den är flummig, den har mer fokus på karaktärerna och deras interaktioner än på teknologin och specialeffekterna. Det som mest stod ut för mig med den är att bland de science fiction-filmer från 70-talet som jag sett så är detta troligtvis den som har mest naket i sig. Ja, till och med mer än i Zardoz!
The Man Who Fell to Earth är dock en betydligt bättre film än Zardoz, även om den ibland ligger på gränsen till att flumma iväg lika illa som Connerys gamla snedsteg. Skillnaden är dock att The Man Who Fell to Earth har en relativt central och fast övergripande handling att hålla sig till, och därmed inte riskerar att tappa tråden även när den svävar ut i mystiska drömsekvenser och till synes orelaterade sidospår. Filmen handlar om en mystisk herre vid namn Thomas Jerome Newton (spelad av ingen mindre än David Bowie) som en dag dyker upp i USA och verkar behöva tjäna ihop massor med pengar till ett ospecificerat framtida projekt. Detta gör han genom att få patent på olika väldigt avancerade uppfinningar och grunda ett företag som snabbt växer till enorm storlek och framgång. Senare i filmen avslöjas det att Thomas egentligen är en utomjording, och att hans mål är att bygga ett rymdskepp för att kunna ta sig från jorden tillbaka till sin egen planet.
Filmens fokus ligger dock inte så mycket på företaget eller rymdprojektet, utan på den mystiske Thomas själv. Han blir snart förälskad i en jordkvinna (trots att han har fru och barn på sin hemplanet) och fascineras av diverse jordiska saker såsom alkohol, TV, och naturligtvis sex. Filmen tappar som sagt inte tråden, men dess huvudperson verkar göra det när han blir mer och mer alkoholiserad och desillusionerad av jordelivet, samtidigt som diverse yttre krafter helst vill se att hans företag går i konkurs och att han blir inlåst och undersökt av forskare.
Med tanke på handlingens fokus står och faller en sådan här film på hur huvudpersonen gestaltas, och överlag kan jag säga att jag gillade gestaltningen av Thomas. Det är väldigt enkelt att skämta om att en sådan mysko person som David Bowie passar bra i rollen som utomjording, men utöver hans androgyna utseende tycker jag också han lyckas bra att spela sin roll som en underlig främling, ovan och fascinerad vid vardagssaker, med diverse små udda egenheter (han svimmar av att åka hiss, han kan titta på flera olika TV-program samtidigt, han åldras inte när folk runtomkring honom gör det), men som i slutändan bara menar väl. Ibland är han till och med ganska charmig, med ett smått ironiskt leende på läpparna, och det går att förstå att de andra karaktärerna i filmen finner honom intressant, snarare än frånstötande (om inte annat så för att han är engelsman i USA). Det finns inga storslagna häpnadsväckande specialeffekter i filmen, men de som finns är i huvudsak relaterade till att göra Thomas lite mer utomjordisk, till exempel när han plockar bort en utomjordisk kontaktlins och man får se hans ”riktiga” öga undertill. Man får dock också ofta se tillbakablickar till hans liv på sin hemplanet, och dessa balanserar lite på gränsen till det fåniga rent visuellt. Utomjordingssminket är okej, men varför måste hans familj gå runt med silverfärgade raketryggsäckar? Är inte det lite för mycket 50-tal?
Filmens övriga hantverk är också överlag hyfsat, men diverse stiliga inramningar av vackra naturlandskap och klara färger (den klaraste färgen har förstås Bowies frisyr). Likt många andra science fiction-filmer från 70-talet har The Man Who Fell to Earth också diverse mer eller mindre djupa budskap och teman man kan analysera (miljöförstöring, korrupta politiker, mediekonsumtion, etc.), men för det mesta skriver inte filmen en på näsan med dessa. Och det finns som sagt också mycket naket i filmen, men för ovanlighetens skull är det faktiskt i alla fall lite mer jämställt än vanligt. Ja, det är mest en massa nakna kvinnor, men då och då får man åtminstone se hela David Bowies härlighet också, vilket säkert uppskattas av någon.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 