Nördfavorit – Yoda

Star Wars är fullt med muppar. Eller ja, ”muppar” är egentligen ett ganska specifikt officiellt varumärke för en specifik typ av handdocka, och dess skapare Jim Henson var aldrig inblandad i Star Wars-filmernas skapande annat än som konsult och rådgivare. Men det finns ändå gott om figurer i den fantasifulla filmserien som är åtminstone muppaktiga. Ta Jabbas husdjur i Return of the Jedi (som har det skojfriska namnet Salacious B. Crumb), få varelser är så muppig som den. Alla de mysko utomjordingarna i cantinan i A New Hope är också mer eller mindre muppiga, och till och med Chewbacca kan kanske sägas ha smått muppaktiga drag. Och vad är egentligen Jar Jar Binks om inte en stor jobbig datoranimerad mupp? Att använda denna typ av dockor eller masker för att framställa de mer märkliga och/eller humoristiska figurerna i Star Wars-universumet har visat sig fungera bra, men filmernas största bedrift är ändå att kunna ge vissa av dem en viss genuin värdighet och respekt, bortom flams och trams. Och den värdigaste muppen av dem alla är Yoda.

Sedan Yodas första framträdande i The Empire Strikes Back har karaktären parodierats och drivits med så mycket att det är lätt hänt att man glömmer bort det faktum att han faktiskt var avsedd att vara minst lika allvarlig som de andra karaktärerna i filmen, och ofta också var det. Med detta inte sagt att det inte finns mycket som är roligt med Yoda. Hans skojiga sätt att prata, hans finurliga gammelmansskratt, och faktiskt också en del genuint roliga repliker han har (”how you get so big eating food like this?”). När Luke Skywalker först träffar honom, omedveten om att han är den mäktige jedimästaren som Obi-Wan Kenobi informerat honom om, låtsas Yoda vara just en småtramsig mupp. Han spionerar på Luke, och när han blir upptäckt börjar han helt sonika klampa runt i Lukes läger och sno åt sig prylar som han tycker verkar roliga. Men till slut, när Luke följt med honom hem och tappat tålamodet, släpper Yoda helt plötsligt denna personlighet och visar sig vara den åldriga jedimästaren som Luke letat efter.

I det ögonblicket skulle hela filmen kunnat falla, om tittarna inte kunde ta den lilla gröna dockan på allvar, om den var precis som alla de andra mupparna i filmen. Men tack vare mästerligt styrande av dockan och en kunnig röstinsats av veteranen Frank Oz blir Yoda just så värdig och mäktig som en jedimästare är tänkt att vara. Det är de små sakerna som gör det, Yodas slutande av ögonen och rynkande av pannan, irritationen i rösten över den otålige ungen mannen som tjatar om att bli tränad, eller när han sitter på en fallen trädstam och petar i marken med sin käpp medan Luke möter mörkret i grottan.

Yoda hade också enkelt kunnat vara en Obi-Wan Kenobi-kopia till sin personlighet, en ersättare som Lukes ledsagare in i Kraftens mysterier. Men han är faktiskt märkbart annorlunda. Kenobi är för det mesta en vänlig fadersfigur till Luke, en gammal vän som förstår den unge mannens tillkortakommanden. Yoda ställer däremot större krav på den blivande jediriddaren. Han är väldigt motvillig till att träna Luke över huvud taget, han utsätter honom för svåra fysiska och psykiska prov, han har inget till övers för klagomål, otålighet eller osäkerhet, och han kan till och med vara direkt hotfull, som när Luke säger att han inte är rädd, och Yoda svarar ”you will be…” När Luke får en vision av sina vänner i livsfara försöker Yoda övertala honom att inte rädda dem, att offra deras liv till förmån för mera träning, vilket känns som något väldigt mörkt, passande mörkt för The Empire Strikes Back som i sig har en mörkare ton än den förra filmen. Alla dessa egenskaper är som sagt väldigt imponerande realiserade med tanke på att det är en liten grön mupp som ska ha dem.

Med tanke på att han har levt i 900 år är det inte så värst förvånande att Yoda också medverkade i prequel-filmerna med i princip samma utseende. I den första, The Phantom Menace, var han fortfarande en fysisk docka som mest satt stilla och kom med visdomsord, knappast lika drivande för handlingen som i de gamla filmerna. I de två efterkommande filmerna var han dock helt och hållet datoranimerad, och trots att specialeffektsmakarna uppenbarligen lagt ner mycket tid på att han ska se så realistisk ut som möjligt känns han ändå väldigt olik muppen från originalfilmerna. Det finns något med genuint fysiska specialeffekter som ingen datoranimation hittills lyckats imitera helt, vilket gör att dator-Yoda aldrig når upp till mupp-Yodas trovärdighet.

I samband med datoranimerandet fick någon också den ljusa idén att det nu fanns en möjlighet att visa Yoda svingandes ett ljussvärd likt andra jediriddare. Det går att förstå tanken bakom denna idé, men samtidigt känns det inte riktigt passande att se den gamle jedimästaren hoppandes omkring som en datoranimerad specialeffekt. Yoda är på många sätt sinnebilden för den gamle vise läromästaren, en person som tar avstånd från våld och fysiska aktiviteter över huvud taget. Ja, Kraften gör honom mäktig, men det känns inte riktigt som att han skulle använda den för att slåss på konventionellt sätt, han borde kunna hitta någon mer subtil lösning på de problem han ställs inför. Hoppandet och ljussvärdssvingandet tar bort lite av Yodas värdighet, och det är ju just värdigheten som var det speciella med honom. Det var bedriften att göra en mupp värdig som gjorde att det faktiskt var genuint sorgligt när Yoda i Return of the Jedi till slut lade sig ner för att dö efter ett långt och händelserikt liv.

Publicerat av Fredde