Vem spelar skurken? – Harley Quinn

Låt oss nu göra något som många nördar har velat göra i mer än tjugo år och kasta oss över en av de mest populära karaktärerna i Batmans galleri av skurkar. Hon började som Jokerns flickvän men har sedan dess utvecklas till en karaktär helt i sin egen rätt. Vi talar naturligtvis om Harleen Quinzel, bättre känd som Harley Quinn.

Värt att notera är att Harley Quinn, till skillnad från de andra karaktärerna vi talat om i den här artikelserien inte började sin karriär i serietidningarnas värld utan i den kritikerrosade tecknade TV-serien Batman: The Animated Series. Jag har i princip aldrig något negativt att säga om den serien och det beror på att den hanterade Batman och världen runt honom på ett sätt som ingen annan serie tidigare gjort. Många menar att det var på grund av Frank Millers The Dark Knight Returns eller Tim Burtons Batman från 1989 som Batman återfick sin seriösa ton och kunde behålla sin placering som världens bästa superhjälte (ja, huruvida han är världens bästa kan vi debattera till dödagar, jag citerar bara en uppsjö av listor och omröstningar så skit i det nu) men faktum är att det var just den här serien som gjorde hästjobbet. För de flesta som växte upp med den är serien den definitiva versionen av Batman och många av dem som jobbar i branschen idag tog sin inspiration därifrån. Det var en barnserie som visade att Batman minsann kunde vara intressant och relevant även för …äldre barn.

En av de saker som Batman TAS skapade var en hel rad nya karaktärer och mest berömda av dem alla (och den som klarat sig lugnt bäst efter sin introduktion) var just Harley Quinn. Hon debuterade i avsnittet ”Joker’s Favor”, i vilket hon endast var tänkt att vara en charmig hantlangare, skapad av avsnittets författare Paul Dini och tecknaren, tillika producenten Bruce Timm. Men Harley växte och blev så mycket mer än det. Vad som är extra intressant är att eftersom Harley inte hade någon förlaga, varken från serietidningarnas värld eller från andra TV-serier baserades hon istället på sin skådespelare, Arleen Sorkin. Sorkin började sin skådespelarkarriär i komikergruppen The High-Heeled Women i college, där lärde hon känna Paul Dini som senare kom att basera sin skapelse efter Sorkins humoristiska förmågor. Faktum är att den egentliga inspirationen för Harley Quinn kom från ett avsnitt utav såpoperan Days of Our Lives, i vilken Sorkin medverkade. I en drömsekvens i avsnittet tvingades Sorkins karaktär att uppträda i clownsmink och dra dåliga vitsar (och tro mig, ni vill inte se klippet men om nyfikenheten tar över så finns det här). Eftersom inspirationen var så tydlig fanns det egentligen ingen annan som kunde spela Harley och i flera år var hon ensam om det. Harley blev så omåttligt populär att precis som med det nya ursprunget man givit Mr. Freeze lät man Harley dyka upp i serietidningarna i Batman: Harley Quinn från 1999.

Huruvida det var fansen eller författarna själva som tyckte om henne mest i början är oklart men trots att hon bara var tänkt för ett enda avsnitt fick hon komma tillbaka flera gånger och tillslut var det givet att hon skulle vara med om Jokern var skurken.  Hur var Arleen Sorkin då som skådespelare? Det är förmodligen ganska tydligt att jag är ett stort fan av hennes tolkning och det finns egentligen ingenting att klaga på i den. Hennes röst var glad och glättig när det behövdes (vilket var ofta) och stundom rent av vacker. I ett avsnitt som handlade om Batmans förmodade död fick Sorkin spela Amazing Grace på en kazoo och det ryktas att det fick tas flera omtagningar
eftersom resten av skådespelarna och ljudteknikerna inte kunde sluta skratta.

Det tog lång tid innan Harleys ursprung skulle avslöjas för publiken men i avsnittet ”Mad Love” fick vi reda på att hon en gång varit Jokern psykiater. Lite högfärdigt trodde hon sig kunna kurera hans mentala skador och kanske till och med göra sig själv känd på kuppen. Tyvärr såg Jokern henne bara som ännu en person att dra vid näsan och lurade henne med ”snyfhistorier” om sin barndom. Sakta men säkert föll hon för hans charm och tillslut gick det så långt att hon stal sig en kostym (samma ikoniska kostym som hon bar fram till att DC Comics beslutade sig för att designa om henne …ju mindre sagt om det desto bätte) och släppte honom fri från Arkham. Kemin mellan Mark Hamill (som spelade Jokern) och Sorkin var alltid lysande och de kompleterade varandra perfekt både när karaktärerna kom överens och när de bråkade. För vid flera tillfällen behandlade Jokern henne väldigt illa men varje gång han bad om ursäkt kom hon tillbaka. På så sätt blev Harley precis den sortens tragiska skurk som Batman TAS var så otroligt bra på att framställa. Det fanns avsnitt då hon lämnade honom och skapade bland annat en väldigt fin vänskap med Poison Ivy (så vacker att till och med Bruce Timm inte kunnat hålla sig från att teckna väldigt kärleksfulla bilder på de två) men i slutändan var det alltid Jokern som gällde. Sorkin gav Harley en dialekt hämtad direkt från från 1920-talet med uttryck som ”Mistah Jay” och ”puddin’ ” (hennes två smeknamn för Jokern) och lät henne vid ett tillfälle till och med sjunga en kärleksballad. Hennes utseende baserades på clownen Harlequin från den italienska teaterformen Commedia dell’arte och som redan tidigare nämnts behöll hon denna ”look” en väldigt lång tid. Hon var en av få karaktärer som inte designades om för seriens fjärde säsong.

På svenska gjordes Harleys röst av sångerskan Vicki Benckert som lyckades att på ett fantastiskt sätt översätta Harleys röst och hela karaktär. Hennes version var så otroligt lik Sorkins förlaga men samtidigt helt hennes egen. Hon förtjänar också en liten extra eloge eftersom hon ofta spelade mot sig själv eftersom hon också gjorde rösten till Poison Ivy.

När Batman: The Animated Series tagit slut fick Harley fortsätta att medverka på olika sätt i de många serier som skulle komma i dess kölvatten (och som tillsammans kom att utforma det som kallades för The DC Animated Universe) och Sorkin fortsatte att göra rösten för samtliga. Dessa framträdanden inkluderade gästspel i Superman: The Animated Series, Justice League och Static Shock och större roller i Worlds Finest: The Batman/Superman Movie och Batman Beyond: The Return of the Joker. I den sistnämnda fick Harley faktiskt möta sitt öde och falla ned för ett stup men seriens skapare klarade inte av tanken på att låta henne dö, så med orden ”I can’t kill her. She’s my daughter.” skrev Paul Dini in en liten scen mot filmens slut där det avslöjades att hon överlevt och gått under jorden. I Batman Beyond figurerade även två karaktärer som tagit efter Harleys utseende. De kallade sig för The Dee Dee Twins och deras röster gjordes av Melissa Joan Hart. Slutligen fick Harley också spela en av huvudrollerna i webbserien Gotham Girls.

Förutom dessa framträdanden har Sorkin också spelat Harley i flertalet TV-spel. Två av de mest märkbara är MMORPG-spelet DC Universe Online och det kritikerrosade spelet Arkham Asylum. I det senare hade hon inte tillgång till sin klassiska kostym och iklädde sig därför en särdeles slampig (men ändå väldigt cool) sjuksköterskeuniform. Så gott som alla karaktärer fick nya, lite råare utseenden för spelet då tanken var att de flesta av fångarna skulle ha rymt från sina celler men inte fått tillgång till sina kostymer utan fick lov att improvisera. Många fans är av förståeliga skäl väldigt glada för den kostymändringen men jag föredrog alltid originalet.

Den första som skulle prova att tackla Harley Quinn efter Arleen Sorkin var skådespelaren Mia Sara i den undermåliga TV-serien Birds of Prey. Det finns väldigt mycket som är fel med den serien och det skulle ta på tok för lång tid för att gå igenom allting men ett av de största felen var hur de tog sig an Harley Quinn. Serien skulle utspela sig i en framtid då Batman och Catwoman gått under jorden, gift sig och skaffat sig en dotter (detta är direkt taget från serietidningarnas värld men då utspelade det sig på en parallell jord och vi har VERKLIGEN inte tid att prata om det nu) som fortsatte i sina föräldrars fotspår under namnet Huntress. Seriens huvudskurk, för en serie med kvinnliga hjältar måste tydligen ha en kvinnlig skurk, var visserligen Harley Quinn men under seriens gång tog hon aldrig på sig sin dräkt och gick bara under sitt privata namn, Harleen Quinzel. Hon opererade under täckmantel som Huntress psykolog och trots att både Batman och Batgirl (den senare var också en av seriens huvudpersoner) måste ha vetat om hennes hemliga identitet var det aldrig någon som räknade ut vem hon var. Denna fullständiga idioti hade kunnat glömmas om det inte var för det faktum att Saras Harley inte på något sätt liknade den Harley Quinn som funnits tidigare. Hennes röst var alltid lugn, likaså hennes beteende. Hennes Harleen låtsades försöka hjälpa Huntress men arbetade istället i hemlighet bakom hennes rygg för att utplåna henne och gissningsvis ”ta över Gotham” eller något i den stilen. Det var väldigt tydligt att seriens författare inte hade en aning om vilka karaktärer de skrev om. Vad som också var intressant var att Birds of Prey kom ut 2002 – långt innan Arleen Sorkin pensionerat sig från rösten. Detta gör att jag undrar varför de inte bra lät henne spela rollen eftersom Harleys utseende också var baserat på hennes eget. Sorkin hade förmodligen kunnat göra en mycket mer intressant version, även med sättet som karaktären skrivits på.  Serien klarade sig lyckligtvis bara en säsong innan den lades ner och tur är väl det för då kan vi gå vidare till Harleys nästa framträdande.

Från 2006 medverkade Harley sporadiskt i den tecknade TV-serien The Batman där hennes röst gjordes av skådespelaren Hynden Walch (som förmodligen är mest känd i nördkretsar som rösten till Starfire i TV-serien Teen Titans). Där var hennes karaktär omgjord en smula från vilseledd psykiater till smått oärlig TV-psykolog. Hon verkade idolisera Jokern och han verkade tycka väl om henne så steget från vanliga människa till maskerad brottsling blev inte så långt. Det kostade tyvärr också karaktären sin tragiska historia. Walch gjorde dock ett beundransvärt arbete med rösten men i slutändan var det inte mycket mer än en imitation utav Sorkin. Där Sorkin dock valde att ge Harley en värdigare ”normal” röst innan hon iklädde sig kostymen (och även ibland efteråt) hade Walchs Harley den klassiska (och självklart överdrivna) dialekten hela tiden. Det kostade tyvärr också hennes Harley den värdighet som Sorkin skapat. Kostymendesignen utgick från sin förlaga men överdrev hennes drag tills hon såg ut som en karikatyr. Dessutom valde de att inte ge henne några pupiller, vilket gjorde att hon såg mer läskig än rolig ut.

I Batman: The Brave and the Bold fick Harley en helt ny look, den här gången lite mer anpassad efter hennes dialekt. Rösten gjordes utav röstskådespelaren Meghan Strange och precis som med Walch så var hennes version utav Harleys röst en imitation utav Sorkins. Strange tog dock steget en smula längre och lät henne helt och hållet få glida in i den 1920tals ”flapper”-stil som hon designats till. Detta var en väldigt intressant och smart ny infallsvinkel för karaktärens design. Jag kommer alltid att föredra originalet men jag måste säga att den här också var väldigt snygg. När rösten blev lite gällare och manus inte krävde några seriösa eller tragiska bitar blev Stranges Harley Quinn nästan som Betty Boop (något som hjälptes av den svartvita designen). Att designa om henne var i det här fallet en god idé för att i Brave and the Bold fungerade Harley endast som en komisk hantlangare till Jokern och tanken var inte att expandera hennes roll utöver det. Då behövde hon bara fungera i sitt sammanhang och det gjorde hon mycket bra.

Arleen Sorkin pensionerade sig som sagt från Harleys röst 2011 och därför kallades röstskådespelaren Tara Strong in för att ta över. Hennes rollista är på tok för lång för att kunna skrivas ut här men hennes mest kända roll för DC är förmodligen Batgirl. Strong är i mina ögon världsbäst på det hon gör, bland annat därför att hon har en fantastisk förmåga att maskera sin egen röst och att imitera andra så att hon verkligen blir karaktären. På få karaktärer är detta så tydligt som när hon tog tig an Harley Quinn till spelet Arkham City. I Strongs skepnad lät Harley i princip identiskt till hur hon låtit när Sorkin spelat henne. Problemet med det var dock detsamma som med hennes föregångare. Strong bidrog egentligen inte med något nytt även om hennes version lugnt var en av de bästa. I skrivande stund är det oklart om Tara Strong kommer att ta över rollen helt och hållet i framtiden och bli associerad med den som Mark Hamill blivit med Jokern eller om andra kommer att få ge sig an Harley och kanske prova att ge sin personliga prägel till henne, oavsett vilket resultatet nu blir. Till Arkham City anpassades Harleys kostym för att likna den nya design hon fått i serietidningarnas värld. Det fanns något extremt snyggt och klassiskt med originalet och den nya designen såg bara tråkig och generisk ut. Inget som gjorde henne speciell bland det hav av andra ”bad girls”. Det var fullt förståeligt att det var den de valde till spelet men tråkigt ändå. Strong gjorde även ett litet gästspel som Harley Quinn i Robot Chicken.

I och med att Harley verkligen skapades i samarbete med sin röstskådespelare är det långt ifrån endast Sorkins efterträdare som fått problem. Det är ofantligt svårt att skapa en röst till någon när man redan vet hur de pratar och det sättet är helt perfekt redan från början.

Detta problem har även uppkommit i serietidningarnas värld då författare inte kan göra annat än att skriva ut dialekten åt henne eftersom replikerna bara låter rätt när de sägs i hennes röst. Arleen Sorkin skapade något tidlöst och många har gjort sitt bästa för att följa i hennes fotspår. Överlag tycker jag att de flesta har lyckats och gjort mycket bra ifrån sig med tanke på förutsättningarna. Det fanns planer på att Harley skulle medverka i den tilltänkta (men slutligen skrotade) filmen Batman Triumphant, uppföljaren till Batman & Robin som aldrig blev av. Hon var tänkt att agera skurk tillsammans med Scarecrow och tanken var att hon skulle spelas utav Madonna. Jag tror att vi alla skall skatta oss lyckliga att det projektet gick i graven.

Publicerat av Jönsson