Vem spelar skurken? – Cheetah

Tanken när jag började den här artikelserien var att jag skulle ta chansen och belysa lite mer obskyra skurkar. Därför har exempelvis Jokern och Lex Luthor fått vänta till förmån för andra. Men eftersom jag också har fuskat en smula med Two-Face och Bane, två av de för tillfället mest aktuella skurkarna från DC Comics sida så nu är det dags att vi tar oss en titt på en skurk som aldrig tagit steget till ”live action”. Hon har haft flera olika alter egon så här i inledningen kallar vi henne bara för The Cheetah.

En av de primära anledningarna till att Cheetah aldrig fått chansen att synas på vita duken är att hennes ärkefiende inte heller fått det. Cheetah är nämligen en av Wonder Womans äldsta fiender. Det har funnits en hel drös skurkar i DC:s kontinuitet som antagit namnet Cheetah men vi kommer bara att beröra två av dem eftersom dessa två är de mest kända och de enda som fått sig en karriär utanför sitt medium. Den första, som debuterade 1943 var Priscilla Rich, en societetskvinna som led av personlighetsklyvning och begick brott om kvällarna utklädd till en gepard. Hon hade inga egentliga superkrafter och ingen vidare gimmick förutom sin dräkt utan var mer eller mindre Catwoman utan mästertjuvsgimmicken. Detta till trots överlevde hon väldigt länge i serietidningarnas värld men fick inte medverka i TV-serien Wonder Woman med Lynda Carter i huvudrollen från 1975.  Nästa version vi kommer att tala om var arkeologen Barbara Ann Minerva. Hon antog namnet efter att ha deltagit i en magisk ceremoni för att få övermänskliga krafter. Ceremonin gick snett och hon fick förmågan att förvandla sig till en slags ”var-gepard” (vad hade du kallat det?) men efter förvandlingen blev hon djurisk och blodtörstig och förlorade sakta sin mänsklighet. För några år sedan gick hon till och med så långt att hon hade ihjäl sin föregångare för att ensam få bära titeln. I samma vända gavs hon även ännu en (passande) superkraft, nämligen superhastighet. Okej, bakgrundshistorierna avklarade – låt oss dra igång det vi kom hit för.

Sin animerade debut gjorde Cheetah i Challenge of the Superfriends från 1978. Då i form av Priscilla Rich och således utan superkrafter, vilket var intressant eftersom hon var medlem i Legion of Doom, tillsammans med betydligt kraftfullare som Solomon Grundy och Sinestro. Å andra sidan var både Scarecrow och Riddler också medlemmar så de tog nog alla de kunde få. Rösten gjordes utav röstskådespelaren Marlene Aragon. Hon valde att ge Cheetah en smått väsande och väldigt kattlik röst, förvånansvärt lik den rösten som Eartha Kitt använde till Catwoman i Batman från 1966. Speciellt likt var det faktum att hon såg till att använda ord som ”perfect” och ”permanent” så ofta som möjligt men uttalade dem naturligtvis som ”purr-fect” och ”purr-manent” – hon skall ju vara ett kattdjur trots allt. Aragons röst var absolut överdriven men på intet sätt mer än någon av de andra skurkarna i serien och i mina ögon passade den utmärkt. Man kunde med ens höra vad för en slags skurk hon skulle vara och om man så bara hörde rösten kunde man säkerligen ändå peka ut vilken av medlemmarna i Legion of Doom den tillhörde utan att hon behövde säga sitt namn. Där den brast var kanske att den inte visade någon direkt bredd men det är ännu en gång något som samtliga skurkar föll för. Serien var ju trots allt riktad till barn och inte till barnsliga vuxna. Dräkten var identisk med den hon bar i serietidningarna.

Nästa framträdande gjorde Cheetah 1982 i ljudboken Cheetah on the Prowl, där spelad av Sonia Manzano. Denna Cheetah var faktiskt inte Priscilla Rich utan hennes systerdotter Deborah Domaine. Domaines Cheetah var i princip identisk med Richs (vilket var anledningen till att jag inte nämnde henne i början – det och lättja) så det fanns inget direkt för Manzano att använda även om hon velat göra sin Cheetah speciell. För särskilt speciell var hon verkligen inte. Det var väldigt tydligt att denna Cheetah var ond men Manzanos skurkröst kunde ha använts på vilken skurk som helst. Till ljudboken kom flera illustrationer, ritade av Ross Andru och Dick Giordano, vilket definitivt förhöjde upplevelsen men bitvis verkade den animerade Cheetah vara mer passionerad än personen som gjorde hennes röst. Detta är ganska förlåtligt med tanke på att Manzano förmodligen inte fick se illustrationerna och det kan tilläggas att ljudbokens Wonder Woman var precis likadan. Det åsidosatt var det ändå lite häftigt att lyssna på.

I den tecknade TV-serien Justice League fick Cheetah en lite värdigare tolkning. Den här gången rörde det sig om Barbara Ann Minerva och således en förvandlad Cheetah. Men där serietidningarnas Minerva var djurisk och blodtörstig var Justice Leagues version förvånansvärt lugn. Hennes ursprung hade förändrats och gjorts mer tragiskt då det visade sig att hon var en forskare som provat ett genetiskt experiment på sig själv och slutat som en halv-människa-halv-gepard. Rösten gjordes utav sångerskan Sheryl Lee Ralph. Hennes röst var betydligt mer kattlik, men hon höll sig borta från att spinna och klämma in kattrelaterade ord i dialogen. Istället lät hon väldigt mänsklig sitt utseende till trots och det, tillsammans med hur animationen och ljuddesignen frambringade hennes djuriska sida fungerade utmärkt. Man mixade även in ljud från riktiga stora katter som för att accentuera (yes, jag ville verkligen använda det ordet!) hennes djuriska sida i synnerhet när hon slogs. Intressant nog spelades hon som en relativt motvillig skurk och (spoilervarning) Batman lyckades få henne att, om inte byta sida så åtminstone hjälpa Lagens Väktare med att besegra hennes kollegor. Man klämde dessutom in en liten romans mellan henne och Läderlappen, något som får en att undra varför Batman har hund när han så tydligt är en kattmänniska… – Otroligt dåliga vitsar åsido repriserade Lee Ralph rollen i åtminstone ett avsnitt till men hennes flirt med lagens goda sida försvann med Batman. Faktum är att tanken var att hon inte skulle överleva sitt första framträdande men en miss i kommunikationen mellan manusförfattare och tecknare ledde till att hon trots allt dök upp igen i bakgrunden i slutet och kunde således återanvändas. Så tokigt det kan bli!

Likt en hel drös av andra skurkar gjorde Cheetah även ett par gästspel i den tecknade serien Batman: The Brave and the Bold. Än en gång rörde det sig om Priscilla Rich och hennes design var i princip oförändrad från hur den varit både i serierna och i Superfriends. Rösten gjordes utav skådespelaren Morena Baccarin som förmodligen är mest känd från TV-serien Firefly men som också spelat DC-hjältinnan Black Canary. I avsnittet Triumvirate of Terror slog hon sig samman med Lex Luthor och Jokern för en gemensam attack mot deras respektive ärkefiender. Jag är en väldigt stor beundrare av Baccarin men hennes Cheetah lämnade en del att önska. Hon använde sig varken av några kattlika ordvitsar eller någon kattlik ton på rösten. Istället lät hon som en ondskefull kvinna i en kattdräkt. Vilket hon iofs var men det gjorde inte direkt henne unik eller för den delen intressant. Vad hon däremot gjorde var att ge Cheetah en ilska som tidigare inte direkt visats. Oftast har hon avbildats som beräknande och rent av förförisk men i Baccarins tappning var hon istället stark och snabb till konflikt. En intressant tappning men i sitt sammanhang föll den lite platt.

I den tecknade långfilmen Justice League: Doom fick vi åter stifta bekantskap med Barbara Ann Minerva, den här gången mycket mer lik sin serietidningsförlaga. Rösten gjordes utav skådespelaren Claudia Black som faktiskt också spelade henne i TV-spelet Lego Batman 2: DC Super Heroes en tid senare. Black var den första som kom ihåg att Minerva faktiskt skulle härstamma från Storbritannien och gav henne således en brittisk brytning. Denna version behöll både karaktär och design från serietidningarna men såg till att den annars primärt nakna Cheetah fick sig lite kläder så att hon inte skulle frysa under sin päls. Blacks röst fungerade perfekt för Minerva med sina tydliga känslor och ännu tydligare passion för att utrota Wonder Woman. Hon spelade även henne som en relativ enstöring och förutan någon vidare tro på varken sina kollegor eller på sin arbetsgivares planer. Med andra ord, överlägsen och självgod som bara en katt kan vara. Det var ett smart sätt att få fram hennes kattlika egenskaper utan att förställa rösten. Den brittiska brytningen bidrog också starkt till att göra henne kaxig och tilltalande. För mig var denna den bästa avbildningen utav någon version utav Cheetah då inte bara rösten passade mycket bra utan hela henne avbildades som en formidabel motståndare.

Cheetah medverkade även i MMORPG-spelet DC Universe Online där hennes röst gjordes utav röstskådespelaren Adrienne Mischler, som gjorde rösten till ett helt gäng kvinnliga karaktärer i samma spel. Versionen var till synes Minerva men Mischlers röstval var inget speciellt. Likt många andra var hennes Cheetah bara en ondskefull röst, inget mer specifikt än så.

Värt att nämna är också att Cheetah  fick göra flertalet cameos i andra DC-produktioner. För att nämna några av de tydligaste exemplen fanns webbserien Super Best Friends Forever – i vilken Cheetah spelades mest för komik och spenderade majoriteten av det korta avsnittet sittandes i ett träd, den tecknade långfilmen Superman/Batman: Public Enemies – där hon endast sågs som hastigast tillsammans med mer eller mindre alla andra skurkar författarna kunde komma på – och slutligen även i slutet på den tecknade långfilmen Wonder Woman – i vilken hon bara syntes till på slutet som en teaser. Dessa tre framträdanden hade gemensamt att Cheetah aldrig snackade utan gjordes helt och hållet med mixade kattljud.

Slutligen vill jag bara klämma in att Cheetah faktiskt gjorde ett litet gästspel i South Park och avsnittet Krazy Kripples där hon, tillsammans med Black Manta (hm… ja, till och med Black Manta skall få sig en egen artikel i den här serien – Det lär bli spännande) blev medlemmar i skådespelaren Christopher Reeves version utav Legion of Doom. Hon tog plats bredvid South Parks galleri av skurkar bestående av bland andra Saddam Hussein, David Blaine och Professor Chaos men hade inga repliker. Denna version var förmodligen Priscilla Rich.

Eftersom Cheetah i princip alltid spelas som motpol till Wonder Woman och eftersom Hollywood helt enkelt inte verkar förstå hur man egentligen gör en bra historia med henne i huvudrollen har Cheetah som sagt haft lite svårt att hävda sig i rörlig bild. Med det sagt är hennes karriär ändå inte så pjåkig. I synnerhet den senaste versionen av henne, det vill säga Barbara Ann Minerva har dessutom avbildats med en hel del karaktär, vilket är roligt att se. Jag hoppas att DC får tummen ur och producerar en ordentlig Wonder Woman-film eller åtminstone en bättre TV-serie än det anskrämliga försöket som NBC ströp i sin linda för några år sedan för Cheetah har definitivt potentialen att se riktigt cool ut i ”live action”.

Förslag på skurkar, gärna sådana belägna utanför Gotham City emottages fortfarande med glädje.

Publicerat av Jönsson