Star Trek innehåller ett flertal intressanta science fiction-koncept när det gäller teknologi, varav många förvisso existerade innan Star Trek, men som TV-serien spridit i det populärkulturella medvetandet. Det finns warp-motorer som gör att ett rymdskepp kan åka snabbare än ljuset, hologram som är så gott som omöjliga att skilja från verkligheten, replikatorer som kan skapa i princip vad som helst, och så naturligtvis transportören, denna makalösa maskin som kan förflytta saker och personer långa sträckor på några sekunder.
Transportörens existens i Star Trek lär ursprungligen ha haft att göra med att den första TV-serien hade en så låg budget. När Kapten Kirk och kompani skulle bege sig ner på planeteter titt som tätt skulle det vara dyrt och tidskrävande att behöva göra sekvenser där deras rymdskyttlar landar till vartenda avsnitt. Då var det betydligt billigare att låta dem tona bort från TV-rutan med några mysko ljudeffekter, för att sedan tona fram igen på en annan plats. Men trots att transportören alltså egentligen skapades som en genväg började den snart bidra till historierna som berättades i TV-serien, och det har den fortsatt göra i alla inkarnationer av Star Trek.
Tekniken bakom hur transportören är tänkt att fungera kan sammanfattas ungefär såhär: Föremålet eller personen som ska transporteras löses upp i sina individuella atomer, dessa omvandlas sedan till en stråle som skickas dit föremålet ska transporteras, och väl där sätts atomerna ihop igen precis som de ursprungligen var. Med denna bakgrund behövs det inte mycket fantasi för att man ska komma på intressanta händelser och handlingar, speciellt om transportören inte fungerar som den ska. Detta är ett ganska typiskt fenomen för teknik i Star Trek, att den är mest intressant för handlingen när den inte fungerar ordentligt.
Så transportören kan få fnatt och transportera folk till fel ställen, eller inte transportera dem någonstans, eller få dem att försvinna utan att dyka upp igen, eller sätta ihop atomerna fel under transporten. När Kirk stiger in i maskinen kan han aldrig vara säker på om han kommer att hamna i ett spegeluniversum, klyvas i två personer, bli galen, eller (som vi fick ett ganska brutalt exempel på i Star Trek: The Motion Picture) helt enkelt dö. Orsakerna till transportörproblem kan också vara många. Det kan röra sig om tekniska fel, elektriska stormar, sabotage, eller det faktum att den inte kan användas samtidigt som Enterprise är i strid. Det faktum att transportören kan transportera en till annars otillgängliga platser kan också innebära problem om den därefter inte är tillgänglig för att transportera en tillbaka igen, vilket Kirk fick erfara i till exempel Star Trek II: The Wrath of Khan (”buried alive…”).
En sak som jag gillar med transportören är att den genom åren har gett några exempel på att Star Trek-skaparna inte alltid tar teknik och vetenskap helt på allvar, utan ser på det med en viss glimt i ögat. Det har till exempel påpekats att nedbrytandet och återuppbyggandet av saker på atomnivå inte är fysiskt möjlig på grund av den kvantmekaniska Heisenbergs osäkerhetsprincip. Detta förklaras i senare Star Trek-historier med att transportörer är utrustade med en fiktiv mackapär kallad Heisenbergkompensator. När rekvisitaskaparen Michael Okuda tillfrågades om hur Heisenbergkompensatorerna fungerade (av inga mindre än Time magazine) svarade han att ”de fungerar alldeles utmärkt, tack!”
En annan, mer filosofisk invändning mot transportörer såsom de beskrivs i Star Trek, har varit att om en person bryts ner i sina atomer, är inte det samma sak som att hen dör? Om atomerna sedan sätts ihop igen, är det i så fall inte bara en ny person som råkar se ut och tänka likadant som den gamla? Det faktum att folk i ett flertal avsnitt har kluvits i flera kopior av trasiga transportörer verkar tyda på att så skulle kunna vara fallet. Men liksom Heisenbergs osäkerhetsprincip kom Star Trek-författarna med en småklurig lösning på denna fråga. I ett avsnitt av TV-serien Star Trek: Enterprise, medverkar ingen mindre än mannen som uppfunnit transportören (alltså i Star Trek-universumet, inte i verkligheten), och han pratar om folks protester mot transporteringen av människor, vilket inkluderar ovanstående filosofiska argument. ”Men jag lyckades minsann övertyga dem!” avslutar han med. Och sedan säger han inte mer om det. Så tydligen finns det något övertygande argument mot filosofiska funderingar över transportören, men vad det är vet vi lika lite om som om hur Heisenbergkompensatorn fungerar.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 
Om personen dör och ersätts direkt utav en identisk kopia i nästa ögonblick kan det väl kvitta? Våra celler idag är inte de samma som vi hade för tjugo år sedan. Man kanske lever längre om man får sina celler rensade med jämna mellanrum? 🙂
Det är väl nästa steg i det filosoferande som uppstår, om vi inte har samma celler som för tjugo år sedan, är vi fortfarande samma människa? Hur definierar vi medvetande, och tidsuppfattning, och sådana grejer? Det finns vad jag vet både ett och annat förslag till svar på den frågan som filosofer har kommit med, och som säkert skulle kunna leda till intressanta Star Trek-avsnitt. Men i stället kringgick de det hela genom att låtsas att det finns ett ”korrekt” svar, utan att säga vad det var. Vilket jag faktiskt tycker är ganska skojigt.
Jag håller med!