Julian Gollops nästa spel, efter Rebelstar Raiders, var även det ett turordningsbaserat strategispel, men med ett betydligt annorlunda koncept och spelsystem. Faktum är att det är relativt lätt att se hur Rebelstar Raiders kan vara en föregångare till X-COM, medan Chaos: The Battle of Wizards, även det gjort till datorn ZX Spectrum, har mindre uppenbara kopplingar till Gollops framtida storsäljare. Till skillnad från det innovativa men primitiva spelet med rebellstjärnorna är Chaos dock ett spel som jag faktiskt tycker är kul, och gärna spelar när andan faller på, inte bara för att kunna skriva en komplett serie blogginlägg om en spelserie. Tydligen gillar Gollop själv också fortfarande Chaos, och nyligen började han jobba på en modern remake av spelet. Han har förresten också varit vänlig nog att deklarera Chaos och flera av sina andra tidiga spel som public domain, så det är fritt fram att ladda ner och emulera dem utan att behöva oroa sig för legala konsekvenser. Den ursprungliga versionen av Chaos finns även att spela direkt på internet, om man inte känner för att mixtra med emulatorer och sådant.
Spelets koncept, som titeln antyder, är att man spelar som en trollkarl i kamp med andra trollkarlar. Man kan välja att ha upp till 8 magiker som slåss mot varandra, och man kan nu också bestämma att några av dem kan styras av datorn, så det går faktiskt att spela spelet även om man är själv, till skillnad från Rebelstar Raiders. Detta är nog det viktigaste som Chaos bidrog med till utvecklingen som en dag skulle leda till X-COM, då man ju i det spelet bara kan spela själv. Det är kanske inte någon extremt genialisk och unik idé (enspelarspel har ju i princip funnits sedan datorspelen uppfanns), men det gjorde att Gollops elektroniska spel tog ett steg från brädspelen han utgått från, och gjorde något som bara kunde göras med en dator, nämligen att ha en (förvisso primitiv) artificiell intelligens att spela mot.
Hur som helst, när man väl börjar spela står trollkarlarna i en tom arena och glor på varandra. Teoretiskt sett skulle de kunna rusa fram och klå upp varandra, men då missar man ju lite poängen med att vara trollkarl. Ingen av dem är ju speciellt fysiskt begåvad (de kan bara gå ett steg per runda, och kan varken ge eller ta så värst mycket stryk). I stället blir varje trollkarl i början av spelet slumpmässigt tilldelad ett antal trollformler, och det är dessa man använder för att göra livet surt för sina motståndare. En del av dem är ganska direkta magiska projektiler och dylikt, och det finns ett fåtal som kan skapa prylar såsom träd och byggnader som trollkarlarna kan gömma sig i. Majoriteten av trollformlerna används dock för att frammana olika varelser som är betydligt starkare är trollkarlarna själva, och sedan kan man kommendera dessa att anfalla sina motståndare. Allteftersom spelet fortgår börjar man alltså bygga upp små arméer av soldater, djur och monster med olika egenskaper som man manövrerar mot fienderna. Man kommer dock aldrig upp i de stora mängderna av enheter som fanns i Rebelstar Raiders, vilket gör det lättare att ha överblick över konflikten och får spelet att flyta på i hyfsad takt. På det sättet liknar det också X-COM, där man för det mesta har ett ganska lagom antal soldater att röra sig med och inte måste jaga efter massor av motståndare.
Det finns ett flertal intressanta spelmekanismer i Chaos som gör att man måste tänka längre än att bara frammana en massa monster och rusa fram med dem mot fienden. Vissa djur kan ens magiker rida på, vilket gör det möjligt för hen att röra sig längre sträckor än ett steg per runda. Vissa kan flyga och därmed ta sig förbi fiender som man inte vill slåss mot. Vissa, såsom zombies, spöken och vampyrer, räknas som odöda och kan därför bara anfallas av andra odöda, vilket gör dem till effektiva försvarare om motståndaren inte kan frammana några egna odöda monster att anfalla med. Sedan finns också en trollformel som gör det möjligt att ta kontrollen över motståndarnas monster, vilket är något som senare skulle dyka upp i en mer avancerad form i X-COM, i form av tankekontroll som utomjordingarna kan använda på dina soldater (och som du senare kan använda mot utomjordingarna).
En annan intressant spelmekanism i Chaos är det faktum att trollformler inte är garanterade att fungera när man använder dem, utan har en procentuell risk att misslyckas. Stora starka monster är alltså svårare att frammana än små klenisar, även om det till en viss del går att påverka genom spelets system där trollformler antingen bidrar till att spelvärlden får mer Kaos eller Ordning. Om man alltså använder ett flertal lätta Kaos-formler kan man öka chansen att senare kunna frammana något riktigt biffigt Kaos-monster, och vice versa. Det finns dock ett sätt att kringgå allt detta, genom att välja att en varelse man frammanar är en ”illusion”. Då frammanas den garanterat, och kan slåss precis som om den var på riktigt. Problemet är dock att samtliga trollkarlar har oändlig tillgång till trollformeln ”disbelieve”, som garanterat dödar ett illusionsmonster oavsett dess styrka. Detta leder till en hel del taktiskt tänkande och bluffande, där man trollar fram starka illusionsdrakar och hoppas att motståndaren inte misstänker att de är illusioner, samtidigt som man funderar över om motståndarens monster är illusioner och om man ska ägna en runda till att använda ”disbelieve” på dem. Det är kanske lite långsökt, men jag tycker att det till en viss del kan jämföras med den typen av taktiska övervägningar man måste göra i X-COM då man väljer mellan att avfyra några snabba men osäkra skott eller tar sig tid att skicka iväg ett pricksäkert skott. Men just det kommer vi diskutera mer om när vi tar oss an Gollops nästa spel…
Nästa gång: Rebellstjärnorna slår tillbaka!
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 