X-COM-historia: Rebelstar II: Alien Encounter

Uppföljaren till Rebelstar har titeln Rebelstar II: Alien Encounter, men är tekniskt sett det tredje Rebelstar-spelet. Skillnaden mellan Rebelstar II och Rebelstar är dock betydligt mindre än mellan Rebelstar och Rebelstar Raiders, åtminstone rent spelmekaniskt. Det finns i princip inga nya funktioner i Rebelstar II, det skulle egentligen kunna ses som en expansion till föregångaren snarare än ett helt nytt spel (faktum är att båda spelen har en och samma artikel på Wikipedia, vilket antyder om dess likheter). Likt Rebelstar finns det i Rebelstar II bara en karta att ta sig an, men vilken karta det är!

Till skillnad från föregångaren måste man i Rebelstar II verkligen tänka efter hur man skall skrida till handling och utföra sitt uppdrag, det finns ingen enkel lösning som alltid fungerar. Den här gången slåss rebellerna inte mot ett ont imperium, utan mot en läbbig utomjordingsras som inte så lite ser ut som utomjordingarna i Alien-filmerna (och lustigt nog har många av rebellsoldaterna samma namn som soldaterna i Aliens, så spelskaparen Julian Gollop försöker verkligen inte dölja varifrån han fått sin inspiration). Till skillnad från de djuriska xenomorferna verkar dock utomjordingarna i Rebelstar II vara något mer civiliserade. De har byggt ett stort fort mitt i en djungel, och försvarar det med både till synes primitiva pilbågar och mer avancerade gevär. Detta är i princip bara en estetisk skillnad mot föregångaren, men den är intressant då spelet börjar närma sig handlingen i de framtida X-COM-spelen, med slemmiga utomjordingar som fiender i stället för onda datorer och robotar.

Rebellsoldaterna kan inte besegra sin fiende snabbt och lätt genom att spränga någon huvuddator eller reaktor denna gång. I stället är vinnaren den sida som samlat på sig mest ”victory points” efter ett visst antal rundor. Utomjordingarna får sådana poäng genom att döda soldater, medan soldaterna inte bara får det genom att döda utomjordingar, utan även genom att plocka upp utomjordingarnas ägg och bära dessa till rymdskytteln som landar efter ett visst antal rundor. När skytteln lyfter igen är spelet slut, och utomjordingarna får då extra poäng för varje fiendesoldat som blivit lämnad kvar på planeten. För att göra det extra klurigt är också olika utomjordingar värda olika mycket poäng, så det kan vara värt att försöka ta sig an den stora biffiga drottningen och inte bara drönarna, för att tjäna några extra poäng.

Men bara att överhuvudtaget nå drottningen är en utmaning i sig. Rebellerna börjar spelet ute i djungeln, en djungel som är full med fientliga djur utöver utomjordingar, såsom stora råttor och vattenlevande tentakelmonster. Att lista ut det bästa sättet att ta sig igenom djungeln med åtminstone några soldater vid liv tog mig flera omspelningar. Problemet är ju att en djungel är full med träd, buskar och andra hinder som gör soldaterna långsammare och är till skydd för fienden när de avancerar mot en. Det ska sägas att kartan i Rebelstar II är mycket snyggare och mer detaljrik än den smått sterila månbasen i föregångaren. I stället för tom svart mark finns det gräs, blad och buskage, och när man väl når fortet har det stengolv i olika mönster. Allt detta bidrar till att göra spelet lite mer intressant att titta på, men det innebär som sagt också en del trubbel när man spelar det. Man kan bli frestad att låta ens soldater ta upp positioner vid kanterna på en öppen glänta nära spelets början och peppra alla utomjordingar som går dit, men då kommer man inte ha tillräckligt med rundor kvar för att nå fortet innan rymdskytteln anländer. Man måste alltså ständigt avancera och hoppas att fienden inte prickar för många av ens mannar innan man nått fortet.

Det är intressant att den handling som utvecklas medan man spelar spelet faktiskt liknar Aliens nästan lika mycket som grafiken. Om man inte är väldigt skicklig eller har extrem tur kommer dina soldater garanterat droppa av en efter en i kampen mot utomjordingarna, så när du väl är framme vid fortet har du bara några få mannar att röra dig med, och flera av dessa är säkert mer eller mindre svårt skadade. Och om du lyckas klara dig igenom fortet, döda drottningen och sno med dig några ägg kommer du säkerligen lämna byggnaden med ännu färre trupper som i spelets sista rundor rusar mot rymdskytteln, med argsinta utomjordingar hack i häl. När jag till slut lyckades vinna spelet var det precis på håret, med bara precis så många poäng som behövdes. Det var faktiskt en ganska hyfsad nagelbitare mot slutet, speciellt för att vara ett turordningsbaserat strategispel.

Rebelstar II må inte ha introducerat några nya spelmekanismer, men det tvingar dig att verkligen utnyttja de mekanismer som finns om du ska klara dig mot datormotståndaren. Och jag kan bara gissa hur klurigt det kan vara mot en listig mänsklig motspelare. Faktum är att jag skulle vilja säga att där Rebelstar var lite för lätt så är Rebelstar II lite för svårt. Med alla hinder som finns i djungeln är det ofta svårt att lista ut om ens soldater kan träffa en avlägsen fiende eller om det finns något i vägen för ens skott, så man blir ofta tvungen att gå väldigt nära fienden innan man börjar skjuta, samtidigt som datorn verkar kunna veta precis var den ska placera sina utomjordingar för att få bästa skottvinkel från långa avstånd. Det är som att spelmotorn såsom den är inte riktigt passar till kartan man strider på. Återigen är detta klagomål dock något som Gollop skulle adressera i sitt nästa spel.

Nästa gång: Rebellstjärnornas finaste stund?

Publicerat av Fredde