Vem spelar skurken? – Mr. Mxyzptlk och Bat-Mite

Den här är inte bara krånglig att uttala, den är fullständigt urfånig också och med tanke på vad vi redan tittat på så säger det en hel del. Mr. Mxyzptlk är (tro det eller ej) en av Supermans äldsta fiender och Bat-Mite är (än en gång, tro det eller ej) Batmans största beundrare. Varför fick de båda medverka i samma artikel då? Tja, det är väl lika bra att få det förklarat.
Det fanns en period då superhjälteserier var ganska fåniga i största allmänhet. Ja, jag vet att det är svårt att tro men så var det faktiskt. Plötsligt hade varje hjälte som var något en magisk ande från den mystiska femte dimensionen som gästspelare i sina äventyr. Dessa varelser var egentligen inte tänkta att vara magiska utan helt enkelt bara så avancerade att det som verkade vardagligt för dem verkade i det närmsta övernaturligt för varelser från den simpla tredje dimensionen. Trots att det funnits flera stycken (Aquaman hade Qwsp, Martian Manhunter hade Zook, The Flash hade Mopee och låt oss inte förglömma Johnny Thunders magiske ande Yz – eller Thunderbolt som han också kallades) var  Mr. Mxyzptlk (uttalas ungefär Mix-yes-spit-lick) och Bat-Mite dock de enda två som också fick karriärer utanför serietidningarnas värld.

Mr. Mxyzptlk gjorde sin animerade debut 1967 i Filmations tecknade TV-serie The New Adventures of Superman där hans röst gjordes utav röstskådespelaren Gilbert Mack. Jag skrev ”animerade” men i det här fallet var det en ganska optimistisk beskrivning. De flesta animationer berörde karaktärernas munnar eller upprepningar utav samma enkla rörelser för resten av kropparna. Utseendemässigt var Mxyzptlk designad för att likna sin serietidningsmotsvarighet som vid det här laget bytt från den lila kostymen han bar vid sitt första framträdande till en slags orange futuristisk rymddräkt. Han tilläts dock behålla sitt lilla lila plommonstop. Jag har aldrig varit något stort fan utav den orangea dräkten men jag måste säga att jag uppskattar att de verkade ha ansträngt sig för att åtminstone få honom att se intelligent ut, kläderna till trots. Med det sagt var serien i stort väldigt klumpig och rösten som Mack valde för Mxy var minst sagt irriterande. Istället för att låta road eller överlägsen gjorde Mack honom till något som lät som ett gnälligt barn – även medan hans plan fortfarande verkade gå vägen. Det är ganska svårt att känna för en komisk karaktär när densamme bara gnäller. En sak som avsnittet dock fick rätt var metoden för att stoppa honom. Det enda sättet att få Mxyzptlk att återvända till sin egen dimension är nämligen att lura honom att säga sitt eget namn baklänges. Det vill säga ”Kltpzyxm”, eller ”Kil-tip-ze-zum” om man så vill. Jag sade ju att det skulle bli fånigt – kom inte och säg att jag inte varnade dig!

Det var först i sitt andra framträdande som Mxyzptlk skulle komma till sin rätt. I den tecknade långköraren Superfriends medverkade han i flertalet avsnitt under sjuttio- och början av åttiotalet, spelad i samtliga utav röstskådespelarveteranen Frank Welker. Welker är inte särskilt känd i vanliga kretsar men han är en av de mest använda skådespelarna i branschen och drog faktiskt in mer pengar årligen än någon av sina kollegor mellan år 1980 och 2011 (då han passerades utav Samuel L. Jackson). Detta på grund av han inte bara är extremt duktig på att förställa sin röst utan också för att han är en skicklig imitatör både av människor och djur och används således i otaliga TV-program och filmer. I rollen som Mxyzptlk (som behöll samma utseende som sin föregångare men gav honom ärmar på sin tröja och lite mer avskalade detaljer) lade han upp sin röst för att få den att låta omänsklig snarare än gnällig. Trots Mxyzptlks många framträdanden fick skaparna av Superfriends aldrig riktigt rätt på hur hans namn skulle uttalas. Från första till sista avsnittet kallades han genomgående för ”Mix-ill-plick” (vilket naturligtvis blev ”Kilp-ill-skim” baklänges). Jag har inte hittat någon konkret angiven anledning till förändringen av namnet men jag misstänker att den gjordes för att programmets väldigt unga tittare inte skulle ha några svårigheter med att uttala det. Faktum är att när jag frågade min mor (som lät mig titta på Superfriends när det gick på svensk TV under namnet Superhjältar) kunde hon distinkt komma ihåg den lille irriterande varelsen ”Mix-ill-plick”. I Welkers regi var Mxyzptlk narcissistisk och högfärdig men samtidigt extremt skämtsam. Han gav sina motståndare smeknamn såsom ”Super-Jerk”, ”Bat-Fink” och (min personliga favorit om obskyre hjälten Firestorm) ”Fire-Nerd” och var oproportionerligt stolt för dessa. Trots Welkers ibland överdrivna framtoning fungerade rösten mycket bra eftersom man med lätthet kan identifiera vem den var menad att tillhöra, även om man inte visste karaktärens namn.

Samtidigt som Mxyzptlk terroriserade Supervännerna gjorde Bat-Mite sin animerade debut i Filmations nya serie The New Adventures of Batman. Såvitt jag kan förstå lades Bat-Mite till i hjältegalleriet (som redan fylldes utav både Batman, Robin och Batgirl) för att ge barnen en kul sidekick att skratta åt. Exakt varför producenterna bakom tecknade serier tror att detta är något som måste göras kan jag faktiskt inte förstå men Bat-Mite är långt från den enda. Vad gäller Bat-Mite däremot så hade de inte så otroligt mycket att välja på, eftersom detta var exakt vad han skapades för att vara även i serietidningarnas värld. Han var menad att ha observerat Batman från en annan dimension och blivit (vad han själv beskrev som) hjältens största fan. Rösten gjordes dessutom utav seriens producent Lou Scheimer så det är tydligt att de trodde att Bat-Mite skulle vara en given succé. Huruvida han har en succé eller inte kan jag inte säkert säga men den gnälliga och irriterande rösten Scheimer gav honom, kombinerat med hans ”Jar Jar Binks-lika” klumpighet gjorde honom knappast någon vän i mig. Intressant nog kom hans interdimensionella ursprung att spela in i handlingen utav vissa avsnitt så trots att han var irriterande så tjänade han i varje fall ett syfte. Ibland. Precis som med The New Adventures of Superman led den här serien utav en mycket låg animationsbudget och därför stod karaktärerna ofta blickstilla eller upprepade samma enkla rörelser om och om igen. Något som nästan blev hypnotiskt om man tittade på det för länge. Eller är det bara jag?

Mxyzptlk gjorde sitt första (och sorgligt nog inte sista) framträdande i ”kött och blod” i den förvånansvärt långlivade TV-serien Superboy som gick mellan 1988 och 1992. Seriens designers valde att hålla sig extremt trogna till serietidningsförlagan och designade därför en kostym som var som tagen direkt i från den tryckta sidan. Problemet med det var att den nu skulle sitta på en fullvuxen man och plötsligt blev den söta lilla orangea rymddräkten inte längre så söt. Här spelades han utav skådespelaren Michael J Pollard som vid det laget var dryga 50 år gammal. Serien var i sig en ganska klumpig och märklig sådan med väldigt låg budget och låga produktionsvärden. Pollard gjorde förmodligen sitt bästa med materialet han fått men i slutändan fungerade hans version helt enkelt inte för mig. Dåligt skådespeleri kombinerat med det faktum att han inte ens var särskilt irriterande gjorde att karaktären liksom förlorade sin agenda och blev istället någon slags väldigt dålig clown som desperat försökte verka oberörd över det faktum att hela hans akt var skräp. Det hela hjälptes inte av de värdelösa effekterna och det faktum att allt verkade vara inspelat i studions omedelbara närhet och var således totalt förutan fantastiska eller ens intressanta miljöer. Till seriens försvar lyckades de helt utmärkt med att uttala Mxyzptlk men det var också allt den lyckades med.

Härnäst på listan hittar vi en rolig liten cameo i vilken dagens två karaktärer delade TV-rutan för första gången. Vi talar naturligtvis om Batman: The Animated Series. Serien tog det väldigt försiktigt med de lite fånigare historierna om Läderlappen från serietidningarnas silverålder (från vilken karaktärer som Bat-Mite och hans likar härstammade) men de kunde inte hålla sig när de skrev avsnittet ”Deep Freeze” och klämde därför in ett gäng mekaniska referenser till silverålderns fånigare företeelser. Där återfanns Stålhunden, Stålkatten och naturligtvis Mr. Mxyzptlk och Bat-Mite. Den senare fick till och med prata (rösten gjordes utav veteranen Pat Fraley) och refererade genom replikerna ”I’m your biggest fan!” och ”I just want to help” till sina ursprung både i rörlig bild och i serietidningsform.

Efter denna cameo fick Bat-Mite ta en liten paus medan Mr. Mxyzptlk fick en ny chans att slå sig in i DC:s animerade kanon i Superman: The Animated Series. Serien var (som vi tidigare pratat om i den här artikelserien) en uppföljare till Batman: TAS och således i samma kontinuitet men den Mxyzptlk som gjorde sin debut på Metropolis gator hade ingenting att göra med leksaken som dykt upp tidigare. Seriens producent och designer Bruce Timm tog sin inspiration från Mxyzptlks första framträdande under serietidningarnas gyllene tidsålder.

Den orangea rymddräkten byttes ut mot den klassiska lila kostymen och det vita håret försvann till förmån för en skallig hjässa. Både Bat-Mite och Mr. Mxyzptlk har gemensamt att deras syfte, oavsett om de gör det med flit eller ej, är att skapa kaos för hjälten. Bat-Mite gör det genom att försöka vara hjälpsam och Mr. Mxyzptalk genom att vara så irriterande som det bara går. Tidigare skådespelare hade vid det här laget gjort sitt bästa för att lyfta fram en trovärdigt irriterande röst men ingen av dem (med undantag för Frank Welker) lyckades på samma sätt som komikern Gilbert Gottfried. Egentligen var det ett fullständigt briljant val redan från början eftersom till och med Gottfried själv förmodligen skulle skriva under på att hans röst är den mest irriterande någonsin. Han gjorde lyckligtvis bara två framträdanden men trots irritationsnivån så kan jag inte säga att jag ogillade Gottfrieds version. Han balanserade rösten snyggt med självsäkerhet och komik och man fick en riktig känsla för att han inte bara gjorde det han gjorde för att irritera Stålmannen utan också för att han kände att han var tvungen. Man fick känna frustrationen han kände över att en så lågt stående varelse (Superman) kunde besegra honom så många gånger. Serien lät också Mxyzptlks flickvän Gsptlsnz (Uttalas ”Giz-pit-lez-nez”, på ett briljant sätt utav Gottfried) göra sin TV-debut och återanvände även hans mystiske vän, statyn McGurk som först dök upp i hans debutframträdande i serietidningarna.  Hans två framträdanden var komiska sådana och inte några av seriens dramatiska höjdpunkter men jag gillade dem. I hans andra framträdande (”Little Big Head Man”, där han gästspelade med Bizarro) fick Gottfried även chansen att visa upp sin extremt snygga imitation utav Bela Lugosi när han också spelade en av Mxyzptlks artsfränder.

Medan Bat-Mite fortfarande låg i dvala fick Mxyzptlk göra ännu ett ”live action”-framträdande i den märkliga TV-serien Lois & Clark: The New Adventures of Superman. Serien var tänkt som ett komiskt relationsdrama med fantastiska övertoner och konstigt som det verkade så fungerade det hyfsat bra. Detta berodde förmodligen på att flera av skådespelarna var väldigt trovärdiga (inte minst Teri Hatcher som Lois Lane) och att produktionsvärdena var snäppet (om än bara snäppet) bättre än i Superboy. I Lois & Clark spelades Mxyzptlk utav komikern Howie Mandel som spenderade hela hans debut (och enda framträdande), julavsnittet ”Twas the Night Before Mxymas” med att vandra extremt varsamt på linjen mellan överspel och trovärdighet. Seriens producenter var smarta nog att undvika både den orangea rymddräkten och den lila kostymen i det här fallet men valde istället en märklig sidenvariant med gigantiska ärmar med krås. Denna version av Mxyzptlk verkade avsky den femte dimensionen han härstammade från och önskade inget hellre än att stanna i vår. Hans mål verkade inte heller vara att irritera (eller som han själv uttryckt det; ”leka”) med Superman utan att faktiskt ta över och regera hela den tredje dimensionen. Han ämnade uppnå detta genom att tvinga Superman uppleva samma julaftonsdag om och om igen tills människorna i hans närhet sakta men säkert förlorade allt hopp inför morgondagen eftersom de utan att själva veta om det förstod att den aldrig skulle komma. I mångt och mycket användes Mxyzptlk i detta avsnitt på samma sätt som den övernaturliga varelsen Q användes is Star Trek. Han var irriterande men inte egentligen på ett komiskt sätt eftersom hans magi sakta men säkert också gjorde folk sjuka. Superman lyckades naturligtvis besegra honom tillslut med hjälp av lite klassisk julstämning och en speciell julklapp till Mxyzptlk från ingen mindre än Kltpzyxm. Jag är kluven vad gäller den här framställningen. Mandel spelade över men inte mycket mer än många andra och det var kul att se att serien faktiskt använde sig av en etablerad karaktär för en gångs skull (Lois & Clark hittade gärna på egna karaktärer istället för att använda sig av sådana som redan var etablerade). Framställningen och hela avsnittet i sig var typiskt lökigt men det är nästan så de kom undan med det eftersom det var en julspecial. Nästan i varje fall.

Sitt sista framträdande i mänsklig skepnad gjorde Mxyzptlk 2004 i TV-serien Smallville. Där spelades han utav unge skådespelaren Trent Ford. Gissningsvis tänkte seriens skapare att en smådjävul från två dimensioner bort med ett lila plommonstop på huvudet inte skulle fungera med den ton som serien försökte sig på i sina första säsonger (något som försvann när serien insåg att de var så illa tvungna att göra Superman av det oavsett om de ville eller ej) och jag får nog säga att de hade rätt i den tanken. Om Mxyzptlk skulle få vara med (och han är ju en figur som är starkt förknippad med Superman så varför skulle han inte få vara med?) så var han tvungen att göras om väldigt drastiskt. Därför gjorde de honom till en ung pojke vid namn (suck…) Mikhail Mxyzptlk och förklarade att han härstammade från en familj magiker från någonstans på Balkan. De tog även bort hans lekfulla personlighet och hans känsla av personlig rivalitet med Superman. Kvar blev en otrevlig kille med enklare magiska krafter (krafter som säkerligen kunde förklaras bort som hypnos om någon tyckte att serien om utomjordingen som växte upp i Kansas och blev superstark och kunde flyga var för seriös för magik) vars mål berörde pengar och ingenting annat. Clark lyckades slutligen besegra honom genom att spela en ljudfrekvens som tog bort hans förmågor att övertyga andra att lyda. Med andra ord så hade karaktären i Smallville ingenting mer än namnet (och knappt det) att göra med ursprungsfiguren och de hade nog gjort mycket bättre i att bara döpa honom till något annat. Ford spelade honom också bara som ett svin så det blev svårt att relatera med honom på en personlig nivå och att kanske förstå varför han gjorde som han gjorde. Jag var aldrig något fan utav Smallville och avbildningar såsom denna var en av de främsta anledningarna.  Om andra gillar det så är det ok med mig men själv tänker jag inte titta på det.

Åter till tecknat! Bat-Mite gjorde ett slags framträdande i den animé-inspirerade TV-serien Teen Titans. Där hette han Nosyarg Kcid (Dick Grayson baklänges) men kallades för enkelhetens skull för Larry och fokuserade sin beundran på Robin istället för Batman. Rösten gjordes utav röstskådespelaren Dee Bradley Baker (vars rollista är extremt lång så vi håller det kort och säger bara att han spelade Ra’s al Ghul i Arkham City) och var i princip vad man kommit att vänta sig vid det här laget. Baker höll röstläget högt och irritationsnivån högre. En bra röst men en irriterande karaktär så man får väl tolka det som att de lyckades.

Sist men inte minst skall vi ta oss en titt på Batman: The Brave and the Bold, i vilken Bat-Mite gjorde sitt senaste (och även sitt mest bejublade) framträdande. Mr. Mxyzptlk tittade också förbi lite kort i ett avsnitt där hans röst gjordes utav veteranen Kevin Michael Richardson som gjorde den i en mycket snygg imitation utav Frank Welker. Där Mxyzptlk var i princip identisk med hur han såg ut i Superfriends designades Bat-Mite om lite från sitt framträdande i The New Adventures of Batman för att snarare närmre likna sitt första serietidningsframträdande. Batman: The Brave and the Bold tog majoriteten utav sin inspiration från serietidningarnas silverålder på femtio- och sextiotalet och de fåniga historierna som då uppkom, vilket gjorde att serien var ett perfekt forum för Bat-Mite. Hans röst gjordes utav komikerveteranen Paul Reubens (kanske mest känd som barnprogramsvärden Pee-wee Herman men även från superhjäteparodin Mystery Men) och spelades uteslutande för komik. Han hade inte många framträdanden men de var samtliga extremt genomtänkta. Det första framträdandet ”Legends of the Dark-Mite” avslutades med en vrålsnygg hyllning till den gamla kortisen ”The Great Piggy Bank Robbery” med Daffy Duck i huvudrollen.

Reubens spelade Bat-Mite som ett vuxet barn med gäll röst och en extremt stark övertygelse och precis som manuset i sig tog han mycket inspiration från faktiska Batman-fanboys (så till den milda grad att han faktiskt tilltalade fansen direkt och förklarade att denna version av Batman inte var ämnad att vara så mörk som många av de tidigare varit och att det inte var något att bli upprörd över). På grund av sin självmedvetenhet och sin komiska framtoning (skapad av Reubens mycket snygga tolkning utav ett mycket välskrivet manus), vilken aldrig blev irriterande på fel sätt (läs; Jar Jar Binks) utan faktiskt istället var extremt välbalanserad kom Bat-Mite att följa serien från början till slut och att fungera lite som fansens representant som kunde tala direkt till dem om så behövdes eller om det behövde säljas ett TV-spel (Reubens gjorde naturligtvis även rösten till den spelbara Bat-Mite i tillägget till spelet). Denna version utav Bat-Mite är den enda som jag personligen tycker fungerar och den var faktiskt en av anledningarna till att jag fastnade för Batman: The Brave and the Bold från början. På samma sätt som serien gjorde för Aquaman så tog de Bat-Mit och gjorde honom till deras egen.

Kort och gott kan man säga att det är väldigt svårt att avbilda en karaktär vars hela gimmick bygger på att vara irriterande på något annat sätt än just irriterande. Problemet ligger förmodligen i att det som är irriterande för hjälten och som hindrar denne från att göra sitt jobb också automatiskt blir irriterande för de som försöker följa hjälten och dess framgång. Då gäller det att skriva sagda irritationsmoment väldigt väldigt väl och att göra dess motivationer klara. En duktig skådespelare är heller inte fel.

Publicerat av Jönsson