Det är nu det börjar bli intressant. Laser Squad var spelet som fick mig att vilja skriva den här serien artiklar om X-COM-spelens föregångare. Det är ett oerhört stort steg framåt från Rebelstar-spelen, även om dess underliggande grundmekanism är densamma. Du har alltså ett gäng soldater (som fortfarande är rebellstjärnorna, så spelet kan trots titeln kanske ses som det fjärde Rebelstar-spelet) som slåss i turordningsbaserade strider med hjälp av handlingspoäng, mot datorn eller mot en annan spelare. Men till detta koncept har lagts ett flertal nya idéer som gör Laser Squad betydligt mer intressant och spelbart än föregångarna.
Den allra viktigaste nyheten med Laser Squad är det faktum att fientliga soldater inte är synliga om inte dina soldater kan se dem, och dina soldater har inte ögon i nacken, utan måste spendera handlingspoäng på att vrida sig runt i olika riktningar. Du vet alltså inte längre i förväg vad som lurar runt nästa hörn, utan måste manövrera dina soldater inte bara till bra positioner från vilka den kan skjuta på fienden, utan även så att de övervakar så mycket terräng som möjligt, så att inte fienden kan överraska dig. Detta är en extremt viktig förändring som ger Laser Squad ett väldigt annorlunda spelsätt från föregångarna, ett spelsätt som är betydligt närmare det som förekommer i X-COM-spelen. Det löser också problemet som fanns i Rebelstar-spelen med att du ofta inte var säker på om dina soldater kunde skjuta mot avlägsna fiender utan att något föremål var i vägen. Nu syns ju bara fienden om dina mannar kan se dem, och kan de se dem kan de också skjuta dem (såvida de inte missar, naturligtvis). Hela konceptet med synlighet är också intressant då det är något som bara kan göras i elektronisk form. I de brädspel som Julian Gollop utgick från när han skapade Rebelstar-spelen kunde man ju inte dölja sina miniatyrer från motståndaren, åtminstone inte utan att behöva hålla på med en massa omständiga hemliga kartor och annat fuffens.
Likt Rebelstar Raiders finns det nu återigen ett flertal kartor med olika uppdrag att välja mellan, vilket gör spelet betydligt mer långlivat än de två tidigare spelen. Uppdragen är också mer avancerade, det kan handla om att rädda fångar, eskortera ett föremål till en viss plats på kartan, eller att överleva ett visst antal rundor mot en oändlig hord av fiendesoldater. Faktum är att det på detta sätt till och med kan sägas vara lite mer avancerat än det senare X-COM, där i princip alla uppdrag är desamma, att utrota alla fiender på kartan.
De olika uppdragen ges också ännu mer variation av det faktum att du nu själv kan bestämma vilken utrustning dina soldater ska ha innan striden börjar. Du får en viss mängd pengar att köpa vapen och skyddande rustning till soldaterna, och det gäller att överväga hur du ska göra för att skapa en så effektiv (laser)skvadron som möjligt. Ska du köpa väldigt destruktiva men dyra och tunga vapen till alla, eller mer smidiga och billiga små vapen? Ska varenda soldat ha tjockast möjliga rustning, eller vill du lägga mer pengar på annan utrustning? Detta är också något som X-COM skulle gå vidare med till ännu större grad, som vi kommer att se.
Det finns diverse andra små nyheter som bidrar till att jag gillar Laser Squad så mycket. Utöver de två sätten att skjuta som fanns i Rebelstar-spelen finns nu även ”auto shot”, alltså att soldaten avfyrar ett flertal skott på samma gång, skott som i gengäld dock inte är väldigt pricksäkra alls. Det är alltså bäst att använda denna möjlighet när fienden står väldigt nära. En annan väldigt praktisk sak är att det går att ta fram en översiktskarta över hela banan, så att man inte måste dra runt kameran hela tiden för att få en bild över var dina soldater finns. Mycket tacksamt, speciellt efter den stora förvirrande djungeln i Rebelstar II.
Med alla dessa nyheter som gör spelet mer komplext skulle man kunna tro att sättet att spela det också skulle bli mer komplicerat. I Rebelstar-spelen hade ju vartenda kommando sin egen tangent. Men Gollop var smart nog att göra Laser Squad väldigt lättstyrt. Hela spelet kan spelas med enbart piltangenterna och en annan tangent, tack vare användandet av menyer för alla kommandona. Och i PC-versionen är saker och ting förstås ännu lättare då man där kan styra hela spelet med musen (även det precis som i X-COM).
De olika versionerna av Laser Squad kan förresten vara värda att diskutera lite. Likt de tidigare spelen gavs spelet först ut till datorn ZX Spectrum, och jag skulle vilja säga att det är ett av de bästa spelen som finns till den maskinen, med väldigt detaljerad grafik och som ovan nämnts imponerande komplexitet men även lättspelbarhet. Versioner till andra datorer såsom Commodore 64 dök upp efterhand, men jag skulle säga att den bästa versionen är den till PC. Här är grafiken betydligt snyggare, det finns svängig musik, små animerade introduktioner till en del av uppdragen, och så naturligtvis den behändiga muspekaren att styra med. En lustig detalj med PC-versionen är det faktum att mycket av grafiken i mellansekvenserna verkar vara ”lånad” från diverse filmer, liksom karaktärsporträtten som verkar föreställa kända skådespelare. Och det är inga obskyra filmer de tagit från heller. Trodde de verkligen att ingen skulle känna igen Lobot och Lando Calrissian från Star Wars?
En sak som jag gillar med alla de här spelen är de historier som uppstår medans man spelar dem, historier som du som spelare skapar i stället för se dem i mellansekvenserna. Det var en nervkittlande upplevelse när mina modiga mannar begav sig ner i en kloak på jakt efter en viktig artefakt, och sakta men säkert blev färre och färre efter anfall från fientliga robotar och soldater. Till sist var det bara en enda modig rebellstjärna kvar, som rusade mot utgången med artefakten i handen, med en massa vilda robotar i hack i häl. När han till slut nådde fram och jag vann en hårfin seger var det synnerligen tillfredställande!
Om ni känner er nyfikna på X-COM-spelens föregångare kan jag rekommendera att ni tar er en titt på Laser Squad, då det i princip är samma spel som X-COM, men med tillräckligt många skillnader för att göra det till en ny spelupplevelse. Nu kanske ni tror att nästa inlägg ska handla om just X-COM, men jag tänker göra en liten avstickare till innan vi når dit, för det finns ett Gollop-spel till som kan vara värt att nämna i X-COM:s förhistoria, även om det tyvärr inte är lika intressant som Laser Squad.
Nästa gång: Kaos regerar, men vem regerar över kaos?
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 