Vem spelar skurken? – Sinestro

Efter att ha spenderat ganska mycket tid i Gotham City och Metropolis skall vi idag besöka en skurk vars slagfält inte bara är jorden eller ens rymdsektor 2814 utan faktiskt hela jäkla universum. Vi talar om Sinestro – ärkefiende till Green Lantern.

Först och främst bör det påpekas att Sinestro först dök upp i serietidningarnas värld år 1961, då som nemesis till Hal Jordan, den andre jordbon som kallat sig Green Lantern. Detta var vid en tid då serietidningsförfattare gärna hittade på skurkar vars namn var en ganska enkel beskrivning av vad de var och sedan klämde in ett ”O” på slutet (vi skall nog tacka gudarna för att han inte döptes om till ”Lömsko” på svenska). Andra exempel är den metalliska skurken Metallo och den intergalaktiska sjöstjärnan Starro. Där Green Lantern var en intergalaktisk polis vars gröna kraftring gav honom kraften att skapa vad han än ville med hjälp av sin fantasi och sin viljestyrka kunde Sinestro med sin gula ring göra detsamma med hjälp av sin förmåga att ingjuta rädsla. Sinestro hade en gång varit en mycket framstående Green Lantern fram till att Hal Jordan avslöjade för resten av poliskåren att Sinestros syn på lag och ordning var en totalitär fascistisk regering med sig själv i spetsen och efter avslöjandet blev han avsatt och förvisad till en annan dimension. Väl där skaffade han sig en ny ring och återvände för att utkräva hämnd. Det hjälpte heller inte att en Green Lantern-rings enda svaghet var just färgen gul eftersom det engelska ordet ”yellow” också är ett slangord för feghet.

Utseendemässigt var Sinestro lite intressant för sin tid. Tecknaren Gil Kane baserade nämligen honom på den brittiska skådespelaren David Niven, något som fungerade förvånansvärt bra. Mustaschen och det höga hårfästet kombinerat med hans smala fysik gjorde det ganska lätt för en läsare att föreställa sig hur hans röst skulle låta och med sin lila hud och sitt oproportionerliga huvud såg han både mänsklig och omänsklig ut på samma gång. Kort sagt, en bra kombination som gjorde att Sinestro snabbt blev Green Lanterns mest återkommande fiende och snart som sagt även hans ärkenemesis. På grund av det har Sinestro fått följa med varje gång Green Lantern tagit steget från den tryckta sidan upp på vita duken eller på TV-skärmen.

Sitt första animerade framträdande gjorde Sinestro i den långlivade tecknade TV-serien Challenge of the Super Friends.

Där gjordes hans röst utav skådespelaren Vic Perrin som kanske är mest känd som berättarrösten i TV-serien The Outer Limits. Perrins röst bar svaga spår utav David Niven men han gjorde inga försök att lägga sig till med en brittisk brytning. Istället låg likheten snarare i det nasala röstläget. Huruvida Perrin faktiskt ville efterlikna Niven är väldigt oklart och egentligen så kvittar det eftersom rösten han använde fungerade mycket bra ändå. Perrins Sinestro lät dryg och nedsättande och var lätt att identifiera. I sig var det en utmärkt ”skurkröst” men i mina ögon saknade den djup. Med det sagt gav varken dialog eller manus inte heller några möjligheter för skådespelaren att agera ut något djup så det är fullt förståeligt. För sitt ändamål fungerade Perrins Sinestro utmärkt. Designmässigt var Sinestro mer eller mindre direkt tagen från serierutorna med en möjligen tanigare fysik, vilket spelade ganska perfekt på hur han framställdes i Super Friends vilket var tillbakalutad och inte särskilt fysisk. Han förlitade sig mer på sitt intellekt och på sin ring än på fysisk styrka.

Även till sitt första framträdande i fysisk form i den extremt märkliga TV-specialen Legend of the Superheroes från 1979 fick Sinestro behålla sin originaldesign och kostym. I det här fallet fungerade det dock inte fullt lika bra. Precis som i Super Friends var han en del utav föreningen Legion of Doom och den här gången spelades han utav komikern Charlie Callas (bland annat känd för sina samarbeten med Mel Brooks). Callas verkade inte ha den minsta aning om vilken karaktär han spelade utan gjorde rollen helt och hållet som sig själv, med sin starka New York-dialekt och sina tokiga utspel.

Roligt? Kanske. Passande? Absolut inte.

Det hela gick så långt att Sinestros plan för att sätta dit Green Lantern gick ut på att klä ut sig till zigenare (!) och försöka stjäla Jordans ring medan han spådde framtiden i hans handflator (!!). Efter en på tok för lång stund upptäckte Jordan vad som var på gång varpå han utmanade Sinestro på slagsmål och reciterade sin Green Lantern-ed. På detta svarade Callas Sinestro med en liten dans och att recitera barndikten ”Mary had a little lamb”.

Roligt? Nej. Passande? Gud, nej!

Till Callas försvar måste sägas att specialen var mycket märkligt skriven. Tanken verkade vara att återskapa samma tittarsuccé som TV-serien Batman med Adam West i huvudrollen hade haft på 60-talet men tack vare ett undermåligt manus och pålagda, så kallade ”burkade” skratt blev det bara pinsamt. Trots att Callas träffade helt fel med sin tolkning utav karaktären (och jag använder det ordet ”tolkning” mycket löst) så måste det sägas att samtliga skådespelare som medverkade i specialen i mångt och mycket gjorde samma sak. Det blev en märklig mix utav extremt överspel och extremt underspel på samma gång. Ingen av dem verkade trivas i sina roller men ingen av dem verkade vilja slarva heller. Det var verkligen inte bra men å andra sidan tvivlar jag på att det hade kunnat bli det hur de än gjorde.

Nästan 20 år senare fick Sinestro åter dyka upp i TV-rutan, den här gången i tecknad form igen. Året var 1998 och framträdandet var i ett avsnitt utav Superman: The Animated Series med det lämpliga namnet ”In brightest day…”. Rösten i det här fallet gjordes utav skådespelaren Ted Levine som kanske är mest känd som skurken ”Buffalo Bill” i Silence of the Lambs. Levines mycket speciella röst var långt från lik David Nivens men den passade förvånansvärt bra tillsammans med den nya och mer muskulösa designen Sinestro fått utav seriens designer Bruce Timm. Det var faktiskt lite coolt att se att trots att Sinestros stora huvud och taniga fysik helt tagits bort så lyckades de ändå få honom att likna sin serietidningsförlaga. Där både Perrin och Callas använde höga och nasala stämmor kunde Levine lugnt luta sig tillbaka på mörka nästan obehagliga egna röst och istället agera fritt utefter den. Och det fungerade! Det hela hjälptes naturligtvis också av ett starkt manus och att Levine är en mycket duktig skådespelare. Hans Sinestro var extremt nedsättande men också väldigt angelägen och hade ett väldigt klart mål. Man kunde riktigt känna hur mycket han avskydde sina före detta arbetsgivare och hur säker han var på att hans metod var den enda rätta. Tyvärr var detta hans enda framträdande i Superman TAS men både han och Ted Levine skulle komma att göra flera gästspel i seriens uppföljare; Justice League, Static Shock och Justice League Unlimited. Intressant nog fick Sinestros faktiske nemesis Hal Jordan aldrig medverka i någon av dessa (okej, han gjorde en märklig liten cameo i ett avsnitt men inte mer än så) utan de olika Green Lanterns Sinestro istället fick slåss mot var Kyle Rayner och John Stewart. Detta gjorde dock inte så mycket för även om Sinestro solklart besatt ett hat mot mannen som fick honom utslängd ur kåren så var det primärt kåren i sig som han var emot. Oavsett vilken av dess representanter han mötte. För det mesta användes Sinestro dock som ”en skurk i mängden” i sina framträdanden efter det första (med undantag för Static Shock) och även om rösten förblev mycket bra så fick Levine således aldrig riktigt chansen att utveckla den. Det skall tilläggas att jag mindes att jag inte alls tyckte om rösten första gången jag hörde den och var beredd på att vara ganska negativ fram till att jag friskade upp mitt minne i samband med den här artikeln och helt och hållet ändrade åsikt.

Samtidigt som Ted Levine spelade honom i DCAU (de gemensamma kontinuiteten för många utav DC Comics animerade serier) gjorde Sinestro ett humoristiskt gästspel i den tecknade TV-serien Duck Dodgers med Daffy Duck i huvudrollen. I avsnittet ”The Green Loontern” tvingades Daffy att slåss mot Sinestro efter att ha fått sin superhjältekostym förväxlad med Hal Jordans hos kemtvätten. Sinestro, här spelad utav John de Lancie (mest känd som Q i Star Trek) försökte ta chansen att stjäla Jordans ring när den tillfälligt var i Daffys ägo. Hela avsnittet var en utmärkt parodi på Green Lanterns hela mytologi och Sinestro (eller ”Say-what-stro?” som Daffy kallade honom) var en lämplig skurk. De Lancie spelade honom som en bra och humoristisk mix mellan Levines version och Perrins så att han blev högfärdig och överdriven samtidigt som det var lätt att förstå att karaktären egentligen hade mer djup även om det inte utforskades i själva avsnittet. En välspelad och väldigt rolig parodi. Designmässigt återgick man till ursprunget med en tanigare fysik och ett stort huvud, vilket också det fungerade väl i sitt sammanhang. Speciellt kul är också att man gav honom ännu längre mustascher för att verkligen få fram den klassiska bilden av en gammal stumfilmsskurk.

2007 gjorde Sinestro ett gästspel tillsammans med Hal Jordan i den animéinspirerade TV-serien The Batman. Liksom vid sitt första framträdande i Superman TAS designades han om för att passa seriens ton och rösten gjordes här utav skådespelaren Miguel Ferrer (som var briljant i rollen som Albert Rosenfield i Twin Peaks). Man behöll hans vid det här laget karakteristiska stora huvud men ändrade lite på hans mustasch så att den istället för att vara den klassiska kritstrecksvarianten istället blev en lite tuffare ”handlebar”. Ferrers röst var mörk, raspig och riktigt ondskefull men saknade i mina ögon något som gjorde den unik för Sinestro. Jag antar att samma sak förmodligen skulle kunna sägas om de flesta versionerna men i det här fallet kändes det extra tydligt. Med det sagt var den inte på något sätt dålig, bara annorlunda. I Ferrers version var Sinestro riktigt jäkla ond och rent av lite läskig. Något som passade utmärkt både med hans namn och hans superkrafter. Det som gissningsvis saknades var kopplingen mellan honom och själva kåren och den upprättelse och hämnd han sökte. I avsnittet ”Ring Toss” såg han till att Green Lantern förlorade sin ring och att den istället hamnade hos Penguin (av alla människor) och sedan hos Batman som använde den för att slutligen besegra Sinestro och åter slänga honom i finkan.

2009 fick Sinestro göra sin animerade långfilmsdebut i Green Lantern: First Flight. Här fick man för första gången utanför serietidningarnas värld se honom vid höjden av sin karriär som Green Lantern innan han blev förvisad och tvingad att skaffa sig en ny ring. Rösten gjordes utav skådespelaren Victor Garber (kanske mest känd som arkitekten Thomas Andrews i Titanic) och han gjorde den med en värdighet som ingen av hans föregångare riktigt fått fram. Eftersom filmen följde Sinestro från sin början som Hal Jordans mentor, förbi hans förräderi och avsättning till att han slutligen blev besegrad blev det lätt för publiken att förstå vilken sorts karaktär han var och hur han såg på världen. Garbers extremt värdiga men samtidigt kraftfulla röst hjälpte också avsevärt. Några egentliga likheter med David Niven fanns heller inte här men designen var i mina ögon den bästa Sinestro haft utanför serietidningarna. Huvudet normalstort och mustaschen större än tidigare fick mig alltid att tänka på min favoritkaraktär i Magnum P.I. nämligen herr Jonathan Higgins. Trots sin lugna och belevade stämma fick Garber fram både en angelägenhet och en arrogans som passade utmärkt för Sinestro. Man kunde lätt se hur denne man blivit desillusionerad och förlorat förtroendet för sina arbetsgivare i Green Lantern Corps och fått för sig att det enda sättet att bibehålla ordning var ett totalitärt rättsväsende. Filmen spelade ut i mångt och mycket som en polisfilm där den nye rekryten (Hal Jordan) fick se hur hans lärare (Sinestro) fått sin känsla för rätt och fel förvriden utav allt för många år i rättvisans tjänst. I den här filmen debuterade även Sinestros då nya uniform. I serietidningarnas värld hade han nämligen bildat sig en egen kår (ogenerat döpt till Sinestro Corps) för att motarbeta Green Lantern Corps och således lagt av sig den gamla svarta och lila kreationen han alltid burit för en gul och svart variant med egen logo och allt.

Två år senare medverkade Sinestro även i antalogifilmen Green Lantern: Emerald Knights. Till skillnad från sina andra framträdanden var och förblev han en Green Lantern filmen igenom men det gjordes många allusioner till vad som komma skulle. Rösten gjordes utav skådespelaren Jason Isaacs (Lucius Malfoy i filmerna om Harry Potter) och Sinestro blev således för första gången engelsman eller fick i varje fall en brittisk brytning. Han är visserligen egentligen från planeten Korugar, så vilken brytning han borde ha kvittar nog men jag har som sagt alltid föreställt honom som engelsman. Trots den fina brytningen spelade Isaacs honom tyvärr ganska avlägset. Hans väldigt högfärdiga röst gjorde att han lät ganska otrevlig, vilket gissningsvis var meningen men eftersom detta skulle avbilda en Sinestro som ännu inte hade någon anledning att vara arg eller söka hämnd så blev det mest som att filmskaparna ville poängtera att även om han visserligen inte blivit ond ännu så kommer att att bli det snart. Visserligen hade serietidningarna vid det här laget visat upp mycket mer utav Sinestros ursprung och visat att anledningen till att han blev som han blev förmodligen kommit mycket tidigt i hans karriär som Green Lantern och att han jobbat länge bakom kulisserna med att göra sin egen rymdsektor till den ordningsamma men frihetsberövade sektor som Hal Jordan sedan lyckades befria och få Sinestro avsatt för men då inget av detta visades upp i själva filmen så kändes Isaacs Sinestro lite för kylig för min smak. Filmen hade ett par fina scener där Hal visade sitt förtroende för sin mentor och där Sinestros vänskap med andra Lanterns var tydlig men det hade nog hjälpt om där också fanns lite mer värme i hans karaktär. Fallet blir inte så långt om personen som faller var trist redan från början (*host* Anakin Skywalker *host*).

Samma år gjorde Sinestro även ett par gästspel i den tecknade TV-serien Batman: The Brave and the Bold där hans röst gjordes utav Xander Berkeley (som spelade Captain Atom i Superman/Batman: Public Enemies). I avsnittet var Sinestro fortfarande en Green Lantern med det antyddes starkt att han begått någon slags brott och var inte längre på kårens goda sida. Berkeley använde en särdeles släpig röst och en viss brytning vilket fick Sinestro att nästan låta som en mix mellan en New York-gangster och Christopher Walken. Jag fick lyssna på hans röst flera gånger innan jag riktigt vant mig och jag måste säga att även om jag respekterar Berkeley för att han gjorde sin version unik så blev slutresultatet mest konstigt. Med det sagt lät hans Sinestro inte nödvändigtvis bara ond utan snarare ganska tuff men det fick honom att verka mer som en notorisk bråkmakare än någon som fallit från ljuset på grund av sin arrogans. Designen var en återgång till det klassiska men anpassad för seriens lite enklare stil.

2011 var ett bra år för Sinestro för det var även året då han gjorde sin spelfilmsdebut i filmen Green Lantern. Precis som i de tecknade filmerna var Sinestro vid filmens början fortfarande en Green Lantern men till skillnad från First Flight fokuserade filmen inte så mycket på hans nedfall, vilket åtminstone jag tyckte var ganska konstigt. I filmen spelades Sinestro utav veteranskurken Mark Strong (som bland annat spelade Lord Blackwood i Sherlock Holmes från 2009) men likt alla andra Lanterns förutom Hal Jordan var Sinestro datoranimerad. Animationen var dock anpassad för att efterlikna Strongs utseende men för att också ge honom utomjordiska kvaliteter såsom Sinestros stora huvud och lila hudfärg. Jag skall ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför de valde att lägga så mycket krut på att animera i princip varenda karaktär när åtminstone Strong hade kunnat sminkats men jag medger i varje fall att de flesta av animationerna åtminstone såg bra ut. Jag har personligen väldigt svårt för överdrivna mängder datoranimationer och Green Lantern hade verkligen överdrivna mängder datoranimationer. Strong däremot kan jag inte klaga på i det minsta. I flera intervjuer innan filmandet drog igång påpekade han att han ville göra Sinestro så trogen serietidningarna som möjligt och det lyckades han verkligen med. Många med mig tyckte att han mer eller mindre var gjord för att spela rollen och han gjorde det med bravur. Filmen i sig fick ganska dålig kritik och jag kan förstå varför eftersom den inte valde att fokusera ordentligt på Hal Jordans relation till sin lärare Sinestro utav istället klämde in både Hector Hammond (en annan av Green Lanterns fiender) och varelsen Parallax (en modern fiende och källan bakom Sinestros kraftring tack vare lite fina retcons). Resultatet blev inte så mycket att Hal Jordan förlorade förtroendet för Sinestro när han upptäckte att de inte delade världsbild utan snarare att Sinestro blev arg på hur deras gemensamma överordnade inte hanterade en situation som han ville så han slutade. Filmen antydde också starkt att Sinestro skulle återkomma som skurk i nästa film men i nuläget är det osäkert om det ens blir en nästa film. Åter dock till Strong. Hans Sinestro var i mina ögon som om den vore tagen direkt från serierutorna. Extremt värdigt, extremt driven och extremt kraftfull. Strong spelade till och med ned arrogansen en smula så att Sinestro blev lättare att relatera till. Att jag gillade denna version så mycket kan ha att göra med att det var en av de få sakerna som var riktigt bra i en annars rörig och tyvärr ganska dålig film men jag hoppas verkligen att Strong får chansen att visa vad han går för i en uppföljare.

Förra året gjorde Sinestro ett gästspel i den datoranimerade TV-serien Green Lantern: The Animated Series. Logiskt hade man kanske tänkt att han borde varit med i många avsnitt istället för att bara vara en gäst i ett enda i programmets sista säsong men serien tog sig lite friheter med Green Lanterns kontinuitet och skapade sig istället en egen, i vilken Sinestro återigen fortfarande var en Green Lantern och ännu inte hade hunnit bli avsatt. I sitt enda framträdande, avsnittet ”Prisoner of Sinestro” spelades han utav Ron Perlman (som bland annat spelade Hellboy i filmerna om densamme) och i seriens kontinuitet såg Hal Jordan upp till Sinestro (och omnämnde honom även vid förnamn. Det hade då nyligen avslöjats i serietidningarna att Sinestro var ett efternamn och att han hette Thaal i förnamn.) för att han var en regelbrytare och en våghals precis som Hal. Perlmans Sinestro var mycket annorlunda från de andra versionerna men icke desto mindre väldigt bra. Han spelade Sinestro som en fåordig men riktigt cool krigsveteran utan något att bevisa för någon och ingen tid över för nonsens. Avsnittet i sig berörde huruvida Sinestro egentligen var att lita på och antydde till att han hade fuffens i görningen men visade ingenting explicit, vilket fungerade mycket väl. Hade serien fått fortsätta hade detta förmodligen varit då de första fröna till misstanke såddes vilka senare gissningsvis hade blommat ut till ett mer detaljerat avslöjande. Nu  blev det inte så för DC ville lägga sitt krut på den nya animerade serien om Batman i vilken Alfred springer runt med pistoler. Så det var ju kul. Så som det var fungerade i varje fall Sinestro mycket väl som gästpel. Jag var personligen inget stort fan utav den datoranimerade designen överlag men till Sinestro körde de en väldigt klassisk look och det funkade mycket väl.

Sinestro har också medverkat i ett par TV-spel. Däribland Lego Batman 2: DC Super Heroes och Injustice: Gods Among Us och i båda gjordes hans röst utav röstskådespelaren Troy Baker (som bland annat spelade Two-Face i Arkham City). Hans Sinestro var egentligen ingenting speciellt. Inte jättebra men absolut inte dåligt heller. Han använde sig utav en brittisk brytning och ett extremt nedlåtande tonfall, nästan lite stroppigt vilket fungerade alldeles utmärkt men som i jämförelse med de många andra på den här listan inte var något direkt speciellt heller.

Som en sista fånig liten referens så nämndes Sinestro utav Jeff Albertson (eller Comic Book Guy) i The Simpsons Movie. Sinestro medverkade inte själv men referensen berörde ett citat som Green Lantern skulle ha utropat när Sinestro försökte sänka ned honom i ett syrabad i ett gammalt obskyrt serieäventyr, nämligen; ”EEPAA!”. Trots att detta aldrig skett i någon publicerad serietidning så valde författarna till Green Lantern att efter att Simpsonsfilmen kommit ut lägga till ”EEPAA” som en ljudeffekt i ett nummer som ett lite nördigt tack för uppmärksamheten. Alltid trevligt.

Avslutningsvis får det nog sägas att Sinestro har haft en mestadels bra karriär utanför sitt ursprungsmedium. Flera olika skådespelare har försök sätta sin prägel på honom och vissa har lyckats bättre än andra. Jag kan tänka mig att man lätt blir frestad att spela honom som Baker eller Perrin gjorde med en lätt överdriven högfärdighet och inte mycket mer för det fungerar bevisligen helt ok, men de gångerna då det verkligen fungerade bra så var det för att skådespelaren lät karaktärens viljor och ursprung skina igenom och bevisade att det fanns mer att hämta. Intressant nog har ingen heller valt att göra honom med en David Niven-imitation, vilket åtminstone jag hade antagit skulle vara den vanligaste rösten men tji fick jag. Kanske var det för förutsägbart. Jag hoppas hur som helst att det görs en uppföljare till Green Lantern eller att Legion of Doom får lov att medverka i den kommande Justice League-filmen så att Mark Strong får en ny chans med förhoppningsvis ett starkare manus till hjälp.

Förslag på nästa skurk till rakning emottages gärna, precis som vanligt.

Publicerat av Jönsson