Nördfavorit – Kungen i gult

Författaren Robert W. Chambers (1865-1933) var tämligen produktiv under sin livstid, och hans böcker lär också ha sålt hyfsat bra, men numera är det egentligen bara en bok han är känd för, och det främst i de nördigare kretsarna: The King in Yellow, som gavs ut 1895. Boken är, likt många andra av Chambers böcker, en samling kortare noveller, och det är egentligen bara de fyra första som har direkt med titeln att göra, även om resten ändå har vissa tematiska likheter. Titeln syftar på en fiktiv pjäs med samma namn, som när den i tryckt form läses av personer i novellerna driver dem till olika typer av galenskap.

Det kan alltså sägas röra sig om skräckberättelser, men skräcken i boken är ofta tämligen subtil, vilket nog är det som gör den så intressant. Pjäsen är egentligen aldrig det centrala i novellerna, utan snarare det som får karaktärerna att göra eller genomgå obehagliga saker, ofta beskrivet på ett sätt som påminner en om smått bisarra och paranoida mardrömmar. Vi som läsare får aldrig veta vad pjäsen egentligen handlar om, utan får bara kryptiska referenser och små korta utdrag ur den, och det är nog det som gör den så fascinerande och obehaglig. Om Chambers hade berättat exakt vad pjäsens handling var hade det säkerligen inte kunnat leva upp till hans avsikt att den skulle vara kapabel att göra folk galna, men genom att bara ge antydningar och slänga ut märkliga namn, såsom den mystiske och kanske maskerade Kungen i gult, det gula tecknet, staden Carcosa som kanske inte ligger på jorden, och andra karaktärer såsom Hastur, Cassilda och ”The Phantom of Truth”, överlåter han till oss läsare att själva föreställa oss vad som skulle kunna vara så fasansfullt.

Det är ett klassiskt knep i skräck, ju mindre läsaren vet om monstret, desto läskigare verkar det, men samtidigt kan det också innebära att om man inte vet någonting alls, om man inte har tillräckligt med små detaljer att utgå från, så kan man inte låta ens egen fantasi göra resten. Chamber lyckas i min mening bra med denna balansgång, han skriver exempelvis att pjäsen består av två akter (kanske fler?), och att den första akten är ganska banal och inte speciellt farlig alls, vilket är fällan som gör att folk läser vidare in i den andra akten, den som orsakar galenskapen. Det vi får veta av pjäsen tyder på att den inte har något lyckligt slut, utan att Kungen i gult, avsiktligt eller oavsiktligt, orsakar någon sorts hemsk katastrof, kanske i staden Carcosa. Men även detta är kanske bara mina egna spekulationer, en annan läsare kanske kommer fram till en helt annan tolkning. Det har naturligtvis spekulerats i vad som inspirerade Chambers till att skriva boken, vissa menar att det är en allegori för droganvändning (till exempel den vid sekelskiftet så populära drycken absint, som ju har sina egna färgassociationer), andra pekar på kontroverserna kring Oscar Wildes pjäs Salomé, en ödesdiger berättelse om ett kungligt hus där hemska saker sker, som blev bannlyst i England då den ansågs som alltför skandalös.

Hur som helst blir Kungen i gult och hans gula tecken i boken någonting vagt och obehagligt, en krypande skräck som genomsyrar bakgrunden i berättelserna, så att man till och med börjar undra om han gömmer sig någonstans i de noveller som inte omnämner honom eller pjäsen alls. De senare novellerna går dock ganska markant ifrån skräcktemat, de flesta av dem handlar om sorglösa konststudenter och bohemer i sekelskiftets Paris och deras romantiska förväxlingar, vilket Chambers förvisso beskriver så ingående att det är uppenbart att de är baserade på egna erfarenheter. För den moderne läsaren är dessa sista noveller nog dock ganska ointressanta, faktum är att de fyra första skräcknovellerna ofta har getts ut utan resten av boken, lite som de versioner av Moby Dick som klipper ut alla kapitlen som bara är ingående beskrivningar av valar.

En anledning till att boken över huvud taget har moderna läsare är troligtvis då den var omtyckt av den kände skräckförfattaren och nördfavoriten H.P. Lovecraft, som gjorde en och annan referens till den i sina historier. Extra intressant är kanske berättelsen ”The Dream-Quest of Unknown Kadath”, i vilken huvudpersonen vid ett tillfälle stöter på ”The High Priest Not to Be Described”, som är klädd i gult tyg, men en gul smask över ansiktet, då Lovecraft skrev denna berättelse innan han läst The King in Yellow. Är det ett rent sammanträffande, eller är det Kungen i gult som sträcker ut sin hand i verkligheten…? Utöver de direkta referenserna finns det en hel del tematiska likheter mellan Lovecrafts famösa kosmiska skräck och Chambers bok, i det att Lovecraft ofta bara ger vaga antydningar och mystiska namn till sina hemskheter (även om han nästan lika ofta ger ganska utförliga beskrivningar av vad han hävdar är obeskrivligt). Lovecraft gillade också att slänga in både en och annan fiktiv bok med fasansfullt innehåll kapabelt att driva läsaren till vansinne i sina berättelser, av vilka den mest kända är den ödesdigra luntan Necronomicon. En viktig skillnad mellan Chambers och Lovecraft verkar dock vara att Chambers var något mer av en romantiker, i en av hans noveller blir faktiskt pjäsens mentala effekter helt och hållet övervunna av huvudpersonens intensiva kärlek till en kvinna, vilket definitivt inte är något som förekommer i Lovecrafts dystra fiktion (det finns över huvud taget ytterst få kvinnor i hans berättelser).

Då Lovecraft gjorde referenser till Kungen i gult har denna mystiske varelse senare blivit en del av det så kallade ”Cthulhu-mytoset”, senare författares försök att bygga vidare på Lovecrafts kosmologi av fasansfulla rymdgudar och slemmiga monster (en kosmologi som Lovecraft själv aldrig avsåg att skapa). Likt så mycket annat i mytoset finns det många tolkningar av Chambers skapelse, men den gemensamma teorin som verkar ha utkristalliserats är att Kungen egentligen är en slemmig rymdgud vid namn Hastur, eller åtminstone en avatar av denne, som gillar att driva människor vansinniga med hjälp av sin pjäs. Att på detta vis specificera Kungen i gults identitet tycks i mina ögon inte helt rätt, då själva poängen med honom är mysteriet, den krypande känslan av att han är något bara vagt synligt i ögonvrån, ett vagt mardrömsminne, en gul skepnad eller kanske sjukdom som lämnar skräck och vansinne bakom sig. Ännu dummare, men kanske ofrånkomligt, är att en del författare faktiskt har skrivit pjäser tänkta att vara bokens fiktiva pjäs, och till och med spelat upp dessa på teater. Mig veterligen har ingen blivit galen av detta, precis som ingen har blivit galen av de ”äkta” Necronomicons som då och då dyker upp. Det är ju egentligen inte möjligt att skriva en bok som kan leva upp till de hemskheter som tillskrivits Chambers och Lovecrafts fiktiva böcker.

Allt det som beskrivit ovan har tills helt nyligen ändå i huvudsak bara intresserat inbitna skräck- och Lovecraft-nördar. Det är dock möjligt att det kan bli ändring på det i och med den nya amerikanska TV-serien True Detective, i vilken två poliser jagar en seriemördare och stöter på kryptiska referenser (så som det ska vara!) till ”The Yellow King”, ”Carcosa” och andra bekanta namn. I och med detta har det tydligen blivit ett uppsving i intresse för och försäljning av Chambers bok, vilket gläder mig precis som det alltid gör när någonting nördigt uppmärksammas av en bredare publik. Då boken är så gammal har den hamnat i ”public domain”, och kan därmed läsas gratis här och var på internet av den intresserade. Annars kanske du vill vänta på den svenska översättningen med illustrationer som ska ges ut senare i år av det passande namngivna Hastur Förlag. Jag hoppas att det därmed kommer finnas fler personer som vet vad det betyder när någon frågar ”har du funnit det gula tecknet?”

Publicerat av Fredde