När Ernie blev neggad

Ett intressant fenomen med humor är när någonting som ursprungligen avses vara ett skämt senare faktiskt börjar existera i verkligheten, en variant på när sanning överträffar dikten. Ett av mina favoritexempel på detta är Monty Python-sketchen ”The Mouse Problem”, som ursprungligen var avsedd att vara en parodi på hur homosexuella skildrades i massmedia på 60-talet, specifikt i dokumentärer som framställde läggningen som något sjukt, perverst och farligt. I sketchen byts homosexuella ut mot ”män som vill vara möss”, som klär ut sig och uppför sig som möss i hemlighet. Avsikten från Python-gängets sida var troligen att ge en surrealistisk spinn på det hela, tanken att folk skulle klä ut sig till möss som ett livsstilsval var när sketchen skrevs och sändes totalt otänkbart och bisarrt, ett typiskt exempel på Pythons ofta surrealistiska humor. Men faktum är ju att många år senare växte den falang av nörderi fram som kallas furry, som handlar om intresset för antropomorfa djur av olika slag. Detta innebär allt som oftast ett rent kulturellt intresse, precis som spelnördar intresserar sig för spel och superhjältenördar intresserar sig för superhjälteserier, och så vidare, men furry-rörelsen har ofta fått speciell uppmärksamhet riktad mot de av dess medlemmar som tar intresset lite djupare och gör det till en livsstil, ibland med sexuella dimensioner. Är man medveten om detta när man tittar på ovan nämnda Python-sketch får den en annan mening, som skaparna högst troligt inte avsåg när de skrev den. Ett annat exempel på detta fenomen som jag nyligen insåg är när Bud Graces dagstidningsserie Ernie (numera kallad ”The Piranha Club” i hemlandet USA) verkade kommentera den senare framväxta Pickup Artist-rörelsen.

Innan vi ger oss in på serien i fråga kan det vara värt att ge en kort förklaring om vad Pickup Artists (ofta förkortat PUA) är för den obekante. Folk som titulerar sig så är män som försöker ragga på kvinnor, och gör det genom att använda sig av speciella PUA-tekniker som hävdas vara extremt framgångsrika för ändamålet. Dessa tekniker innefattar till stor del olika typer av psykologisk manipulation, inklusive konceptet ”negging”, vilket innebär att komma med negativa kommentarer och mer eller mindre subtila förolämpningar, med avsikten att underminera kvinnans självförtroende, och därmed göra det lättare att få henne i säng. PUA handlar alltså inte så mycket om att vara socialt, mentalt eller fysiskt attraktiv mot målet för ens intressen, utan snarare om någon sorts psykologisk utmanövrering, ofta kallat ”the game”. Föga förvånande är det hela mycket kontroversiellt, och kritiker menar att många av de mer ”avancerade” PUA-teknikerna är jämförbara med sexuella trakasserier eller till och med rena våldtäktsförsök, och att ”Artisterna” har en mer eller mindre oroande kvinnosyn (Pickup Artists är som sagt alltid män som försöker ragga kvinnor, aldrig tvärtom). Till detta kan läggas att det finns många som ifrågasätter om teknikerna verkligen är så effektiva som dess anhängare hävdar. Hur som helst finns det många hemsidor där ”Artisterna” samlas, utbyter erfarenheter och tips och försöker utveckla sina tekniker. Likt många subkulturer (inklusive den jämförelsevis något snällare furry-rörelsen som nämnts ovan) har PUA till stor del växt fram och utvecklats på internet i modern tid, och därmed också blivit uppmärksammad, diskuterad och skämtad med på nätet. Men som sagt, när jag hörde talas om fenomenet, och speciellt negging-tekniken, påminde det mig om något jag hade läst i Ernie-serien många år tidigare, långt innan PUA dykt upp.

Likt många dagstidningsserier berättar Ernie ofta historier som sträcker sig över flera strippar och skämt, vilket ger en mer övergripande genensam humor utöver punchlinen till varje individuell stripp. I det här fallet inleds historien när huvudpersonen Ernie får syn på Lillan Honungslår, ”New Jerseys vackraste kvinna”, och försöker ragga på henne. Ett antal strippar ägnas åt Ernies raggningsförsök och Lillans avsnäsande svar:

Såhär långt har historien inga tydliga anknytningar till PUA-fenomenet, Ernie använder ganska ordinära raggningsrepliker och Lillans rappa svar indikerar ganska uppenbart att hon inte är intresserad av honom (men gärna utnyttjar hans intresse för egen vinning). Det intressanta börjar när en tredje person dyker upp i historien, nämligen Ernies flickvän, Doris Husselmeyer:

Det skulle nog gå att ägna ett eller flera inlägg helt och hållet åt Doris utveckling som karaktär och hennes relation till Ernie genom åren, men vid den här tiden var hon i princip ett typexempel på ”den klängiga flickvännen”, som Ernie egentligen inte tyckte så värst mycket om. Det är möjligt att han inte ens ser henne som sin flickvän, eftersom han ju för tillfället försöker ragga på en annan kvinna. Hur som helst består humorn i ovanstående stripp till stor del av det faktum att Doris tror att det är Lillan Honungslår som försöker ragga på Ernie, och inte tvärtom! Hur kan hon vara så dum att hon tror att Lillans förnedrande förolämpningar skulle vara raggningsrepliker? Hur kan någon vara så dum att de tror att ”negging” av det slaget skulle vara ett vettigt sätt att visa romantiskt intresse? Doris bestämmer sig i alla fall för att ta upp kampen mot sin ”konkurrent”, och genomgår därför en mindre utseendemässig förvandling i en stripp som egentligen inte har med resten av min analys att göra, men som jag ändå gärna vill delge för att jag gillar slapstick:

Doris är nu alltså inkognito, främst eftersom hon inte bär glasögon (det funkar ju för Clark Kent, så varför inte för en annan seriefigur?), och sätter sin plan i verket. Hur gör hon då för att vinna Ernies intresse?

Just det, hon använder sig av samma avsnäsande förolämpningar som Lillan. Hon försöker faktiskt negga Ernie! Håll återigen i minne att Bud Grace uppenbarligen inte kunde känna till detta koncept när han gjorde serien, då det inte var uppfunnet ännu, utan att han helt enkelt ville skapa en fullständigt bisarr och overklig situation där förolämpningar används som raggningsrepliker. En intressant skillnad mellan situationen i serien och situationen i verkligheten är dock att det i serien är en kvinna som neggar en man, och inte tvärtom. Tanken på att kvinnor skulle använda sig av sådana känslomässigt manipulativa metoder är nog någonting som skulle få de flesta manliga Pickup Artists att kallsvettas. Om man bortser från detta är dock det som händer i serien väldigt bekant för den som hört talas om PUA-metoder. Och mer bekant och intressant ska det bli:

Lillan lägger anspråk på att hon faktiskt höll på att förolämpa Ernie först! Är det möjligt att hon faktiskt gillar hans uppmärksamhet, att hon till en viss del bygger upp sitt självförtroende genom att bryta ner hans? Många PUA-anhängare menar att deras metoder till en viss del är avsedda till att bygga upp självförtroende hos användarna, men samtidigt går det att ifrågasätta om det verkligen är så värst moraliskt rätt att bygga upp sig själv genom att riva ner andra. Historien ska dock också ta ännu en intressant vändning:

Lillan börjar utbilda Doris i negging! Liksom PUAs läser böcker och utbyter tips över internet för att förbättra sina ”tekniker”, så ger Lillan exempel till Doris om vad som är bra sätt att förolämpa Ernie. Bud Grace visar (återigen, omedvetet, då han inte kunde veta att detta senare skulle inträffa i verkligheten) det totalt bisarra i denna situation:

Lika lustigt som Doris och Lillans förolämpningsutbildning är det faktum att Ernie frivilligt står där som en försökskanin, även om han börjar inse att han är ganska dum som gör det. Det känns nästan som att Bud Grace ger en uppmaning till framtida (kvinnliga) offer för negging: Stå inte bara där och ta skit, ta inte del av en situation som reducerar dig till ett objekt att förnedra och bryta ner, inse det bisarra och idiotiska i det.

Som tur är är dock inte detta slutet på historien, då den nu tar en ganska oväntad vändning:

Detta känns som själva sensmoralen med hela historien, nu kommer Bud Grace med en uppmaning till de som använder sig av PUA-metoder också: Det finns bättre sätt. Säg vad du känner, visa vad du verkligen vill, ta risken och blotta ditt hjärta. Och viktigast av allt: Var schysst. Säg något positivt om du vill att personen som du är attraherad av också ska bli attraherad av dig. Visst, Doris replik är kanske lite överdrivet poetisk och smörig, men det är uppenbarligen ett bättre sätt än att komma med förolämpningar. Kanske tänkte Bud Grace när han skrev dessa seriestrippar att humorn låg i att det tog så lång tid innan Doris insåg något så uppenbart som ”var positiv om du vill att folk ska bli positivt inställda till dig”, att detta också var bisarrt då han inte kunde tänka sig att någon skulle behöva tänka länge och djupt för att inse det i verkligheten. Men tydligen finns det numera folk som behöver få detta budskap sagt till sig, och som behöver få se vad resultatet kan bli om man vågar sig på att säga något snällt:

Publicerat av Fredde