”I don’t know, but I’d probably blame the English”

Det har hänt lite grejer på senaste tiden så det är nog läge att uppdatera. För över ett år sedan flyttade Fredde bort från Skåne. Långt innan dess flyttade jag och Ande isär och Ande lämnade Lund. För två veckor sedan lämnade Argelius (också känd som Dawn) inte bara landet utan också kontinenten för att bosätta sig i Japan. Själv har jag nu också lämnat Sverige och bosatt mig i min barndoms förlovade land, Skottland. Även om anledningen till att jag drömde mig bort förändrats över åren (när jag var yngre ville jag hälsa på Joakim von Ankas släktborg) så har jag alltid velat fara till Skottland och nu är jag alltså här, bosatt i Edinburgh. Det är med andra ord dags för MsO att än en gång få göra dubbeltjänst som reseblogg.

Skillnaden från min och Argelius resa till Tokyo är att den här gången har jag inte bara rest ensam utan planerar också att stanna minst ett år, om inte längre. Hur det går med den saken återstår att se, men jag planerar inte att resa hem än på ett tag. För tillfället bor jag hemma hos en gammal barndomsvän som flyttade hit för ett bra tag sedan. Som av världens mest tursamma slump visade det sig inte bara att han flyttat hit utan också att han arbetade på samma företag som anställt mig. Jag fick således en plats att i lugn och ro söka mig ett eget boende från och han gick miste om en rekryteringsbonus eftersom jag hittade jobbet själv. Så alla vann.

Inläggets titel är för övrigt ett citat från den senaste säsongen av Doctor Who, där Doktorn (spelad av Peter Capaldi) upptäcker att han lagt sig till med en ganska grov dialekt sedan han bytte ansikte (läs, skådespelare). När han väl förlikat sig med att han kommer att vara skotte framöver inser han att det förmodligen också betyder att han ogillar engelsmännen. Citatet är också ganska talande för hur ”internvitsandet” fungerar här i Storbritannien. Hade jag befunnit mig nere i London hade jag nog förundrats över hur de tog sig tid att driva med fransmännen hela tiden, men här uppe är det engelsmännen själva som är offren. Naturligtvis görs ”vitsandet” med glimten i ögat men ibland undrar man.

I övrigt är skottarna själva en tämligen extrem blandning utav extremt ohövliga och genuint vänliga. Jag var ute på promenad med min hyresvärd och hans hustru i dagarna och stannade vid ett bageri för att köpa kakor. Jag har aldrig sett en bagare se så skeptisk ut som mannen bakom disken medan han lade dem i en påse till oss. Som om det faktum att vi köpte hans kakor var någon slags förolämpning. Men när vi betalt försåg han oss med en påse och ett stort leende och önskade oss en trevlig helg. Mysko. Dagen dessförinnan tog vi en promenad i stadskärnan så att jag kunde få köpt mig ett busskort. Jag heter för övrigt inte Jönsson här borta utan Jonsson. Jag får bara konstiga blickar när jag säger att där skall vara ”two pricks” ovanför o:et (tack pappa för den vitsen). Mina naturliga instinkter drog mig ganska omgående till en sidogata, på vilken jag hittade en serietidningsaffär. När jag väl valt ut en tidning fick jag ett par sneda blickar av männen vid kassan (sedlarna jag gav dem hade ju drottningen på sig och inte Robert the Bruce) men de ändrade sig snabbt när de såg att det jag köpt var ett nummer utav Justice Society of America skrivet av den galne skotten Grant Morrison. Då tilläts jag vara ”one of the lads” och fick även tillåtelse att besöka butiken fler gånger. Hyggligt av dem tycker jag. Det var ju ändå onsdag och från vad man kunde se bakom disken var de inne på sin tredje öl och artonde cigarett för dagen så det är fullt förståeligt att de var lite trötta. De förklarade också att tidningen jag köpt var skit. Nördar är sig lika vart man än vänder sig.

Jobbet jag har är enkelt och inte värt att prata om i större utsträckning än att säga att jag för första gången i mitt liv har ett riktigt dagjobb. Tidigare har jag jobbat nätter eller sena kvällar och med ostrukturerat schema eller så har jag spelat teater och primärt jobbat i veckosluten men nu jobbar jag morgon till eftermiddag, måndag till fredag och trivs förvånansvärt bra med det. Och kvällarna och helgerna känns mer värdefulla. Därför spenderar jag min fritid så kreativt som möjligt (primärt på 9gag eller Goodreads). Idag tog jag mig dock ned till stadskärnan igen (Pokémon Omega Ruby kommer ju inte att förhandsboka sig självt eller hur?) och traskade runt. Jag trodde aldrig att något så relativt enkelt som vänstertrafik skulle förvirra mig men jag vet inte hur många gånger jag gick vilse för att jag mentalt följde trafiken åt fel håll. Tillslut fann jag mig dock på Scottish National Gallery, vilket är vackert beläget på Princes Street nedanför Castle Rock och Edinburgh Castle. I slottet förvaras för övrigt en rad spännande saker, bland annat Skottlands kronjuveler och den legendariska Stone of Scone (är inte det en fantastisk titel?) som de uråldriga skotska kungarna satt på när de kröntes och som likaså alla brittiska monarker krönts på sedan unionen. Det är alltså en sten. En sten som stals av engelsmännen på 1200-talet och hölls i Westminister Abbey fram till 1996, då den gavs tillbaka. En sten. En helt vanlig sten. Det är fantastiskt hur lätt det är att se på britter som ett sofistikerat och intelligent folk och samtidigt veta att de spenderat nästan tusen år med att ha ihjäl varandra på grund av en sten. Men Scottish National Gallery var mycket trevligt. Och gratis. 

Jag traskade även förbi konserthuset Usher Hall och såg att de kommer att ha en visning utav den tyska stumfilmen The Golem: How He Came into the World från 1920 med musik framförd live på orgel lagom till Halloween. Jag har tidigare sett en visning utav Fritz Langs Metropolis med livemusik på Kino i Lund och det var en fantastisk upplevelse så jag köpte mig en biljett. Som förfilm visas dessutom kortfilmen Frankenstein från 1910, vilken producerades av ingen mindre än Thomas Edison. Hur coolt och nördigt är inte det? Filmen kan visserligen beskådas helt gratis bara genom att klicka på den här länken:

https://www.youtube.com/watch?v=TcLxsOJK9bs

Men det är inte hälften så coolt som att se den ackompanjerad av livemusik i en salong tillsammans med en massa andra människor i tjugotalsklädsel.

Jag räknar med att återkomma med fler inlägg så fort något annat av nördvärde händer mig här i Edinburgh men fram till dess kommer MsO att fortsätta att vara din outtömliga källa för kunskap som du helt enkelt kunnat klara dig utan. Kanske börjar vi till och med uppdatera lite mer frekvent, vem vet? Gissningsvis inte men man vet aldrig. Just nu tänker jag i varje fall slappna av en stund med det senaste avsnittet av Doctor Who och en påse Jelly Babies.

Publicerat av Jönsson