Synd och sorg öster om konsulernas stad

Till skillnad från de tidigare albumen med Dennis Gustafssons seriefigur Viktor Kasparsson så kom släppet av det senaste, Syndaätaren, som en (förvisso glad) överraskning för mig. Jag fick inte veta att det överhuvudtaget var på gång förrän några dagar innan det fanns att inhandla, så jag kan denna gång inte beklaga mig över förseningar eller dylikt. Hur som helst har vi som vanligt att göra med en väldigt vältecknad serie (jag måste speciellt säga att jag gillar Gustafssons förmåga att rita karaktärer med distinkt olika och intressanta utseenden, och hans skildrande av de olika årstiderna), i vilken huvudpersonen tar sig an skräckinjagande övernaturliga fenomen i mellankrigstidens Skåne, även om fokus denna gång inte ligger på Helsingborg, majoriteten av handlingen utspelar sig i stället i en liten församling, Äsphult, i den östra delen av vårt sydligaste landskap.

Albumet är uppdelat i två delar, men till skillnad från de senaste av tidigare albumen är dessa delar egentligen inte kapitel i en sammanhängande historia, utan verkar vara mer i stil med det allra första Kasparsson-albumet, alltså två i princip fristående historier som utspelar sig vid olika tider. Intressant nog utspelar sig den första historien före alla andra Kasparsson-äventyr, och verkar vara den unge Hälsingborgarens första inbladning med det övernaturliga, även om han just då inte vet om det. Den andra historien utspelar sig flera år senare, efter händelserna i det förra publicerade albumet, och även om huvudhandlingen i denna historia inte har något att göra med det som Kasparsson råkar ut för i albumets första historia så görs det ändå referenser till det, och det är först i slutet av den andra historien som man får en direkt förklaring och poäng med det som hände i den första. Hängde ni med?

I alla fall, albumets andra historia är den längre av de två, och kan sägas vara ”huvudhistorien”, i vilken Kasparsson som sagt besöker Äsphult och försöker ta reda på vad det är för otrevligt väsen som verkar hemsöka församlingen och ställer till med ond bråd död. Det som uppdagas är en (som vanligt) sorglig historia som har att göra med olycklig kärlek och missriktad vidskeplighet. Det intressanta är att historiens upplösning kommer både i form av en mer eller mindre naturlig förklaring och även en som har att göra med ett fasansfullt övernaturligt väsen, ett väsen som jag skulle säga är den mest Lovecraft-lika Kasparsson-fienden hittills.

Efter upplösningen av huvudhandlingen kommer som sagt en ihopaknytning av trådarna från albumets första historia, och det intressanta med detta är att den implicerar en mer övergripande förklaring till samtliga av Viktor Kasparssons äventyr, först i form av en anledning till att han fram tills detta äventyr till synes slumpmässigt ständigt hamnat i övernaturliga situationer, och sedan i form av en förklaring till varför han efter detta äventyr aktivt börjar söka upp det övernaturliga. Detta sista kan vara tänkt att fungera som en brygga från detta album till det första Kasparsson-albumets historier som utspelar sig efter detta äventyr, men jag hoppas att det också antyder om framtida, ännu icke publicerade berättelser med allas våran favorit bland kepsbeklädda Hälsingborgare.

Publicerat av Fredde