Hälsning från ett berg

Jag är ganska bra på att inte bestiga berg. Jag har i mitt liv varit i närheten av massor av berg men jag har bestigit ytterst få av dem. I Killarney på Irland vandrade jag, Ande, Argelius och vår kompis Hugo en gång till foten av ett berg bara för att vända igen och sätta oss på en pub istället – och vi hade till och med packat en matsäck! Detta förändrades en smula när jag för tre år sedan besteg ett berg i Nikko i Japan tillsammans med Argelius, men det var mest för att berget var i vägen och inte för att jag kände något speciellt behov att bestiga det. Därför kan man säga att dagens strapats inte direkt hörde till vanligheterna för mig.

Följande korta text nedtecknades på ett berg:

Det här är inte ett berg. Inte egentligen. Det är en kulle. Det märkte jag när jag för första gången tittade ned och upptäckte att trots min trötthet och min andnöd så var jag inte speciellt högt uppe. Jag befinner mig i Holyrood Park, vackert belägen mitt i Edinburgh. Närmre bestämt befinner jag mig halvvägs upp på stigen mot Arthur’s Seat – den högsta toppen bland kullarna här i parken och enligt legenden möjligen var Kung Arthurs slott Camelot skall ha legat men förmodligen inte gjort det eftersom här varken finns någon ruin eller några spår av bebyggelse. Samt att Kung Arthur och Camelot är påhittade. Utsikten är minst sagt spektakulär. Antar jag. Jag tittade på mina fötter hela vägen upp i rädsla för att trilla baklänges och dö. Jag har nämligen på senare år utvecklat en mycket hälsosam rädsla för höjder. Trots det sitter jag nu här på en sten och tittar ut över Edinburgh. Jag kan dock inte riktigt njuta av utsikten, för genom att hålla blicken på marken hela vägen upp lyckades jag missa de mörka molnen som rullade in över himlen och så fort jag slog mig ned började det regna. Så det börjar bli läge att klättra ned igen. 

Stenarna som utgjorde vägen upp för berget som inte är ett berg var underbart hala på vägen ned, men jag lyckades nätt och jämt undvika att ramla ned och dö. Jag vidhåller att de andra turisterna som till synes med lätthet klättrade förbi mig fuskade på något sätt men jag vet inte hur.

Arthur’s Peak omnämndes (enligt wikipedia) för övrigt utav Robert Louis Stevenson som; ”a hill for magnitude, a mountain in virtue of its bold design”. Ett berg alltså, så det så! När jag åter hade platt mark under fötterna slutade det regna. Det har varit solsken sedan dess. Jävla land.

Anledningen till att jag var ute på vandring från första början var för att jag blivit upplyst utav en kollega om att det skulle finnas en Forbidden Planet här i stan. Forbidden Planet är inte bara de brittiska öarnas version utav SF-bokhandeln utan också den enda butik som jag faktiskt insisterar på att besöka varje gång jag är i London. Edinburghs variant visade sig vara en smula mindre än Londons variant men det gjorde ingenting, jag hittade och köpte mig en volym utav Neil Gaimans Sandman. Bättre moderna sagor får man leta efter, jag rekommenderar hela sviten varmt! Det var när jag lämnat Forbidden Planet (efter att ha fnyst likt en förtörnad älskare åt serietidningar som jag av olika anledningar slutat följa) som jag beslutade mig för att gå mot bergen. Jag hade sett dem från North Bridge och tyckte inte att de såg ut att ligga så långt borta. Det gjorde de inte heller men jag tog en helt frivillig och inte ett dugg frustrerande omväg för att titta på ett bostadsområde.

Bredvid Forbidden Planet låg en annan institution för folk som är sugna på att slänga bort orimliga summor pengar på att läsa fåniga historier om utomjordingar. Med den möjliga skillnaden att till och med de yngsta nördarna på Forbidden Planet vet om att deras utomjordingar bara är på låtsas.

Svidande samhällssatir åsido och på tal om bostadsområde så jag har hittat en lägenhet. Tanken med det här året utomlands har varit att jobba ihop ett sparkapital så jag valde att bara hyra ett rum istället för en hel lägenhet. Häromdagen fick jag napp på en annons och tackade ja till att hyra nedersta våningen i en lägenhet vackert belägen bredvid ett ölbryggeri och en kyrkogård – något som jag känner borde betyda något men jag kan inte komma på vad. Jag får tillgång till rummet i slutet av oktober så för alla er som tänker komma och hälsa på mig så råder jag er att vänta till dess. Och att skaffa er ett eget boende för mitt rum är skitlitet.

Jag har för övrigt bytt namn igen, för – vad blir det? – sjunde gången i år? Nu heter jag inte bara Jonsson, utan Mr. Karl E. Jonsson. Skottarna har nämligen inte bara svårt med konsonanter (om de ens använder dem) utan även med våra märkliga svenska mellannamn. Något som exempelvis har lett till att mitt nya bankkonto utfärdats till alla mina namn, utom mitt tilltalsnamn. Detsamma gäller för mitt brittiska personnummer. Kanske får mina andra alter-egon, Dan Jönsson och Sonny Bladberg också sina bankkort snart, vem vet?

För er som inte vanligtvis läser MarkerasomOläst (ni vet vilka ni är och ni borde skämmas!) kanske jag bör förklara att jag inte är bloggens enda skribent. Mellan mina reseskildringar kommer det därför att dyka upp artiklar om andra saker, exempelvis TV-spel och… typ höns (eller något, vad vet jag?). MsO är en samlingsplats för saker man helt enkelt inte behöver veta (vilket gör det till en ypperlig plats för min reseblogg) och kommer inte att sluta vara det bara för att vi plötsligen fått läsare.

Publicerat av Jönsson