Jag är inte säker på om jag ens borde skriva om spelet X-COM: Enforcer i denna genomgång av X-COM-spelens historia, då det utöver namnet knappt har någonting alls att göra med resten av spelserien. Där det tidigare X-COM: Interceptor åtminstone försökte att anpassa en spelgenre annat än turordningsbaserade strider till X-COM-spelens övergripande spelmekanismer och stämning struntar Enforcer i princip helt och hållet i det, så jag har inte så mycket att säga om det om jag skulle ta mig an det som ett nästa steg i spelseriens utveckling. Det är en anomali, ett bisarrt snedsteg, och det lyckas inte ens så värst bra med vad det försöker vara. Nå, om inget annat kan jag åtminstone försöka förklara vad det gör fel, på vilka sätt det fullständigt missar poängen med X-COM.
Det sorgliga med Enforcer är att det egentligen är spillrorna av två andra X-COM-spel som var under utveckling men som aldrig blev färdiga, två spel som verkar ha varit betydligt mer intressanta än vad vi till slut fick. Det ena hette X-COM: Genesis, och skulle vara en uppföljare i klassisk X-COM-stil, med basbyggande, forskning, nedskjutning av UFO och taktiska strider på marken, om än i realtid i stället för turordningsbaserat. Det andra spelet var X-COM: Alliance, som skulle vara ett FPS där du tillsammans med en grupp soldater slåss mot utomjordingarna, men också forskar fram ny teknik och utrustar soldaterna mellan uppdragen. Detta spel verkar också ha haft en intressant handling, då det handlar om ett X-COM-rymdskepp som kommer vilse långt bort i rymden och måste alliera sig med en ny utomjordingsras för att slåss mot utomjordingarna från tidigare spel, och försöka hitta tillbaka till jorden. Faktum är att Alliance hade kommit relativt långt i utvecklingen, och för den nyfikne finns det filer från spelet att ladda ner på internet som kan pusslas ihop till en del av banorna att spela igenom, alternativt kan man titta på dem på YouTube. Men de båda spelen blev som sagt aldrig klara, och när resurserna till spelutvecklingen började sina bestämde sig de dåvarande ägarna till X-COM-namnet att i stället använda en del av materialet från spelen till att göra något betydligt mindre ambitiöst som gick relativt snabbt att producera. Resultatet av detta blev alltså X-COM: Enforcer.
Lustigt nog verkar skaparna av Enforcer ha klämt in en referens till spelets problematiska historia i manualen när de beskriver spelets handling. Det utspelar sig samtidigt som det första X-COM-spelet, under kriget mot den första utomjordingsinvasionen. Tydligen höll X-COM då på att utveckla ”The Enforcer Project”, ett försök att bygga en robotsoldat som skulle användas mot fienden. Men när X-COM får problem med budgeten lägger de ner projektet och överger dess huvudforskare, professorn Able Standard (lyssna på hans röst i spelets intro, och föreställ dig sedan att höra honom komma med fåniga kommentarer under hela spelets gång). Standard fortsätter dock att jobba på projektet själv, och lyckas till slut bli färdig med Enforcer-roboten, som han skickar ut på uppdrag för att massakrera utomjordingar.
För det är det som spelet handlar om, och det är ett av de viktigaste sätten på vilket det missar poängen med X-COM. Enforcer är ett actionspel rakt av, det utspelar sig inte ens i förstapersonsperspektiv utan i tredjepersonsperspektiv, och du styr den stora starka roboten utrustad med tunga vapen när den springer omkring, stöter på teleportörer som teleporterar in horder av utomjordingar av olika slag, och slaktar dessa till synes aldrig sinande mängder av varelser som bara är farliga om de lyckas omringa dig i för stora antal, tills du lyckas spränga alla teleportörer i en nivå och då går vidare till nästa, där du gör samma sak igen. Det är så mycket som är fel med detta upplägg att jag knappt vet var jag ska börja.
Känslan i alla tidigare X-COM-spel var att utomjordingarna var farliga. De hade överlägsen teknologi som gjorde att även om du hade en stor skvadron med soldater så kunde fienden med relativt få nummer utgöra en fara, så att du skickade fram dina soldater försiktigt och lät dem samarbeta för att besegra sina motståndare. I Enforcer styr du en enda ”soldat” som ensam ska bekämpa utomjordingarna (spelets manual förklarar att professorn kan teleportera in roboten till en krissituation innan resten av X-COM hinner dyka upp, det är därför du är på egen hand). Detta hade kanske varit intressant om det innebar att du måste smyga dig fram, använda dig av taktik på olika sätt för att överlista den teknologiskt överlägsne fienden, och undvika konfrontationer med mer än en eller två utomjordingar åt gången. Enforcer-roboten är dock redan från början väldigt stryktålig, och spelet är designat för att mana dig att rusa framåt, förstöra teleportörerna så snart som möjligt, och ofta helt enkelt ignorera fiendens försök att skada dig tills de blir allt för många. Ja, du har en ”hot streak”-mätare som ger dig bonusar om du lyckas döda många utomjordingar i rad utan att själv ta skada, men jag tror aldrig att jag behövde använda den för att klara någon nivå.
Det stora problemet är att spelet är så våldsamt, på ett sätt som inte alls liknar tidigare X-COM-spel. Där var du tvungen att vara försiktig, inte bara för att skydda dina egna soldater, utan även för att inte skada civila, undvika att förstöra byggnader, och för att kunna fånga en del utomjordingar levande för forskningsändamål. Det enda du kan göra med utomjordingarna i Enforcer är att döda dem, och de lämnar inte ens kvar några kroppar utan sprängs i blodiga bitar oavsett vilket vapen du använder. Du uppmanas också att spränga väggar, lådor och massor med annan terräng för att hitta bonusföremål, inte att försöka bevara dem. Och det finns förvisso uppdrag där du måste rädda civila, men dessa är fullständigt osårbara för både dina vapen (Till och med när du använder atombomber. Nej, jag skojar inte.) och utomjordingarnas, det är bara att springa fram till dem så att de säger ”tack!” och teleporteras bort. Förutom i två nivåer där du måste skydda små grupper av människor mot utomjordingarnas attacker, men dessa är undantagen som bekräftar regeln. Det är märkligt att tänka sig att detta spel blev slutresultatet av X-COM: Alliance, där det ju verkar ha varit tänkt att du skulle vara ännu mer sympatisk mot utomjordingarna än tidigare och alliera dig med vissa av dem. Nu är de i stället om möjligt ännu mer kanonmat än tidigare, då det inte ens är viktigt att bevara deras kroppar.
För forskning om utomjordingarnas biologi och ursprung mellan uppdragen är inget du håller på med i Enforcer. Det närmaste spelet kommer att göra någonting i stil med den komplexa makronivå som jag ju hävdar är själva kärnan i X-COM är en enda skärm mellan uppdragen, där du spenderar de ”data points” du samlar in från döda utomjordingar, sprängda teleportörer eller hemliga gömmor i nivåerna. Dessa poäng använder du för att uppgradera roboten till att bli snabbare, starkare och ännu mer stryktålig, och till att köpa (”forska”) nya vapen eller uppgradera vapnen du redan har. När du gjort slut på insamlade poäng ger du dig av till nästa nivå och samlar in fler. X-COM: Interceptor försökte ju åtminstone ha ungefär samma komplexa mellanspel som tidigare spel i serien, och jag tror att Enforcer kunde ha haft det om utvecklarna försökt, det är därför jag är så besviken på spelet. Här finns ingen budget att balansera, ingen översiktskarta att välja var du vill strida härnäst. Det finns ett bestämt antal icke slumpgenererade banor att spela igenom i en bestämd ordning, sedan är spelet slut. Det finns inte ens någon intressant handling som utvecklar sig under spelets gång, inget mysterium om utomjordingarnas ursprung som du måste lösa, det är bara ”gå hit, döda alla fiender” om och om igen, med en och annan boss instoppad här och var. X-COM: Enforcer är helt enkelt inget X-COM-spel, och det gör bara minimala försök att låtsas som det är det.
Men om man är medveten om detta, om man skulle låtsas att spelet inte hette ”X-COM”, om det bara var ett actionspel där du skjuter utomjordingar (för det finns ju gott om sådana), är det då någonting att ha? Tja, jag måste erkänna att det kan vara en smula underhållande ibland, men på det stora hela känns det ganska hjärndött. Det räcker för det mesta att hålla inne avfyrningsknappen och springa fram och tillbaka bland utomjordingshorderna tills de alla förvandlats till köttfärs, och bossarna är inte mycket annorlunda, bara skjut i deras riktning och stå inte stilla så är de inte så värst svåra, det tar bara lång tid och många skott för att göra slut på dem. Det finns ett flertal olika sorter som utomjordingshorderna kan bestå av, men det finns inga anmärkningsvärda intressanta skillnader mellan dem. Några kan bara slåss i närstrid, några är större och har mer eldkraft än andra. Detsamma gäller för vapnen, du kan plocka upp ett flertal olika på banorna när du köpt dem för data points, men de fungerar i princip alla på samma sätt, det är sällan som ett vapen är bättre mot fienden än ett annat (förutom frysstrålen som alltid är värdelös). När du inte slaktar utomjordingar och samlar deras poäng och powerups kan du gå runt och leta hemliga gömmor där det finns mer poäng eller powerups att hitta, eller så hittar du bokstäver som stavar ordet ”BONUS”, vilket innebär att du får gå igenom en bonusnivå när du är färdig med den reguljära nivån, där du kan samla in ännu fler poäng. Dessa bonusnivåer understryker spelets arkadaktiga natur, speciellt de som är raka arkadspelshomage (det finns en nivå där du leker Pac-Man, och en baserad på Frogger). Enforcer kommer helt enkelt inte med något nytt eller unikt, allt i spelet har vi sett tidigare, ofta mycket bättre genomfört, i andra spel.
Lyckligtvis blev inte X-COM: Enforcer det sista spelet i serien, men det skulle dröja ett flertal år innan X-COM-namnet användes igen efter denna flopp. Under tiden dök det dock upp andra spel som på olika sätt byggde vidare på X-COMs teman, så kallade ”andliga uppföljare”. Det är dessa spel vi kommer att titta på härnäst i X-COM-historian, och det börjar med en gammal bekant.
Nästa gång: Laserskvadronen goes StarCraft!
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 