Mad Max: Fury Road – En recension

Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road.

Det ska sägas att Miller kanske hade det lite lättare på detta sätt då Mad Max-filmerna aldrig har varit riktigt lika storslagna och mångbottnade som de andra nämnda regissörernas bästa skapelser, men lustigt nog lyckas Fury Road i förbifarten bättre med många av de saker som de andra tre nämnda filmerna misslyckades med trots att det var deras fokus. Den har lika bra, och kanske bättre världsbyggande än Star Wars-prequelerna, ett subtilare miljöbudskap än Avatar, och är betydligt mer feministiskt medveten än Prometheus. Den har allt detta, samtidigt som den med bravur lyckas med det som man vill ha i en Mad Max-film, det vill säga högoktaniga postapokalyptiska biljakter.

Världsbyggandet är nog det som jag finner mest fascinerande med Fury Road. Detta har Miller alltid varit bra på, att visuellt antyda om en större historia än den som syns på filmduken. Han skapade en långsamt kollapsande framtid i den första Mad Max-filmen, ett intressant litet samhälle runt en oljepump i Mad Max 2: The Road Warrior, och ett större och mer bisarrt samhälle i form av Bartertown i Mad Max Beyond Thunderdome. I Fury Road (som kanske är en prequel, kanske en reboot, det är inte helt klart och egentligen inte viktigt, den står bra för sig själv) stöter Max (här spelad av Tom Hardy) på ett ännu större och ännu mer bisarrt postapokalyptiskt samhälle, var främsta fokus verkar vara krig i form av biljakter. Filmens huvudskurk, Immortan Joe (jo, det stavas så), styr över ett litet imperium med ett totalt dedikerat krigarkast och en armada av små bilar, stora bilar, motorcyklar och diverse andra fantasifulla motoriserade konstruktioner utrustade med eldkastare, explosiva spjut, motorsågar och andra brutala vapen.

Det kan kanske inte sägas vara ”realistiskt”, men Mad Max-filmerna har egentligen aldrig låtit realism komma i vägen för det viktiga, biljakterna. Fury Road känns mer som en storslagen saga, en episk film i ordets sanna bemärkelse. Det är grekisk tragedi, det är Wagneriansk opera, det är Tolkienistisk fantasy. Det är stora svepande strider och stora svepande känslor. Det är vilda, nästan orc-liknande, krigare på jakt efter en plats i Valhall, det är en lång resa mot det förlovade landet, det är en enorm sorg över förlorade familjer och en förlorad värld. Det känns som att det är en film som Miller hoppats på att få göra en dag om han fick en stor budget, men han har inte låtit budgeten förstöra filmen, utan har lagt en stor del av den på välregisserade actionscener med riktiga bilar, riktiga människor, riktiga explosioner.

Och här finns kvinnor. Unga kvinnor, gamla kvinnor, smala kvinnor, tjocka kvinnor, muskulösa kvinnor, svaga kvinnor, starka kvinnor, kvinnor som krossar Immortan Joes patriarkat med en bepansrad tankbil fylld med bensin, vatten och modersmjölk. Max är egentligen inte filmens huvudperson, han hänger bara på när den stenhårda krigaren Imperator Furiosa, spelad av Charlize Theron, beger sig ut i öknen med tidigare nämnda tankbil och Immortan Joes armé efter sig. Jag har hört det sägas att Therons karaktär är en av de bästa kvinnliga actionfilmskaraktärerna sedan Sigourney Weaver spelade Ellen Ripley, och jag är böjd att hålla med.

Jag får kanske ursäkta om jag låter lite väl lyrisk, men att se Fury Road på bio var en av mina bästa filmupplevelser på länge, och jag vill inte att någon ska missa den. Det vore definitivt synd om den inte blev en succé, eftersom det är en film som vågar ta risker och faktiskt lyckas med det. Miller har sagt att han idéer till åtminstone två Mad Max-filmer till, men jag undrar hur han skulle kunna toppa Fury Road. Fast å andra sidan trodde jag inte att han skulle kunna toppa The Road Warrior, och det lyckades han ju med råge med i denna film.

Publicerat av Fredde