Det här inlägget innehåller spoilers för handlingen till SNES-spelet Lufia II: Rise of the Sinistrals. Detta inkluderar spelets slut, men att berätta vad som händer där är kanske egentligen inte en spoiler, beroende på hur man ser på det. Om man har spelat det föregående spelet i serien vet man ju faktiskt redan hur Lufia II slutar.
Det första spelet, Lufia & the Fortress of Doom, är på det stora hela inte något särskilt anmärkningsvärt spel. Det är inte dåligt, men det finns inte många saker som får det att stå ut från mängden av konsol-RPG. Du har dina hjältar som reser runt i en tämligen typisk fantasyvärld med en smula steampunk inslängt, slåss med slumpmässigt uppdykande fiender i turordningsbaserade strider och räddar världen från storskurken. Eller ja, i det här fallet rör det sig om flera storskurkar, fyra för att vara exakt. Det är de gudalika Sinistrals som hotar världen när de återvänder efter att 100 år gått sedan de senast besegrades. Det intressanta med spelet är dess inledning, som visar vad som hände för 100 år sedan, och där du får styra de fyra legendariska hjältarna precis när de är på väg in i Sinistralernas fästning för att besegra dem för första gången. Hjältarna är Maxim (förfadern till huvudpersonen i spelet), hans käresta Selan, polaren Guy, och alven Artea. Men saker och ting går inte riktigt som hjältarna tänkt sig…
De fyra är väldigt mäktiga, och du besegrar lätt alla fiender du möter på vägen mot Sinistralerna. När du stöter på dessa är de inte heller så värst svåra, men när de alla blivit besegrade och deras fästning på klassiskt RPG-vis börjar kollapsa blir hjältarna separerade, och bara Guy och Artea lyckas fly. Det sista man får se är Maxim och Selan som önskar att de kunde få se sin son en sista gång innan de dog… Och sedan hoppar spelet fram 100 år och huvudhandlingen börjar, med Maxims ättling som huvudperson som måste resa runt, rekrytera nya hjältar och sätta stopp för de återuppstådda Sinistralerna. De råkar ut för många äventyr och en och annan oväntad vändning längs vägen, men detta inlägg handlar inte om det, utan om spelets uppföljare.
Lufia II är spelmekaniskt mycket mer intressant än föregångaren. Det gör till exempel något som jag alltid gillar starkt, nämligen att skippa random encounters överallt förutom på världskartan, och i stället låta en se fienderna innan man beger sig in i strid med dem. Fokus ligger inte heller lika mycket på strid utan på de många kluriga pussel som finns i grottorna, tornen och de andra platser som Maxim och hans kompanjoner utforskar, pussel som man löser med hjälp av olika verktyg som man hittar. Spelet kan sägas vara en variant på Zelda-spelen, fast med turordningsbaserade strider, och det gör det tämligen unikt i RPG-genren. Det är faktiskt ganska intressant att ett så generiskt spel som det första Lufia-spelet fick en så annorlunda uppföljare, samtidigt som uppföljaren behåller mycket av charmen med föregångaren.
Spelet handling är också intressant, då det handlar om när Sinistralerna dyker upp för första gången, och huvudpersonen är en ung och oerfaren svärdsman vid namn Maxim. Ja, det är alltså en prequel det rör sig om, och det ger spelet en särskild stämning om man spelat föregångaren och därmed vet vad Maxims slutgiltiga öde kommer att vara. Det är dock inte bara Maxim som på detta sätt blir mer intressant, det gäller även för andra karaktärer man stöter på under spelets gång. Saken är nämligen den att Maxims kompanjoner vid olika tillfällen kommer att vara andra än Selan, Guy och Artea, men du vet ju att det är dessa som du kommer att ta med dig in i fiendens fästning på slutet för den sista ödesdigra konfrontationen. Allra mest intressant tycker jag det är att spelet börjar med att Maxim beger sig ut i världen tillsammans med en kvinna som heter Tia, en barndomsvän som uppenbarligen är förälskad i honom även om han inte riktigt verkar fatta detta. I ett typiskt RPG skulle handlingen utvecklas till att Maxim och Tia blir ihop på slutet, men vi vet ju hur spelet slutar: Maxims käresta när han konfronterar Sinistralerna för sista gången är inte Tia, utan Selan. Så under spelets gång undrade jag hela tiden vad som skulle hända med Tia, som framstod som en tragisk figur då hennes känslor för Maxim i slutändan inte skulle återgäldas.
Jag oroade mig över att det skulle sluta på det typiska viset med att Tia dör, Maxim känner sig ledsen men blir sedan ihop med Selan, men även här gör Lufia II i stället något annorlunda. Kärlekstriangeln får i stället sitt slut med att Tia helt enkelt inser att Selan älskar Maxim på ett sätt som hon aldrig kan göra, och en dag lämnar hon helt enkelt gruppen utan att säga något och syns sedan inte till under resten av spelet. Det verkar som att hon bestämmer sig för att släppa en relation som ändå aldrig kunde bli något, och även om det nog gör ont så kommer det att gå över, hennes liv kommer att gå vidare, hon kanske till och med träffar någon annan att älska. För ett gammalt SNES-RPG känns detta som en ovanligt mogen vändning i handlingen. Lufia II är bra på detta vid flera tillfällen, mycket som händer berättas på ett någorlunda subtilt sätt, där spelaren själv få dra slutsatser om vad händelserna innebär utan att karaktärerna säger det rakt ut. Och spelet lyckas också göra bra saker med det faktum att det är en prequel. Ja, vi vet vad som kommer att hända på slutet med huvudpersonerna, men vad kommer de att råka ut för på vägen dit, vad är det som gör att de känner sig tvungna att konfrontera de mäktiga Sinistralerna? Och vad händer med de andra karaktärerna som vi aldrig sett innan, vad betyder hjältarnas öde för dem, hur bidrar de till hur allting slutar?
Jag skulle vilja säga att Lufia II kan räknas till klassikerna inom genren, det mäter sig med många av de bästa samtida RPG:na som Final Fantasy, Dragon Quest, Chrono Trigger eller Earthbound. Om du känner för att spela det rekommenderar jag dock att du spelar Lufia I först för att få den rätta känslan. Och om du skulle tycka att det spelet är trist så kan du motivera dig med att ”om jag bara tar mig igenom det kommer Lufia II kännas ännu bättre!”
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 