Serietecknaren Alison Bechdels serier har alltid haft starkt fokus på feminism och HBTQ-frågor, både i sin första stora framgång, seriestrippen Dykes to Watch Out For, och även i sin omtalade självbiografi i serieformat, Fun Home, i vilken hon beskriver sina upplevelser och tankar kring sig själv och sin familj, med speciellt fokus på hur hon kom ut som lesbisk för sina föräldrar, men då fick veta att hennes far hade varit homosexuell i hemlighet. Detta gör serien till en sorts tragikomedi när hon inser att hon blir en sidokaraktär i sina föräldrars historia istället. Fun Home fick senare en adaption i form av en musikal, och även om jag inte sett den tycker jag om en sång från den, som på ett fint sätt fångar sökandet efter en identitet, och frustrationen när man inte kan hitta ord för den.
I nördsammanhang är Bechdel dock nog mest känd för att ha gett namn till det famösa Bechdel-testet (även om hon själv menar att det var hennes kompis Liz Wallace som kom ursprungligen hittade på det). Testet presenterades för omvärlden i en Dykes to Watch Out For-stripp, och går ut på att se om en film uppfyller tre ganska enkla regler (men det går säkerligen att applicera på andra historieberättande medier): Det måste finnas minst två kvinnliga karaktärer i den, dessa måste vid något tillfälle prata med varandra, och de måste prata om någonting annat än män.
Bechdel-testet är uppenbarligen avsett att visa på hur underrepresenterade kvinnor ofta är i film, och hur ofta deras historier bara går ut på att rotera kring männen i filmen. Och hur mycket nördmedia finns det egentligen inte med en grupp huvudpersoner, varav enbart en är en kvinna (och vars utmärkande drag i gruppen ofta också är ”hon är en kvinna”)? Testet fungera dock egentligen ofta inte så bra om man applicerar det på en specifik film med avsikt att se om den är feministiskt medveten eller inte. Det finns ju faktiskt många olika ursäkter av varierande kvalitet för varför något av kriterierna inte uppfylls, och en film kan vara feministisk på andra sätt ändå. Att en film uppfyller testet måste å andra sidan inte heller vara en indikation på att den är ett feministiskt mästerverk, det går att vara ordentligt grovt sexistisk ändå. Poängen är snarare att visa hur sorgligt det är att så relativt få filmer inte ens kan uppfylla dessa minimikrav, då det för det mesta inte borde vara så svårt egentligen. Bechdel-testet fungerar bäst när det appliceras på filmer i aggregat, till exempel ”hur stor andel Hollywood-filmer/svenska filmer/nördfilmer klarar testet?” och om procentsatsen visar sig vara liten kan man fundera vidare på vad detta kan bero på.
Det är möjligt att Alison Bechdel inte avsåg att testet som fått hennes namn skulle tas på allt för stort allvar eller användas i strikt vetenskapliga sammanhang. Kanske var det bara ett skämt med en feministisk pik i en strippserie. Men likt så många andra skämt finns det ett allvar under det, och det har fått många människor, inklusive undertecknad, att fundera lite mer på den media vi konsumerar eller producerar. Det ska Bechdel ha stor respekt för.
Publicerad av Fredde
Markera som oläst 