Vi badar varannan dag trots att Kim Jong-un sköt på oss.

Varning. Reseblogg.

Som nämndes i senaste Thomas & Jay (cast nr. 2) är jag för tillfället i Tokyo och besöker en gammal vän. Vana läsare av MarkeraSomOläst (dvs jag och Fredde) känner honom som Dawn – en av MSO:s tidigare skribenter tillika min resekamrat på min förra Japanresa för fem år sedan. Efter att ha varit på plats i lite mer än en vecka och efter att Nordkorea avfyrat en medeldistansmissil i riktning mot Japan för ett par dagar sedan kändes det som att det var dags för ännu ett inlägg i vår sporadiska reseblogg Nördar på vift.

Den här gången flög vi (jag och mitt nya resesällskap Sillen) direkt, så vi slapp spendera en natt på Moskvas flygplats. Det tog ca tio timmar med flyg och en kort tågresa för att komma till stadsdelen Nippori och Dawns hus. Redan första kvällen begav vi oss till nördarnas paradis Akihabara för kvällsmat och en öl. Med undantag för att butiken Love Merci förbättrat engelskan på sina skyltar så var det precis som jag mindes det. Högljutt, trångt och magiskt.

Vi drog in på en spelhall så att Sillen och Dawn kunde utmana varandra i Tekken och så att jag och Dawn kunde utmana varandra i den nyligen släppta Pokken (det senare är Tekken, fast med Pokémon), sedan begav vi oss hem för att planera resten av resan. Vi kunde inte bara spela TV-spel trots allt.

Redan andra dagen begav vi oss utanför huvudstaden på jakt efter något jag missade på mitt förra besök. En varm källa att bada i. På japanska kallas de för ”onsen” och fungerar inte helt olikt en jacuzzi. Vi reste till staden Hakone vid foten av en aktiv vulkan med samma namn. Vädret tillät oss inte att se Fuji men utsikten var ändå fantastisk. Det blev en längre promenad för att hitta just den källa som vi bestämt oss för att besöka (läs; den som var billigast) men det var helt och hållet värt det. Att sakta sjunka ned i det varma vattnet och samtidigt känna den kalla vårluften runt sitt huvud är bland det mest avslappnande som jag någonsin upplevt. Men en onsen är inte bara avslappning. Den skall även ha helande egenskaper, vilka gör att folk reser långväga för att prova ett dopp. Huruvida dessa mystiska helande krafter verkligen fanns i det varma vattnet kunde vi inte svara på efter vårt initiala dopp, så vi beslutades oss för att prova ett par gånger till. Under veckan som varit har vi provat fyra olika varma källor och ikväll skall vi ge oss an en femte.

Efter vårt dopp i Hakone beslutade vi oss för att ta oss närmre vulkanen. Inte ta oss till toppen, men åtminstone utforska lite mer av städerna som låg utspridda runt kring. Tyvärr var vulkanen inte riktigt på vår sida, då ökad aktivitet hade gjort att de var tvungna att stänga ned linbanan som annars hade tagit oss vidare på vår väg. Vi tog tåget så långt som vi kunde och hoppade av i staden Kowakudani, där vi hört att det skulle finnas ett konstmuseum. Det gjorde det. Och det var stängt. Men vi lät inte det dämpa vårt humör. Luften var frisk, det låt fortfarande lite snö i backarna och allting luktade fis. Men vi intalade oss att detta berodde på svavelhalten.

Dag två spenderades också på resande fot. Vi begav oss till staden Kamakura för att titta på Stilla Havet och på en riktigt stor staty utav Buddha. Huruvida denna staty var världens största Buddha-staty var föremål för viss debatt, men stor var den i varje fall. Och vi var hyfsat säkra på att om den var stor nog för att ha en egen glass så var den stor nog för oss.

Från Kamakura (en stad som jag för övrigt var helt säker på delade namn med en av Godzillas ärkefiender – men så fel jag hade; han heter ju Kamacuras!) åkte vi vidare till ön Enoshima, besteg ännu ett berg och tittade på ännu ett tempel. Kvällen bjöd på väldigt vacker utsikt och påminde mig och Dawn om förra resans åktur i det stora pariserhjulet i Odaiba. Vi hoppade på tåget igen och åkte tillbaka till Tokyo lagom till att det blivit mörkt och staden börjat lysa. Perfekt för en tur i ett pariserhjul!

Väl i Odaiba stötte vi på något som jag först bara fotograferade för att göra Fredde avundsjuk, men när jag väl stod nedanför så kunde jag inte undgå att bli imponerad av. En Gundam-robot i naturlig storlek. Då jag har förstått att animé-serien Gundam har flera stycken robotar vågar jag inte säga säkert vilken av dem det är, men häftigt var det. Notera människorna vid dess fötter.

Jag undrar om den inte till och med är större än Buddha.

(…och vilken fight det hade kunnat bli!)

Kvällsmat åt vi på ett varuhus vars insida var designad för att se ut som en italiensk stad, till och med med taket målat med moln. Exakt vilken stad det skulle vara är jag inte säker på, men jag misstänker att det inte var superviktigt. För att komma i stämning åt vi spagetti carbonara och pizza. Sen bar det av till pariserhjulet. Precis som med mig och Dawn förra gången så var vi den enda gruppen som inte var ett ungt älskande par och precis som förra gången spenderade Dawn hela resan med att spekulera i olika sätt på vilka gondolen vi befann oss i kunde lossna från hjulet under färd.

Romantiskt.

På måndagen spenderade vi dagen i Akihabara, där Sillen och Dawn upptäckte Pachinko – ett flipperliknande spel som går ut på att samla små stålkulor. Spelautomater och spel om pengar är inte tillåtet i Japan, men spel om små stålkulor är helt lagligt. Att sedan byta dessa stålkulor mot exempelvis pengar är inte heller något problem. Pachinkohallar finns lite överallt men detta var mitt första besök inuti. Jag tog mig en promenad runt i byggnaden medan de andra spelade. Varje våning var likadan. Ljudet från hundra automater som dels snurrar stålkulor och dela spelar hög musik och ljudeffekter vid varje vinst och förlust var öronbedövande.

Måndagkvällen spenderades på en karaokebar, men vad som hände där stannar där.

På tisdag var vi av någon anledning mycket trötta och höll oss därför i närområdet. Vi besökte Japans National Museum of Nature and Science i Ueno och såg dess utställning om den mäktiga Spinosaurus (stjärnan i Jurassic Park III) och även dess stora samling med uppstoppade djur. På kvällen åt vi curry.

Onsdagen spenderades i Yokohama. Vana bloggläsare (än en gång; jag och Fredde) vet att Yokohama och Tokyo vid det här laget har vuxit samman men har ändå valt att behålla sina egna identiteter som städer. En mycket modern relation. Vi inledde med att söka upp Yokohamas Pokémon Center där Dawn och jag drog en snabb runda Pokken (och jag förlorade kapitalt) men vi köpte ingenting. Alla dessa moderna Pokémon gjorde en pokémonstofil som jag mycket nervös. Dessutom hade jag redan vunnit en Mew i en automat i Akihabara. Vi drog vidare på en lång promenad längs med Stilla Havet och sedan förbi ett tullhus som blivit konverterat till köpcenter. Vi avslutade med en åktur i Yokohamas pariserhjul. Än en gång var vi den enda grupp som inte var ett ungt älskande par.

Vi valde att inte köpa det romantiska fotografiet som den snälle mannen vid kassan tog på oss.

I ett ryck utav ännu mer nostalgi åkte vi på torsdagen till Mitaka där Dawn och jag bodde under vår förra resa (Sillen har väldigt mycket tålamod vad gäller vår nostalgi). Väl där kunde jag för första gången under resan känna att jag kunde leda oss. Jag kunde leda oss från stationen i Mitaka till exakt den restaurangen där jag åt min lunch varje dag när Dawn lämnade mig ensam. Sedan ledde jag oss till närliggande Kichijoji och sedan helt vilse. Lyckligtvis hittade vi en karta och kunde ta oss till Kichijojis zoo där vi spenderade dagen med att titta på de sovande djuren. Vi observerade bland annat hur en väldigt ihärdig tvättbjörn försökte nå ett dörrhandtag och gissningsvis således friheten. Och det var en tvättbjörn och inte en mårdhund. Mårdhundarna låg och sov.

Torsdagkvällen spenderade vi i den fina området Asakusa. Där vi besökte det fullständigt gigantiska buddhisttemplet Sensoji.

Templet byggdes redan på 600-talet och är således Tokyos äldsta av sitt slag. Lyckligtvis erbjöd templet gratis wi-fi.

Under tiden då vi varit i Tokyo har våren hunnit smyga sig fram så smått. Vi spenderade fredagen i nationalträdgården Shinjuku Gyoen för att titta på träden. Trots att blomningen inte riktigt börjat på allvar än så hade flera träd börjat spricka upp i rosa när körsbärsblommorna börjat slå ut. Det hade vid det laget dessutom hunnit bli lite varmare och kändes nästan som att det fanns sommar i luften. Vi passerade en man som satt på en parkbänk och borstade tänderna. Jag beundrade hur lugn han såg ut.

Efter vår vandring i parken tog vi en promenad runt Shinjuku innan vi åkte till Roppongi för att gå på konstmuseum. Lite som en revansch för vårt missade besök i Lördags. Även detta var stängt.

Då beslutade vi att åka till Akihabara så att Dawn kunde köpa sig ett PS4 på det gigantiska elektronikvaruhuset Yodobashi Akiba. Där inne spelas Yodobashi Akibas glada marsch (på melodin till John Brown’s Body) om och om igen. På varje våning. Hela tiden. Non stop. Efter bara tio minuter började jag bli tokig. Jag undrar hur de anställda måste känna.

En Tanuki. Enligt legenden kan de använda sina gigantiska pungar för att förvandla sig till statyer och till att flyga.

Gyudon. Som jag har längtat efter Gyudon!

Pachinko. Ingen av oss kunde räkna ut hur det egentligen skulle gå till. Men efter en stund började Dawns maskin att stöna.

Ingen dinosaurieutställning är komplett utan en T-Rex.

Toho-biografen fick finbesök.

Nu har Dawn och Sillen spelat fotbollsspel på Dawns nya PS4 i två dagar. De har utvecklat ett jäkla samspel. Jag föreslog att Dawn skulle köpa Arkham Knight istället men jag blev nedröstad. Vilket kanske var tur. Annars hade jag inte haft tid att skriva den här artikeln.

Imorgon bär det av till närliggande Ueno Zoo.

Publicerat av Jönsson