Jag besökte nyligen ett konvent för brädspel, figurspel och rollspel. Bland de många intressanta spelupplevelserna jag fick vara med om var nog den mest intressanta när jag fick spela ett äventyr till Juhana Petterssons rollspel Ikuisuuden laakso, eller som det heter i den engelska översättningen vi spelade, Valley of Eternity (det finns även på danska med namnet Evighedens dal, men inte på svenska). Det är definitivt ett annorlunda rollspel, på flera olika sätt.
Spelvärlden är ett kargt snöigt landskap, och spelkaraktärerna är pingviner som försöker överleva där. Ja, du läste rätt, det är ett rollspel där du spelar pingvin, om än lite annorlunda än pingviner i verkligheten, då de har vapen och andra redskap, för att inte tala om magiska förmågor. Dessa använder de främst för att motarbeta den obönhörliga kraft som hotar att utrota hela deras lilla värld, den enorma Glaciären, som sakta men säkert drar sig framåt. Såvida man inte är en så kallad ”antipingvin”, en pingvin som av någon anledning bestämt sig för att ställa sig på Glaciärens sida (och har bytt plats på sina svarta och vita fjädrar).
Det är dock inte nödvändigtvis en kamp mellan hårddraget gott och ont, då mycket av spelet handlar om filosofi, och hur de olika pingvinerna ser på världen (deras magi kallas faktiskt för ”filosofiska krafter”), utan att spelet nödvändigtvis tar ställning om vem som har rätt eller fel. Så jag spelade exempelvis en obotlig optimist till antipingvin (med en stor klubba!), medan en annan spelare var en gravt deprimerad, pessimistisk antipingvin. Vi tillbad alltså båda Glaciären, men hade helt motsatta syner på tillvaron. Var min pingvin hopplöst naiv med tanke på Glaciärens synliga ostoppbarhet? Var hans pessimism hans undergång då han inte verkade se någon möjlighet att leva i symbios med Glaciären? Mycket av både karaktärerna och äventyrets handling lämnas till spelarna att tolka och ta ställning till.
Det ska sägas att jag ändå upplevde att spelet hade en något vemodig känsla, då ingen av pingvinerna i slutändan verkar kunna uppnå någon större förändring av den hårda världen. Glaciären vinner alltid till slut. Men det finns också något vackert i de små detaljerna, som när vår grupp pingviner hamnade i en snöstorm och bara kunde överleva genom att gräva ner sig tätt intill varandra och dela på kroppsvärmen. Och det går aldrig att ta spelet på alltför stort allvar, just eftersom det ju handlar om pingviner. Trots det är det nog ett spel som kräver rätt sorts spelare, för att inte tala om en duktig spelledare, för att det ska fungera som tänkt, och det går nog inte att spela någon stor kampanj med flera äventyr i rad. Det funkar bäst i form av ett och annat ensamstående litet äventyr, en kort men intressant upplevelse innan man ger sig på något helt annat.
Jag är mest glad att jag fick möjligheten att spela ett sådant annorlunda rollspel, att någon faktiskt tyckte att det var värt att spelleda, och att annorlunda spel av den här typen kan existera över huvud taget. Det känns också som att spel av denna typ tar tillvara på det som är speciellt med penna-och-papper-rollspel, det som skiljer dem från sin elektroniska motsvarighet; förmågan att genom interaktioner mellan riktiga människor skapa en unik historia vid varje spelomgång. En dator kan lätt rulla tärningar, men den kan inte reagera och improvisera på samma sätt som en mänsklig spelledare kan när spelarna kommer med oväntade idéer om hur en situation skulle kunna lösas, eller en konstig väg som handlingen skulle kunna gå. Det är något som krävs när man spelar en grupp filosoferande pingviner.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 