Hon var mitt livs första kärlek. Och jag är knappast ensam. Många blev förälskade i Prinsessan Leia Organa av Alderaan när hon gjorde debut 1977 i filmen som då bara hette Star Wars. Vid filmens inspelning vad Carrie Fisher ca 20 år gammal och precis nyutbildad skådespelare. Precis som alla andra som var involverade i filmen räknade hon inte med att rymdäventyret skulle bli en succé.
Trots att Fisher gjorde fler roller under sin långa karriär (däribland en mordisk ex-flickvän i Blues Brothers) var det just Leia som blev den hon skulle förknippas med mest. Det är inte konstigt. Hennes tolkning av den unga prinsessan i nöd var minst sagt oortodox. Hon motstod tortyr, ljög skurkarna rakt i ansiktet och förolämpade dem dessutom. När hon väl kom ut ur sin cell tog hon omedelbart kontroll över situationen och ledde sina räddare tillbaka till basen. Trenden fortsatte i filmerna som kom efter. Fishers Leia var en självsäker, en smula argsint och en fullständigt naturlig ledare. Det var lätt att tro på att hon inte bara var en kunglighet utan också en upprorsmakare. Faktum är att det inte riktigt verkar ha legat för någon av Fishers roller att ta någon skit utan att hämnas rejält efteråt.
Tyvärr var berömmelsen lite av ett tveeggat svärd. Fisher hymlade själv aldrig med vilken press berömmelsen var för hennes privatliv. Som dotter till skådespelaren Debbie Reynolds och musikern Eddie Fisher hade Carrie vuxit upp i rampljuset. Detta kombinerat hennes mentala ohälsa (Fisher var diagnosticerad som bipolär) ledde till stora svårigheter med alkohol och droger. Hon har vid flera tillfällen berättat öppet om hur hon tog diverse droger under inspelningarna av Star Wars-filmerna och hur dåligt hon mått både före och efter Star Wars. På senare år blev Carrie Fisher lite av ett skyddshelgon för människor som lider av mentala sjukdomar. Hon talade öppet om sina besvär och om det som hon tyckte var svårt. Hon uppmanade alla som led av liknande besvär att inte skämmas för sina sjukdomar. Att kämpa och att inte låta depressionen vinna. Hon var rak och ärlig, inte bara med sin egen sjukdom utan även med sitt eget liv. Hon talade öppet om Star Wars både positiva och negativa aspekter.
”I hope I slept with you to get that job. Because if not, who the hell was that guy!?”
– Fisher till George Lucas
Fisher brukade skoja om att George Lucas ägde hennes likhet och att hon således var tvungen att skicka honom en check varje gång hon såg sig själv i spegeln. Hon skojade om den obekväma guldbikinin, om all merchanside som fick bära hennes ansikte, om alla stalkers och om all beundrarpost hon fick skickad till sig. Åtminstone ett av de gissningsvis otaliga beundrarbreven kom från undertecknad. Hon svarade faktiskt.
Så här beskrev Fisher hur Lucas förklarade varför Leia inte kunde ha en behå på sig under sin vita senatorsdress i den första Star Wars-filmen;
”There’s no underwear in space.”
”You go into space and become weightless. Then your body expands but your bra doesn’t, so you get strangled by your own underwear.”
– Lucas citerad utav Fisher.
På 90-talet bytte Carrie Fisher ut skådespelarkarriären mot en karriär som författare. Hennes semi-biografiska bok Postcards from the Edge filmatiserades med ett filmmanus hon själv skrivit. Senare skulle hon bli en eftertraktad ”script doctor” i Hollywood. Hon ombads att se över manus åt andra författare i över 15 år. Samtidigt fortsatte hon att göra mindre filmroller, men höll sig till cameos. En av hennes bästa sådana var i Scream 3 där hon spelade en avdankad skådespelare som bittert avskydde både George Lucas och Carrie Fisher.
2006 skrev hon och medverkade själv i monologföreställningen Wishful Drinking där hon öppet berättade om sitt liv, sin karriär, sina förhållanden, sitt missbruk och sin sjukdom. Hon blandade humor och realism i ett försök att visa upp sitt liv och sin uppväxt för resten av världen. Hon svarade på vanliga frågor och krossade myter om berömmelse, mental ohälsa och inte minst guldbikinis. Föreställningen blev senare också en bok.
Som ung var det näst intill omöjligt för mig att inte vara förälskad i Prinsessan Leia. Men ju äldre jag blir desto mer förälskad blir jag i Carrie Fisher. Star Wars var hennes berömmelse, men det var också hennes ok. Eller, för att än en gång citera henne själv;
”… no matter how I go, I want it reported that I drowned in moonlight, strangled by my own bra.”
Publicerat av Jönsson
Markera som oläst 