Lättläst Lovecraft

Ordet ”lättläst” är inte något som vanligen brukar användas om skräckförfattaren H.P. Lovecrafts sätt att skriva. Hans berättelser brukar ha många långa och komplicerade meningar med obskyra och gammaldags ord, svårförstådda dialekter, och naturligtvis hans många tungvrickande namn på fasansfulla utomjordiska gudar såsom Nyarlathotep och Cthulhu. Allt detta gör att det ibland kan vara svårt att ta sig igenom hans historier även för de som inte har någon typ av lässvårigheter annars. Därför blev jag något överraskad när jag på mitt lokala biblioteks hylla för lättlästa böcker såg boken Skräcken i Dunwich och andra berättelser, utgiven av LL-förlaget och innehållandes fyra klassiska Lovecraft-historier bearbetade för att vara lättlästa.

De fyra berättelserna i boken är The Dunwich Horror, The Rats in the Walls, The Cats of Ulthar och The Shadow over Innsmouth, vilka alla är Lovecraft-klassiker, och som tillsammans ger en ganska bra sammanfattning av hans verk, med både hans tidiga imitationer av idolerna Edgar Allan Poe och Lord Dunsany och hans senare mer egenhändigt påhittade kosmiska skräck. Det smarta med boken är att berättelserna är i form av serieadaptioner. Detta innebär att mycket av Lovecrafts komplicerade beskrivande text kan översättas till mer lättförstådda bilder, så man direkt kan se Wilbur Whateleys omänskliga utseende, de fasansfulla grottorna under Exham Priory, de mystiska främlingarna som kommer till Ulthar, eller de märkliga guldsmyckena från Innsmouth. Tillsammans med den enkla och kortfattade texten i pratbubblor och rutor lyckas serierna få med så gott som allt av handlingen, med bara några små detaljer som utelämnats eller ändrats lite grann.

Det är fyra tecknare som tagit sig an varsin av historierna. Mest intressanta är nog Peter Bergtings version av The Dunwich Horror med en teckningsstil som väldigt uppenbart är tänkt att likna Mike Mignola vilket passar mycket bra i sammanhanget, och Emelie Östergrens teckningar i The Cats of Ulthar som nästan får historien att se ut som en bilderbok för barn (om man bortser från det blodiga slutet), vilket är en väldigt intressant tolkning av en av Lovecrafts mer fantasy-aktiga berättelser. Boken avslutas med en text som ger en ganska bra överblick över Lovecrafts liv och de teman som finns i hans historier, och som spekulerar över var hans idéer kom ifrån och varför hans berättelser fått sådan genomslagskraft.

Jag måste erkänna att jag tidigare haft en del fördomar om LL-böcker. Jag har föreställt mig att bara för att texten är enkelt skriven så måste historierna i böckerna också vara enkla och ”snälla”, typ på barnboksnivå. Men personer med lässvårigheter är inte mindre intelligenta än andra människor, de har samma förmåga att hänga med i Lovecrafts historier om mörka släkthemligheter och kosmiska vidunder, och förstå den djupare existentiella skräck som han vill få fram. LL-förlaget är uppenbarligen medvetna om detta, och jag är glad att de kommit på hur seriemediet kan användas för att göra komplext skrivna berättelser mer lättlästa utan att på något sätt fördumma dem eller ta ifrån dem något av deras konstnärliga värden. Boken är en del av en serie LL-böcker som går under den övergripande titeln ”Tecknade klassiker”, med andra böcker som har serieadaptioner av historier skrivna av författare såsom Edgar Allan Poe och Arthur Conan Doyle. Jag hoppas att denna bokserie fortsätter att expanderas, och att det kanske till och med ges ut ytterligare någon LL-bok med Lovecraft i samma stil. Det faktum att Lovecrafts berättelser kan göras om till lättläst litteratur utan att förlora något av sin skräckinjagande kraft tycker jag är ett bevis på att han faktiskt var en bra skräckförfattare med intressanta idéer, att det finns mer till hans texter än bara långrandiga beskrivningar och mysko monsternamn.

Publicerat av Fredde