Det finns många saker med det kommande Star Wars-spelet Battlefront II som verkar lovande, inklusive många förbättringar jämfört med det föregående spelet från 2015. Detta inkluderar bland annat det faktum att spelet olikt föregångaren inte enbart fokuserar på flerspelarläget, utan också kommer att innehålla en enspelarkampanj med ett flertal uppdrag sammanlänkade till en historia. Och en intressant sak med denna kampanj är att den utspelar sig från ”skurkarnas” sida, det vill säga den handlar om en soldat i det tyranniska Rymdimperiet. Även om majoriteten av Star Wars-spel utspelar sig från hjältarnas sida (oftast i form av Rebellalliansen) är dock detta inte första gången ett spel ger oss möjligheten att spela som Rymdimperiet. I många Star Wars-spel kan man välja att spela som antingen rebellerna eller Imperiet, och det finns åtminstone ett spel som utspelar sig helt och hållet från Imperiets perspektiv.
Det sistnämnda spelet är den klassiska rymdflygssimulatorn TIE Fighter från 1994. Det räknas som en klassiker av många skäl, inklusive dess handling i vilken spelaren tar sig rollen som en pilot i Imperiets rymdflotta, flyger uppdrag i Imperiets olika stridsskepp och stiger i graderna. Handlingen utspelar sig mellan filmerna The Empire Strikes Back och Return of the Jedi, och ger flera intressanta perspektiv på hur Imperiets militär fungerar och vad de hittar på i galaxen, inte enbart när de slåss mot rebeller. Även om spelet på ytan ger sken av att framställa Rymdimperiet som en välmenande regim som bringar ordning i en kaotisk galax och kämpar mot förrädiska rebellterrorister så ges samtidigt mer eller mindre subtila hintar om dess tyranniska natur, till exempel när du deltar i ett antal uppdrag för att bringa ett lokalt inbördeskrig till sitt slut. Visst, det blir fred, men det sker genom att Imperiet anfaller båda sidorna i kriget, och när sidorna bestämmer sig för att enas mot Imperiet måste detta uppror slås ned. Det antyds också att Imperiet inte är så stabilt och ordnat som det vill ge sken av, då du utöver strider mot rebeller ägnar en stor del av spelet åt att slåss mot diverse förrädiska imperieofficerare som vill skapa sina egna små imperier. Något som ju inte är helt ovanligt i diktatoriska regimer i verkligheten heller.
Ett annat spel med ett tämligen intressant Imperie-perspektiv är Battlefront II. Alltså, det gamla Battlefront II från 2005, uppföljaren till det gamla Battlefront från 2004 (jag är nog inte den ende som är lite förbryllad över att det nya spelet heter exakt samma sak som en gammal uppföljare). Hur som helst, det gamla Battlefront II ger i mina ögon den skildring av livet som vanlig soldat i Rymdimperiet (och om man är helt ärlig kanske också livet som vanlig soldat för rebellerna) som stämmer bäst överens med hur det framställs i filmerna. I TIE Fighter spelar man ett namngivet flygaräss som egenhändigt klarar svåra uppdrag, vinner massor med medaljer, och får beröm av självaste Kejsaren, en soldat som står ut från mängden. I enspelarkampanjen i det gamla (argh!) Battlefront II, som utspelar sig hela vägen från slutet av filmen Attack of the Clones till början av The Empire Strikes Back spelar du istället en namnlös klonsoldat, sedermera stormtrooper, och det är möjligt att du inte ens spelar samma soldat från uppdrag till uppdrag, eftersom varje gång soldaten dör ”återuppstår” spelaren som en annan soldat. Och dör gör man ofta, om man inte är väldigt skicklig. Det ger bilden av att livet för en vanlig soldat i rymdkriget oftast är brutalt och kort, du är en namnlös del av en stor massa av kanonmat som försöker övervinna fienden genom att ha större antal än dem, samtidigt som exceptionella övermänniskor med ljussvärd titt som tätt springer runt och massakrerar allt i sin väg. Vilket jag som sagt tycker stämmer överens med hur massor med stormtroopers pangas ihjäl av Luke Skywalker och kompani i filmerna, eller med hur horder av klonsoldater och stridsdroider slåss mot varandra i prequelfilmerna. Så TIE Fighter ger med sin handling en bra överblick över Rymdimperiets brister på makronivå, medans det gamla Battlefront II med sin spelmekanism ger en bra bild av dess omänsklighet mot sina egna soldater (och kanske krigets omänsklighet i allmänhet).
Ett annat spel som kan sägas ge ett Imperie-perspektiv, eller åtminstone ett perspektiv från den gamla Republiken när den höll på att bli Imperiet, är Republic Commando, i vilket man spelar ledaren av en liten skvadron specialutbildade klonkommandosoldater i tiden mellan filmerna Attack of the Clones och Revenge of the Sith. Republiken soldater är åtminstone till en viss del ”de goda” (de slåss ju trots allt på samma sida som wookiees), men jag upplevde dem ändå till och från som tämligen brutala, speciellt när man hugger ner separatistsoldater i närstrid med sin kniv. Mest intressant är dock kanske den planerade uppföljaren till spelet som tyvärr aldrig blev av, en uppföljare som skulle ha hetat Imperial Commando och handla om kommandosoldater under Rymdimperiet, vilket jag gissar skulle innebära att de kan vara betydligt mer hänsynslösa, och om det rörde sig om samma karaktärer som i Republic Commando skulle det kunna ha inneburit en intressant handling om deras övergång från att ha tjänat en (förvisso kollapsande) demokrati till en diktatur. Hur som helst handlar Republic Commando återigen om ett fåtal exceptionella soldater snarare än den namnlösa massan, kanske för att spelare ofta tycker det är roligare med det perspektivet.
Det finns som sagt flera andra spel i vilka man kan välja att antingen spela som rebeller eller Rymdimperiet, speciellt i diverse strategispel. I strategispelsammanhang är detta i och för sig inte något som är unikt för Star Wars, det finns exempelvis många strategispel baserade på verklig historia där möjlighet ges att spela som ”de onda”, till exempel som tyskar i andra världskriget eller sydstatare i det amerikanska inbördeskriget. Strategispel ger ofta en mer övergripande bild över Imperiets och rebellernas militära skillnader, där Imperiet kan massproducera många individuellt svaga enheter, medans rebellerna måste förlita sig på ett färre antal starka enheter och använda sig av strategisk manövrering och snabba räder för att motverka Rymdimperiets mäktiga militära maskineri. Sedan finns det förstås några spel där huvudpersonen är en jediriddare som under spelets gång kan välja mellan Kraftens ljusa och mörka sida. Men jag ser dessa som annorlunda från spelen som nämnts ovan, då valet av den mörka sidan i detta fall brukar handla om att få makt och utnyttja denna makt för att själv härska över galaxen eller något liknande. Det är annorlunda från att villigt vara en tjänare i Imperiet, att slåss för det för att man av någon anledning tror på dess sätt att styra galaxen (eller för att man inte har något alternativ). Det är skillnad på att vilja vara Kejsaren och på att vilja jobba för Kejsaren.
Ett intressant fenomen med spel som utspelar sig från Imperiets perspektiv är deras slut, speciellt om spelen är tänkta att vara en del av den kanoniska Star Wars-handlingen. Det är ju svårt att ge Rymdimperiet ett ”lycklig slut” då det ju faktiskt till slut besegras, men samtidigt vill man kanske inte att spelaren ska känna att hens insats var totalt meningslös. Den lösning jag har sett på detta dilemma verkar vara att låta spelet sluta under en del av handlingen då Imperiet fortfarande är på topp. TIE Fighter slutar kort innan slutstriden i Return of the Jedi, med att din överordnade säger till dig att ”nu ska vi bara vänta på svar om att Imperiet besegrat rebellerna vid Endor…”, vilket i och för sig inte gör slutet direkt lyckligt, utan mest en smula ironiskt. Enspelarkampanjen i det gamla Battlefront II slutar i början av The Empire Strikes Back, när Imperiet lyckats driva iväg rebellerna från deras bas på Hoth, och det verkar som att Imperiet snart ska sätta dit dem för gott. Och i trailern till det nya Battlefront II tycker jag mig kunna se antydningar till att dess enspelarkampanj kommer att sluta någonstans i The Force Awakens, där ju Imperiets arvtagare faktiskt lyckas vinna en stor seger genom att förstöra majoriteten av sin fiende, den nya Republiken (även om deras domedagsvapen sprängs en tid därefter). Samtidigt tycker jag inte att ett ”olyckligt” slut måste vara helt fel, det hade varit intressant med ett spel där spelkaraktären (och spelaren?) inser att sidan de jobbat för kanske inte var så vettig trots allt, alternativt där de tänker ”jag gjorde i alla fall vad jag kunde, det är gott nog”.
Imperiesoldaters perspektiv har naturligtvis också skildrats i en hel del annan Star Wars-media såsom böcker och serier, men jag tycker ändå att det är något speciellt med dess skildring i spel, när man som spelare direkt ikläder sig rollen som stormtrooper eller pilot och har som mål att vinna spelet genom att krossa rebellerna och upprätthålla en förtryckande diktaturs makt. Vad tänker man som spelare när man vet att man slåss för skurkarna och skjuter ner de rebellsoldater man hejade på när man såg filmerna, blir man på något sätt motiverad att göra det? Star Wars har alltid handlat om godhet och ondska, vad de innebär, skillnaderna mellan dem, och vad som driver folk till det ena eller andra. Att ta på sig rollen som en av de onda kanske kan ge några djupare idéer om ondskans natur och motivationer, speciellt om det är rollen som en underhuggare till ondskan snarare än någon som direkt tjänar på den. Det verkar i alla fall ofrånkomligt att ett spel från Rymdimperiets perspektiv måste har en mer komplex handling än ”stoppa skurken och rädda galaxen”, och det gör att jag alltid blir extra intresserad när jag får höra talas om det.
Det är därför jag är speciellt intresserad av det nya Battlefront II, eftersom handlingen i dess enspelarkampanj verkar ha potentialen att ge ytterligare några intressanta perspektiv på Rymdimperiet och dess soldater, och berätta en intressant historia om vad som hände med dem efter Return of the Jedi. Särskilt intressant är kampanjens huvudperson, som verkar vara ideologiskt övertygad om Imperiets överlägsenhet, och tycks väldigt dedikerad till att tjäna Kejsaren även efter att han dött. Det gör henne något annorlunda från huvudpersonerna i tidigare nämnda spel. I TIE Fighter får man i spelet inte veta någonting om huvudpersonens åsikter och motivationer för att flyga för Imperiet, och i det gamla Battlefront II finns förvisso små filmer mellan uppdragen i vilka en klonsoldatveteran berättar om hur det är att slåss för Imperiet, men han pratar inte speciellt mycket om vad han faktiskt tycker om det och varför han gör det. Det ska bli spännande att få veta varför huvudpersonen i det nya Battlefront II tycker som hon gör (Är hon genuint fascistiskt lagd? Har hon blivit lurad av propaganda?), och om hon kanske under kampanjens gång ändrar åsikt på något vis. Eller kommer hon att övertyga dig som spelare om Rymdimperiets storslagenhet?
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 