Jönssonligan & Den Svarta Diamanten: En lysande film!

De gamla Jönssonligan-filmerna är omtyckta av många människor i vårt avlånga land, men det finns också en del filmkännare som när de talar om filmerna brukar använda sådana nedsättande termer som ”buskis” och ”pilsnerfilm” om humorn i dem. Och även om jag har en stor portion nostalgi för filmerna då jag sett dem flera gånger i min barndom, kan jag när jag sett om dem mer nyligen förstå en del av kritiken. På det stora hela känns de flesta av filmerna ofta ganska medelmåttiga, om än med en hel del minnesvärda guldkorn här och där, speciellt de finurligt utformade kupperna där till synes orelaterade föremål alla har sitt användningsområde (även om det även här ibland blir en smula långsökt). Många gånger hålls filmernas kvalitet nästan enbart uppe av Gösta Ekmans skådespelarinsats som Jönssonligans genialiske ledare, Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson. Ekman var, som ni säkert vet, en mycket duktig skådespelare, både i seriösa roller och i komedi, och han lyckas ge Sickan en intensiv manisk energi, så att man lätt kan se att karaktären balanserar på gränsen mellan geni och galenskap.

Det finns dock en Jönssonligan-film som jag tycker sticker ut från alla de andra, en film som jag anser håller ännu idag oavsett om man har nostalgi för filmserien eller inte, en film som jag inte bara tycker är den bästa i filmserien, utan också är en av de bästa svenska komedifilmerna över huvud taget. Och märkligt nog är det faktiskt den första filmen i serien där Gösta Ekman inte medverkar alls: Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, från 1992. Just det faktum att Ekman inte medverkar har jag sett många andra Jönssonligan-fans använda som ett argument för varför de inte tycker om filmen, och många gånger har jag sett den hamna långt ner på topplistor över filmerna, bara nämnas i förbifarten eller inte alls i diskussioner om dem, eller buntats ihop med de andra Jönssonligan-filmerna utan Ekman, filmer som överlag definitivt inte håller samma klass eller kvalitet som någon av de gamla filmerna (även om det ändå finns ett och annat guldkorn även bland dem). Till en viss del kan jag förstå det, men samtidigt tycker jag det är synd och skam att en så pass bra film som Den Svarta Diamanten skulle delegeras till den större massan av medelmåttiga svenska buskiskomedier, eller ännu värre, bli helt bortglömd.

Ett intryck jag fått av Jönssonligan & Den Svarta Diamanten är att den kanske har en något högre budget än de tidigare filmerna, eller så har man helt enkelt skaffat fram mer kunnigt folk som gör att filmen har ett mer gediget hantverk, i form av snyggare kameraarbete, duktigare skådespelarinsatser, en del relativt välgjorda små actionsekvenser, men framförallt ett tajt och välskrivet manus. Mycket av handlingen är kanske inte väldigt originell, men tack vare att det genomförs på ett bra sätt med många smarta inslag leder det ändå till en bra film. Kvaliteten (och den högre budgeten?) märks redan i filmens inledning, som består av en animerad sekvens av den älskade svenske animatören Per Åhlin, tillsammans med en helt ny temamelodi. Även om temamelodin i de gamla Jönssonligan-filmerna är klassisk och minnesvärd, tycker jag att den nya melodin är minst lika bra, och den vävs ofta in i filmens övriga musik på ett något finurligt sätt, speciellt i en scen på ett ”ryskt cocktailparty” där balalajkamusiken i bakgrunden tycks tämligen bekant…

Men det är som sagt filmens handling och manus som jag gillar allra mest med den. Det känns på många sätt som en tämligen intelligent komedi (men den är samtidigt ändå barnvänlig, vilket ju visar att ”barnvänlig” i nödvändigtvis måste vara likställt med ”ointelligent”) med många fyndiga replikväxlingar, roliga återkommande skämt, rent fysiska skojigheter (bland mina favoriter finns den stackars mannen som får problem med att läsa busskylten när den plötsligt börjar åka upp och ner eftersom ligan försöker ta sig förbi stolpen under marken), en smula politiska intriger, och karaktärer som faktiskt har ett visst djup till sig. Karaktärerna från de gamla filmerna får en viss utveckling, till en viss del tack vare en del nya skojiga återkommande repliker utöver ”vilken jävla smäll!” och ”lysande!”, men kanske främst eftersom skådespelarna, speciellt Björn Gustafson och Ulf Brunnberg, faktiskt levererar bättre och lite mer nyanserade skådespelarinsatser än i de tidigare filmerna. Det verkar ironiskt nog som att Gösta Ekmans frånvaro gör filmen överlag bättre, eftersom de andra skådespelarna nu måste jobba hårdare när Ekman inte kan hålla uppe alltsammans med sin talang.

Det finns dock också ett flertal helt nya karaktärer som alla är välskrivna och roliga på sina sätt. Den viktigaste är nog Jönssonligans nye ledare, Dr. Max Adrian Busé (ja, vi har nog alla listat ut vilken klassisk film hans namn refererar till), spelad av Peter Haber. Haber är, likt Ekman, en duktig skådespelare både i seriösa och komiska roller, och även om han kanske inte har riktigt samma intensiva maniska energi som Ekman hade i sina bästa stunder lyckas han ändå skapa en mycket underhållande karaktär med många komiska egenheter, definitivt mer än en ”Sickan-kopia”. Dr. Busé är psykologen som tar hand om Charles-Ingvar när denne blir oåterkalleligt galen, och lär sig hur man sätter ihop en genialisk plan av Sickans anteckningar (så även om Ekmans karaktär inte medverkar i filmen känns det ändå som att han ges en viss respekt, och har ett inflytande på handlingen). Mycket av humorn kring honom har att göra med att han är en psykolog som på många sätt är knäppare än sina patienter, med spretigt hår, stirrande blick, en djupt rotad skräck för poliser, och en tendens till känslomässiga utbrott i form av skrikande vrede eller panikanfall. Men även saker såsom hans ekonomiska problem med sin ex-fru, hans djupa tilltro till att ”för vetenskapen är ingenting omöjligt” och hans återkommande insisterande på att ”jag är läkare, inte brottsling”, bidrar till karaktärens nyansering och humor.

Bland andra roliga nya karaktärer i filmen finns Dynamit-Harrys ingifte son Lillis, som faktiskt lyckas undvika de flesta irriterande moment som kan finnas med barnkaraktärer i komedier och som blir en viktig del av den sista kuppen i filmen, Dr. Busés hårt prövade men omtänksamma sekreterare, polischefen med sitt återkommande ”simsalabim!”, och mina favoriter, de två poliserna som får i uppgift att fånga Jönssonligan. Dessa två poliser (spelade av Björn Granath och Pontus Gustafsson) har helt olika sätt att gå tillväga: En kriminalkommissarie som försöker vara sofistikerad med sin stiliga hatt och sitt intresse för opera och som helst vill gå lugnt fram för att undvika pinsamheter och skandaler, och hans mer hetlevrade assistent som gärna drar pistolen och skriker ”ni är omringade!”, till sin kollegas stora förtret (även om han nog är mest irriterad på honom för att han blivit lomhörd av vatten i örat). De tvås samspel och olikheter leder till många komiska situationer samtidigt som de ändå för det mesta inte framstår som extremt inkompetenta, vilket ju annars är vanligt med poliser i komedier.

Värt att nämna är också de två planerna som Jönssonligan genomför i filmen, då jag tycker att de är de bästa kupperna som skildrats i någon Jönssonligan-film. De innehåller det klassiska elementet av konstiga vardagsföremål som alla spelar en viktig och finurlig roll (till exempel en hundvisselpipa, toapapper, hängslen, och naturligtvis den radiostyrda bilen vars noggranna resa och påföljande biljakt säkerligen underhöll många barn, inklusive mig), och många gånger råkar ligan ut för oväntade problem under kuppens gång som de löser på smarta och roliga sätt, speciellt när Busé blir tvungen att snabbt improvisera en mini-plan för att undkomma de två poliserna, vilket leder till just den sortens skandal som de ville undvika.

Innan jag fortsätter vill jag nu utfärda en spoilervarning eftersom jag tänker tala lite om filmens handling och hur den slutar. Om ni inte redan har sett filmen hoppas jag att jag vid det här laget har övertygat er att göra det, och gör det i så fall innan ni läser vidare, för att inte få handlingen avslöjad. Med det sagt kan jag säga att filmens handling överlag följer samma mönster som de flesta andra Jönssonligan-filmer: Ligan gör en kupp på uppdrag av storskurken Wall-Enberg, denne lurar dem på belöningen och försöker ta kål på dem, och sedan måste de hämnas genom att stjäla tillbaka föremålet de stal åt honom. Men denna grundhandling är genomförd på ett bra sätt med många roliga händelser och sekvenser (utöver kupperna), och jag gillar speciellt hur filmen slutar med att alla trådar knyts ihop, och så gott som alla karaktärer (förutom Wall-Enberg) får på något sätt det de vill: Poliserna lyckas fånga Jönssonligans ledare och återupprättar därmed sin heder, Busé får sin hämnd och lyckas bevisa att inget är omöjligt för vetenskapen innan han blir lovad en fängelsecell utan telefon och därmed slipper ex-frun, den ryske greven får sin svarta diamant, Busés sekreterare får en väska full med pengar, och Dynamit-Harry och Doris får sitt bröllop och sin bröllopsresa (och Vanheden får åka med?). Och även om det aldrig sägs rakt ut vill jag gärna tro att Sickan på något vis är lycklig på mentalsjukhuset i sin barndomsgalenskap.

Detta lyckliga slut gör att Jönssonligan & Den Svarta Diamanten faktiskt skulle kunna ha varit en passande avslutning på hela filmserien, att alla karaktärerna får leva lyckliga i alla sina dagar efter en sista spektakulär kupp. En så bra film hade kunnat bli ett värdigt avslut som är få filmserier förunnat, men tyvärr kom det ytterligare ett antal Jönssonligan-filmer av mycket varierande kvalitet, fortfarande utan Gösta Ekman, och även utan de många kvaliteter som fanns i Den Svarta Diamanten. Med detta inte sagt att senare filmer inte har sina roliga stunder (jag gillade faktiskt mycket av den nya rebooten från 2015), men ingen av dem har kommit med någon lika bra utveckling eller förfining av det klassiska Jönssonligan-konceptet som denna film. Jag hoppas att detta blogginlägg kan bidra till att den får den respekt den förtjänar av folk som gillar svensk komedi.

Publicerad av Fredde