Så var det återigen dags att efter en lång väntan få ta del av ett nytt seriealbum med den rådige Hälsingborgske undersökaren av övernaturliga sattyg under mellankrigstiden, Viktor Kasparsson, skrivet och ritat av Dennis Gustafsson. Till skillnad från det föregående albumet består det nya, Helvetets Fasor, av en enda lång helt ny historia, tecknad i samma detaljerade, uttrycksfulla och mörka stil som tidigare Kasparsson-äventyr. Denna gång blir Viktor inblandad i polisens utredning av ett fasansfullt mord på en familj i Malmö, och upptäcker snart ett övernaturligt samband mellan det och ett antal tidigare, lika fruktansvärda mord i staden. Albumet börjar alltså som en detektivhistoria, men själva mysteriet får sin förklaring ungefär halvvägs genom historien, sedan handlar det mer om hur Viktor ska kunna sätta stop för det övernaturliga väsendet och förhindra att fler mord inträffar.
Helvetets Fasor är en historia som inte är lika grandios i omfattning som vissa av Kasparssons tidigare äventyr, i den mening att det inte handlar om ett övernaturligt fenomen som hotar hela världen eller hela samhällen med undergång. Den kan på sätt och vis ses som en klassisk spökhistoria, men det finns ändå något Lovecraftianskt i den. Jag tänker då på de fruktansvärda mordplatserna, som får även den härdade Viktor att må illa när han får se dem på fotografier. Som läsare får man förvisso se en hel del av dessa blodiga scener, men det antyds ändå om att det finns något ännu värre, något obeskrivligt, med dem som vi inte får se. Vilket ju är ett klassiskt Lovecraft-drag. Det finns kanske även något obeskrivligt och svårgripbart i den fruktansvärda vreden som ligger bakom morden, även om historien antyder om att vreden till en viss del har sitt ursprung i saker som det är helt rätt att vara arg över. Det handlar om en ilska över orättvisor i samhället, om klassklyftor, och om hur oschysst män kan behandla kvinnor.
Vreden har också sitt ursprung i en fruktansvärd själslig smärta och förtvivlan, och jag funderar på om denna smärta speglas i Kasparssons mer fysiska smärta. För i detta album måste han gå runt med käpp efter en skada som han fick i slutet av det förra albumet, och det är uppenbart att han lider av en smärta som tär på honom. Han är blek, han snubblar och svimmar ibland, och han verkar ha en ständig skäggstubb som bidrar till bilden av en härjad man. Men han kämpar på ändå, och har trots allt åtminstone några personer i sitt liv som kan ge honom hjälp och stöd i hans elände. Kanske kunde den andra, själsliga smärtan som leder till de fruktansvärda morden ha övervunnits om det funnits liknande stöd när den uppstod? Men det är nog mest spekulationer från min sida.
Sedan kan jag inte undvika att ta upp slutet på albumet (oroa er inte, jag tänker undvika spoilers!). Några av de tidigare Kasparsson-albumen har slutat med någon typ av cliffhanger, men ingen lika dramatisk som denna. Jag trodde faktiskt först att det saknades en sida i albumet innan jag insåg att nej, det är här som serien slutar. Detta är inte tänkt som kritik, jag gillar faktiskt slutet väldigt mycket, just eftersom det är så annorlunda. Jag är inte ens riktigt säker på om det faktiskt är en cliffhanger, då det även kan ses som en sorts svart humoristisk punchline, eller kanske som ett klassiskt skräckslut, typ som när monstrets hand plötsligt sticker upp ur graven. Eller så är det alla tre på en gång. Vi får helt enkelt se vad som sker i nästa Kasparsson-album. På tal om det undrar jag också om Kasparsson kommer att återvända till Malmö i framtiden. Han bor ju fortfarande i Helsingborg, men Dennis Gustafsson bor numera i Malmö, så han kommer kanske hitta på fler ursäkter för att Viktor får ut och resa. Personligen håller jag tummarna för att det blir fler Helsingborgäventyr, eftersom jag är mer bevandrad i den staden. Men å andra sidan kanske det kan locka fler att läsa serien om den utspelar sig på fler ställen i Sverige. Det skulle jag definitivt inte ha något emot!
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 