Den senaste filmen om den plågade Vietnamveteranen John Rambo, spelad av Sylvester Stallone, gick igenom en del turer innan den till slut spelades in och släpptes. Det märkligaste var nog när planen var att filmen, då med titeln ”Rambo V: The Savage Hunt”, skulle handla om hur Rambo tillsammans med en grupp elitsoldater kämpade mot ett genetiskt modifierat monster, alltså i princip ”Rambo vs Predator”. Det skulle definitivt ha varit en annorlunda historia än i de tidigare Rambo-filmerna, men å andra sidan har ju filmserien tidigare genomgått åtminstone ett ganska radikalt skifte i sin ton, från relativt småskalig thriller till hejdundrande actionfilm. Monsterfilmen blev det dock till slut inget av, utan istället fick vi Rambo: Last Blood, en film som jag efter att ha sett trailern inte hade några speciellt höga förväntningar på. Men eftersom jag har ett visst intresse av karaktären John Rambo, och har skrivit om hur han framställts i de tidigare filmerna här på bloggen, kände jag ändå att jag ville titta på filmen och se om den kommer med några nya insikter om Rambos själsliga smärta. I vanlig ordning vill jag utfärda en spoilervarning, även om jag inte kommer att gå in i detalj på vad som händer i filmen.
Filmen tar vid där den förra filmen i serien slutade, där Rambo anländer till en bondgård i USA som det antyds ursprungligen ägdes av hans far. Nu bor han på denna gård, som ligger nära den mexikanska gränsen, och verkar jobba med hästuppfödning. När en tonårstjej, som är släkt med en gammal bekant till Rambo, försvinner på andra sidan gränsen måste Rambo rädda henne från en mexikansk kriminell liga, och senare utkräva hämnd på dem för de hemskheter de utsatt henne för. Att Rambos fiender denna gång är ondskefulla mexikanska brottslingar är egentligen inte så värst förvånande, då alla Rambo-filmer förutom den första på det stora hela har en tämligen amerikanskt högerkonservativ ton, inklusive att skurkarna är de högerkonservativas dåvarande favoritfiender. Så Rambo har slagits mot onda vietnameser och onda sovjetryssar (men intressant nog aldrig mot onda personer från mellanöstern), och med tanke på den nuvarande debatten kring immigranter i USA är det då föga förvånande att skurkarna denna gång är läskiga kriminella från andra sidan gränsen. Det finns många andra saker i filmen som också känns tämligen högerkonservativa, inklusive den övergripande handlingen som vi sett i många actionfilmer tidigare: En hjältemodig fadersfigur måste rädda sin oskuldsfulla (biologiska eller symboliska) dotter från skurkar, och hon kan sällan göra mer än att gråta och krama om den store starke karlen. I och för sig finns det faktiskt ett flertal kvinnliga karaktärer i filmen, kanske till och med fler än de manliga (om man bortser från kanonmaten), men ingen av dem är speciellt intressant, utan ganska klyschiga, typiska kvinnoroller i en macho-actionfilm. De finns utöver den kidnappade tjejen en otrevlig kompis till henne, en gammal kvinnlig vän till Rambo, ett gäng gråtande prostituerade tjejer, och en kvinnlig reporter som försöker rapportera om brottslingarnas förehavanden. Reportern hade kunnat vara en intressant karaktär, men tyvärr gör hon inte mycket mer i filmen än att rädda Rambo vid ett tillfälle när han blivit slagen blodig av skurkarna, och senare pekar hon ut för honom var skurkarna finns så att han kan ha ihjäl dem.
Som sades tidigare hade jag inga höga förväntningar på filmen, och det är kanske det som gjorde att jag ändå tyckte att den var åtminstone ”okej”. Den kommer som sagt inte med några handlingsmässiga nyheter, och har en ganska unken politisk ton, men jag tycker inte att den är någon direkt kalkonrulle. Det filmiska hantverket är genomgående bra, och det märks att Stallone fortfarande är en relativt duktig filmskapare (han var själv med och skrev manuset). Under majoriteten av filmen är det ganska lite egentliga actionscener, den verkar istället vilja ha något av en thriller-ton (inte helt olikt den första Rambo-filmen). Men när Rambo väl sätter igång att massakrera skurkar vid filmens slut, med fällor och smygande på klassiskt Rambo-sätt, finns det en del kreativitet som åtminstone jag tyckte var intressant. Jag erkänner dock att jag inte tittat på så värst många moderna actionfilmer, så jag vågar inte säga om det är unikt eller nyskapande. Gillar man blodig, brutal, och ibland kanske en smula fånig action tror jag man kan få en del underhållning från Rambo: Last Blood.
Vad har då filmen att säga om Rambos sinnestillstånd? Jag tycker att filmen åtminstone inledningsvis har en förvånansvärt optimistisk syn på Rambos förutsättningar att leva ett förhållandevis ”normalt” liv efter allt han varit med om. Han verkar må bra på bondgården och tycka om att arbeta med hästar, och han har vänner som bryr sig om honom. Allra mest intressant tyckte jag filmens introduktion är, då den visar hur Rambo hjälper den lokala polisen när ett kraftigt skyfall orsakar översvämning och hotar att dränka några friluftsmänniskor i en skog. Att se Rambo röra sig genom skogen för att rädda människor, och att efter det få polisens tack och respekt, är en intressant kontrast med den första Rambo-filmen, i vilken Rambo var allt annat än respekterad av lagens långa arm, utan istället jagades av den genom skogen. Längre in i filmen antyds det dock att traumat och smärtan från hans tidigare liv fortfarande finns inom honom (det finns en intressant visuell symbolik i att han bor på en solig bondgård, men under gården har han av oklara skäl grävt ett nätverk av mörka tunnlar), men samtidigt verkar han kunna hålla det i schack om han bara tar sin medicin och umgås med sina vänner.
Den stora tragedin är då att hans liv slås i spillror när skurkarna tar ifrån honom en av personerna som hjälper honom att må bra, så att mörkret inom honom kommer fram och han börjar uppföra sig som en typiskt brutal antihjälte, som inte tvekar att tortera och mörda sina motståndare. Det kanske är så att Rambo hade kunnat leva med sina psykologiska ärr om han inte befann sig i en actionfilm, där vi förväntar oss att få se honom skjuta pilbåge och döda bovar. Filmen verkar dock ändå sluta åtminstone någorlunda optimistiskt, med att han tycks finna sig i att så många av hans vänner dött genom åren, och att han tänker fortsätta kämpa och leva, för att hålla minnet av vännerna vid liv. Det är alltså i teorin möjligt att det kommer ytterligare någon Rambo-film (Stallone lär ha vissa funderingar i den riktningen, om inte annat så en prequel med en yngre skådespelare i huvudrollen), men samtidigt vore det nog ändå bäst om detta fick bli karaktärens avslut, eftersom jag inte har några stora förhoppningar på ytterligare uppföljares kvalitet. En titel som ”Last Blood” känns inte så passande om det inte är den sista filmen i serien.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 