Efter en inledande film, som främst består av serierutor, börjar äventyrsspelet Beneath A Steel Sky med att huvudpersonen, Robert Foster, gömmer sig inne i en fabrik i den dystopiska staden Union City. En skjutglad vakt bevakar utgången till fabriken, så spelets första pussel är att hitta en annan väg ut. Som tur är finns det en dörr med skylt som säger att det är en nödutgång vid brand (och en notis om att man måste fylla i en blankett innan man får använda den), som man kan bryta upp med en behändig kofot. När Foster går ut genom dörren upptäcker han dock att den leder ut på en liten plattform över en enorm avgrund, på toppen av en skyskrapa längst upp i staden. Han tänker snabbt och hänger fast på dörrens utsida när vakten kommer efter honom, så att denne tror att han fallit ner i avgrunden. Detta första pussel är en ganska briljant introduktion, eftersom det visar hur man som spelare interagerar med spelet, men också eftersom det visar vilken ton spelet har. Du är fast i en dystopisk framtidsstad, med höga skyskrapor, mordiska poliser, bisarr byråkrati kring enkla saker, och brandutgångar som leder till ännu större faror än man redan var i.
Det finns så många spel som jag aldrig har spelat och som jag gärna vill spela, så det är synnerligen ovanligt att jag spelar om ett spel jag redan klarat. Men av någon anledning har jag genom åren återvänt till Beneath A Steel Sky flera gånger, och spelat det från början till slut, trots att jag vid det här laget vet utantill hur nästan alla pussel i spelet ska lösas. Vad är det som lockar mig tillbaka till detta aningen obskyra spel, istället för till mer kända, mer storslagna, och i ärlighetens namn bättre designade spel? För även om det inledande pusslet är briljant är många andra tämligen ologiska och svårlösta, med bara väldigt vaga ledtrådar, vilket gör att jag inte klandrar någon som spelar igenom det med en walkthrough. Vissa av pusslen går ut på det ökända fenomenet ”pixeljakt”, där du måste hitta och klicka på ett föremål på skärmen som bara är några få pixlar stort och undangömt i bakgrunden. En av spelets innovationer inom äventyrsgenren är att vissa karaktärer går fram och tillbaka mellan flera olika platser istället för att stå stilla på samma plats, men det innebär att en del pussel bara går att lösa när en viss karaktär befinner sig på en viss plats, vilket är svårt att veta i förväg. Det finns också några rum i spelet som inte innehåller några användbara föremål eller pussel att lösa alls, utan främst verkar existera för att göra staden lite större och bidra till stämningen (som jag återkommer till senare). Jag kan till en viss del respektera detta, men det kan innebära distraktioner när man försöker lista ut var man ska gå och var man ska hitta föremål för att komma vidare i spelet. Jag vet som sagt vid det här laget hur alla pussel ska lösas (och spelet går faktiskt att spela igenom tämligen snabbt om man vet vad som ska göras, vilket jag inte tycker är negativt), men jag kan ändå notera hur dåligt vissa av dem är uppbyggda, och hur svårt det måste vara för en ny spelare att lista ut vad det är tänkt att man ska göra.
Med det sagt finns det också en hel del väldigt intressanta pussel, speciellt de som innefattar användandet av spelets andra huvudperson, Roberts egenhändigt konstruerade robot och ständige följeslagare Joey, som ofta kan användas till att distrahera andra karaktärer eller som kan göra saker med de olika verktyg han utrustas med under spelets gång. En sak som jag definitivt gillar är att det är så gott som omöjligt att försätta sig i en situation där man inte kan komma vidare utan att behöva börja om från början. Robert kan förvisso bli dödad på olika sätt, men såvida man inte råkat spara spelet precis i dödsögonblicket finns det alltid något sätt att undvika det. Men det är inte för att det är ett hyfsat äventyrsspel som jag ständigt återvänder till det.
Jag tänker inte förneka att en del av min fascination för spelet har att göra med nostalgi. Beneath A Steel Sky är ett spel från min barndom, ett av de första äventyrsspelen som jag satte mig in i ordentligt, och en av mina tidigaste introduktioner till hela den dystopiska cyberpunk-genren. En viktigt bidragande faktor till det var att det var ett av de första engelskspråkiga spelen som fick en svensk översättning. Rösterna i spelet är på engelska, men man kan välja att den tillhörande texten är på svenska, och det är faktiskt en välgjord översättning, som känns trogen originalet utan att låta onaturlig. Översättningen innebar att jag kunde spela spelet även innan jag lärt mig engelska, och det är troligt att kombinationen av engelska röster med svensk text bidrog till mina första engelskkunskaper.
Utöver nostalgin tycker jag fortfarande att spelet har en speciell stämning, en märklig blandning av dystopiskt allvar och satirisk svart humor. Världen som Robert tar sig igenom är mörk och allvarlig, men nästan alla karaktärer han stöter på är humoristiska på något vis, och mycket av dialogen innehåller skämt av olika slag, om än oftast i form av galghumor. Detta gör att stämningen ofta blir lite luddig, man är inte helt säker på om spelskaparna vill vara seriösa eller skämtsamma (faktum är att jag läst vissa påståenden om att spelskaparna själva inte var helt överens om vilken ton spelet skulle ha, och det skulle inte förvåna mig om det är sant). Det faktum att många av karaktärerna man stöter på är komiskt galna, eller komiskt otrevliga, kan ändå i spelets bästa stunder bidra till den mörka stämningen, då de ger en bild av att det dystopiska livet i Union City drivit dem till galenskap på olika sätt. Exempelvis förekommer det en scen som utspelar sig i en domstol, där domaren uppför sig som programledaren i ett tävlingsprogram och delar ut poäng för fyndiga formuleringar, vilket Robert rakt ut säger tyder på att något inte står rätt till hos stadens innevånare. En annan minnesvärd komisk situation med en mörk underton är när Robert försöker sälja sina organ, men läkaren säger till honom att det inte går eftersom han är alldeles för hälsosam, så att Union City-medborgarnas sjuka kroppar skulle stöta bort hans friska organ.
Det finns fler saker utöver dialogen och karaktärerna som bidrar till spelets ton och stämning. Redan när man öppnar spellådan (kommer ni ihåg när spel kom i lådor?) får man en indikation på spelets ton, då det utöver en kort manual också kommer en ”säkerhetsmanual”, ett häfte som är tänkt att tillhöra en av Union Citys poliser, och som beskriver många intressanta detaljer om spelvärlden. Detta inkluderar beskrivningar av ”misstänkta personer”, i huvudsak olika karaktärer i spelet, men även ett antal personer som inte förekommer alls i spelet. Kanske rör det sig om saker som var tänkta att vara med i spelet men som klipptes bort av olika anledningar, men oavsett vilket bidrar det till att ge en känsla av en spelvärld som sträcker sig bortom de platser man besöker i spelet, en känsla av att staden är mycket större än man kan ana, och att det föregår ännu fler märkliga saker än vad Robert får uppleva.
En av de viktigaste bidragande faktorerna till stämningen i Beneath A Steel Sky är det faktum att mycket av grafiken (och även illustrationerna i manualen) är gjord av serietecknaren Dave Gibbons (och briljant färglagda av hans kompis Les Pace, denna färgläggning är en mycket viktig del av bildernas stämning). Han designade karaktärernas utseenden, men det viktigaste är ändå de bakgrunder som han ritade och som utgör den värld som Robert tar sig fram genom. Gibbons är extremt duktig på att illustrera smutsiga urbana miljöer, vilket kan ses inte bara i hans mest kända verk Watchmen, utan även i exempelvis For The Man Who Has Everything, och han ger Union City ett nästan perfekt nedgånget utseende, där även stadens finare delar har smuts och skräp på marken, och en plastig, nästan sjuklig gul nyans, vilket bidrar till den ständigt överhängande känslan av obehag.
Spelet är inte minnesvärt bara för det visuella, även ljudet är viktigt. Musiken är av den typ man kan förvänta sig i ett PC-spel från 90-talet, alltså inga symfoniorkestrar utan artificiellt elektroniskt, vilket passar utmärkt i en dystopisk framtidsstad. Här finns ett flertal minnesvärda melodier, som går från dystert allvarsamma till glättig hissmusik när man reser från de mindre fina till de mer fina delarna av staden, för att sedan blir ödesdigert obehagliga ju närmare man kommer stadens mörka kärna. Jag har sett vissa klagomål på spelets mer glada melodier, men jag tycker de bidrar till stämningen av plastig, artificiell munterhet som döljer det egentliga mörkret. Lika minnesvärt är rösterna (jag tror detta är ett tidigt exempel på ett spel där all dialog har röster). Röstskådespelarna är till stor del tämligen duktiga, men det mest intressanta med dem är deras dialekter. Majoriteten av dem har uppenbart brittiska dialekter (och mycket av dialogen innehåller brittiska formuleringar), förutom Robert som låter amerikanskt. Detta känns speciellt märkligt då det antyds (förvisso en aning subtilt) att Union City finns i Australien, men det finns egentligen bara en karaktär med australiensisk dialekt, och han förekommer bara i spelets inledning. De brittiska rösterna gör hur som helst att spelet ännu idag sticker ut lite från mängden, då jag oftast är van vid att höra amerikanska röster när jag spelar spel.
Handlingen i Beneath A Steel Sky är på många sätt en ganska typisk science fiction-historia, men presentationen av den i spelet tycker jag ändå är någorlunda fängslande. I början av spelet har Robert som mål att fly från Union City, men senare inser han att det bara är han som kan sätta stopp för det mörka hot som växer sig starkare under staden, och som skickar sina tentakler (både bokstavligen och metaforiskt) upp bland dess innevånare. Stämningen blir mörkare och obehagligare ju närmre man kommer kärnan av det som kan sägas vara Roberts ärkefiende i spelet, ett allseende, allhärskande datorsystem kallat LINC. Det finns givetvis en och annan överraskande plot twist, men mer intressanta är kanske de avslöjanden om vissa av karaktärernas sanna natur som inte sägs rakt ut, men som man själv kan lista ut när man närmar sig spelets slut. Det är inte förvånansvärt med tanke på den mörka tonen att spelet innehåller en del ”vuxna” element, inklusive ond bråd och blodig död, en och annan svordom, ett flertal sexuella anspelningar i dialogen, och till och med en smula naket, men detta känns för det mesta inte avsett att vara chockerande eller exploativt, utan bara en naturlig del av en vuxen historia. Det är inte heller förvånansvärt att spelet kan sägas ha en del politisk kommentar, då det är så gott som oundvikligt i en dystopisk science fiction-historia. Mest tydligt är skildrandet av ett väldigt strikt, och statligt kontrollerat klassamhälle, där varje medborgare tilldelas en social ställning av LINC (faktum är att vissa av pusslen i spelet går ut på att ändra din, eller någon annan karaktärs sociala status). Denna indelning visas också i stadens uppbyggnad, som kommer med en lite intressant variation på hur det brukar se ut i dystopiska framtidsstäder. De med lägst social status lever nämligen högst upp i staden, då det är där som alla luftföroreningar hamnar, medans de som är ”högst upp” socialt lever i välstånd nere på marken (vilket intressant nog också innebär att de är närmast den ondska som lever under marken). Det finns också en del hyfsat intressanta skildringar av dåliga arbetsförhållanden, övervakning och polisiärt övervåld, även om jag inte tycker det kommer med några större nyheter som inte synts till i mycket annan dystopisk fiktion (men det var ju som sagt första gången jag stötte på koncepten som ung).
Spelets handling leder till slut fram till en konfrontation med en ”skurk”, ett direkt akut hot som Robert måste sätta stopp för både för sin egna överlevnad och för att rädda staden från undergång, men frågan är om det är denna skurk som ligger bakom allt det onda i Union City. Den smutsiga, korrupta staden existerade ju redan innan LINC tog över, datorn verkar bara ha förvärrat processer som människorna själva satt igång. Jag är inte säker på om spelets slut kan sägas vara helt och hållet ”lyckligt”, det görs en antydan om att allt inte kommer stå rätt till i staden efter att Robert lämnat den (även om det troligtvis också kommer fortsätta finnas personer som kämpar mot ondskan). Men detta är ju bara min tolkning av handlingen. Spelet finns att ladda ner gratis helt lagligt om ni skulle ha blivit intresserade av det utifrån min beskrivning, så att ni själva kan bilda er en åsikt om dess handling, dess stämning, och om det finns något speciellt med det, eller om det bara är min nostalgi som gör att jag fortsätter att återvända till det.
Avslutningsvis kan jag berätta att företaget bakom spelet, Revolution Software, efter många år äntligen har utannonserat att en uppföljare snart ska släppas, med titeln Beyond A Steel Sky. Jag är inte helt säker på om det kommer att kunna fånga den speciella stämningen som lockade mig till det första spelet, speciellt med tanke på att en av personerna som var viktig för dess blandning av humor och allvar, Dave Cummins, tyvärr är avliden (han lär ha haft helt egna planer på en uppföljare som aldrig blev av). Men kanske kommer det faktum att Revolution nu har betydligt fler år av erfarenhet bakom sig när det gäller att designa äventyrsspel (inklusive den omtyckta Broken Sword-serien) innebära bättre designade pussel denna gång. Om spelet lyckades ha samma stämning som originalet, men med bättre spelmekanismer, så skulle det vara allt jag önskade av en uppföljare. Att Dave Gibbons även denna gång är inblandad känns åtminstone lovande. Jag ser fram emot att ännu en gång återvända till Union City, denna märkliga plats som jag inte verkar kunna slita mig från.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 