Det svenska datorspelet Kosmopolska från 1997 inleds med att huvudpersonen finner sig i en fängelsecell, drabbad av total minnesförlust. Han vet inte vem han är eller varför han sitter i fängelse. Den enda personen han kan prata med är en fängelsevakt, som vägrar komma med någon förklaring, utan bara antyder att någonting fruktansvärt har hänt, och att det är därför den icke namngivna huvudpersonen (i spelets sluttexter endast kallad ”jaget”) är fängslad. Spelets övergripande uppdrag är därför att ta reda på vad som hänt och försöka få tillbaka sina försvunna minnen, genom att utforska cellen på jakt efter ledtrådar. Det tar inte lång tid innan huvudpersonen upptäcker att det finns olika saker i cellen som på något oförklarligt sätt transporterar honom till en helt annan, färgglad och komisk värld. Denna värld kan sägas vara en sorts alternativ historia, där Polen deltar i en rymdkapplöpning med Frankrike, Schweiz och USA, med tre entusiastiska kosmonauter som måste bygga rymdskepp för att kunna ta sig till olika himlakroppar. Spelet alternerar fram och tillbaka mellan den svartvita fängelsecellen och den färgglada ”rymdvärlden”, och huvudpersonen måste lista ut hur dessa världar hänger ihop.
I cellen fungerar spelet som ett sorts äventyrsspel, där man måste klicka sig runt, studera föremål i detalj, och lösa olika underliga pussel för att kunna transportera sig till olika sekvenser i den andra världen. De första besöken där består bara av korta filmklipp, men senare måste man ta sig igenom diverse små spel av olika slag för att utbilda sig som kosmonaut, och därefter består besöken av att man spelar ett tämligen intressant strategispel, uppenbart inspirerat av Warcraft och dylika RTS. Till skillnad från inspirationskällorna är målet i Kosmopolska inte att kriga mot sina fiender, utan att bli först med att bygga ett rymdskepp, genom att rekrytera forskare och tekniker av olika slag, och samla på sig resurser som behövs till byggandet. Det finns definitivt en dynamik i dessa sekvenser som är väldigt olik den i typiska RTS, då det främst går ut på att balansera sina resurser och se till att ens anställda ständigt är i arbete och inte bara står och slösar pengar. Blandningen av väldigt olika spelgenrer är definitivt udda, och kan göra att Kosmopolska känns lite spretigt, men det är också en av de saker som är så fascinerande med det. Man får intrycket av att spelskaparna var väldigt entusiastiska och hade massor med olika idéer som de ville klämma in i sin skapelse. Och med tanke på hur udda spelets handling är känns det inte helt opassande att spelsekvenserna också är märkliga.
Spelets grafik består i huvudsak av förrenderad 3D, som kanske inte ser så väldigt imponerande ut med moderna ögon, men som jag tycker gör det bästa som går med tanke på begränsningarna, och till en viss del faktiskt gör begränsningarna till en medveten del av spelets estetik. Utan att avslöja för mycket av handlingen så kan jag säga att det finns en anledning till varför figurerna i ”rymdvärlden” ser ut som enkla dockor, och varför de rör sig som ryckiga marionetter. Designen av denna värld är också väldigt distinkt (den är ett tidigt verk av den fantastiske illustratören Mattias Adolfsson), och kan närmast beskrivas som någon sorts sovjetisk tecknad film, med många fantasifulla och humoristiska inslag. Spelet innehåller dock även ett flertal live action-filmsekvenser, specifikt när huvudpersonen i fängelsecellen pratar med vakten, som spelas av Leif Andrée, en duktig skådespelare som gör en kompetent, nyanserad och engagerande insats (något som får ses som ganska ovanligt för ett datorspel med live action-film från 90-talet). De övriga röstskådespelarna är också för det mesta duktiga och roliga att lyssna på, man märker att spelutvecklarna faktiskt verkar ha lagt pengar på att anställa kompetent folk till skådespeleriet.
Utvecklarna av Kosmopolska var företaget Vision Park (som i sin tur verkar ha varit en sammanslagning av några andra svenska och danska spelföretag, inklusive Tati) som innan dess hade legat bakom storsäljaren Backpacker och det barnvänliga Fest i Mumindalen. Steget från sådana tämligen folkliga och snälla ”mainstream”-spel till det mer experimentella och udda Kosmopolska känns ganska stort, men å andra sidan innebar det att de redan hade bevisat att de kunde göra bra spel, och kunde applicera sina kunskaper på något annorlunda. Den lilla information jag kunnat hitta kring spelets utveckling (inklusive en intressant och underhållande podcast-intervju med Jenny Brusk, en av utvecklarna) säger att Kosmopolska var något av deras drömprojekt, som de fick pengar till att utveckla i utbyte mot att de först gjorde Backpacker och Fest i Mumindalen.
Av beskrivningen ovan borde det vara tydligt varför jag tycker att Kosmopolska är ett oerhört fascinerande spel. Det var, och är fortfarande, väldigt unikt och på många sätt före sin tid, med en uppenbar och udda konstnärlig ambition som sällan ses i stora spel med stora budgetar. Det finns dock en annan anledning till att jag fascinerats av spelet genom alla dessa år, nämligen det faktum det är först i år som jag faktiskt fått se slutet på det. Jag spelade det när det kom ut på 90-talet, men var nog lite för ung för att riktigt förstå det och kunna lösa dess mer märkliga pussel. Det var också ofta frustrerande att spela då det på sina ställen var ganska buggigt, och ofta kraschade totalt så att man var tvungen att göra om sekvenser igen. Det var först några år senare som jag började fundera över hur fascinerande spelet var, men då visade det sig vara för sent att spela färdigt.
Saken är nämligen den att Kosmopolska utvecklades till Windows 95-datorer, vilket visade sig innebära att det var så gott som omöjligt att få det att fungera på moderna datorer, trots mina idoga försök (vid ett tillfälle blev jag så desperat att jag mailade en att spelets utvecklare för att fråga om hon visste vad man kunde göra, och hon svarade vänligt men kunde tyvärr inte komma med någon lösning). Eftersom det är ett svenskt spel som aldrig släpptes utanför Sverige verkade det inte finnas någon tillräckligt stor skara med fans för att någon expert skulle sätta sig ner och hitta en lösning för att det skulle bli spelbart igen. Det finns ju ingen svensk motsvarighet till Good Old Games eller dylikt, och jag tror inte GOG skulle tycka det vore lönsamt att sälja ett obskyrt svenskt spel som bara svenskkunniga kan spela (jag menar, ett av pusslen förutsätter att man har ett tangentbord med Å, Ä och Ö). Och eftersom det inte gick att spela innebar det att det blev mer och mer obskyrt, vilket i sin tur verkade minska chanserna att det någonsin skulle bli spelbart igen. Samtidigt innebar min oförmåga att se spelets slut att jag blev mer och mer fascinerad av det, men det var väldigt svårt att hitta någon information eller diskussion om det, utöver några små forumtrådar här och där med folk som bara skrev ”jag tyckte om det är spelet när jag var yngre, vet någon hur man får det att fungera?”
Men i år hittade jag äntligen en lösning, och kunde till slut spela hela spelet från början till slut. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om spelets slut och avslöjandet om varför huvudpersonen sitter i fängelse, men jag misstänker att jag inte kan se på det helt objektivt, då jag troligtvis byggt upp orimliga förväntningar genom åren. Det var dock ändå väl värt att spela igenom, då det trots buggar och många ganska obskyra pussel kändes väldigt välgjort, fantasifullt och udda. Min förhoppning är att även andra personer nu ska kunna få upp ögonen för Kosmopolska, och att det ska kunna diskuteras och analyseras som den fascinerande bit av svensk spelhistoria som det är.
Därför tänker jag avsluta med att kort beskriva hur du kan få Kosmopolska att fungera på en modern PC. Man behöver använda emulatorn PCem, som kan simulera en äldre PC på en nyare maskin, och i denna emulator installera Windows 95. Det kräver en del datorkunskaper för att göra, men här finns en guide som jag använde mig av, som på ett tydligt sätt beskriver alla stegen. Glöm inte att ställa in Windows 95 till att använda ett svenskt tangentbord också. Därefter kan man installera Kosmopolska ”inuti” den emulerade Windows 95-datorn. Filmerna i spelet var alldeles för hackiga när jag körde det från de fysiska CD-ROM-skivorna jag äger, men det funkar betydligt bättre om man använder sig av kopierade ISO-filer av skivorna (det finns flera gratisprogram och guider för att skapa sådana på internet). Man får dock vara beredd på att spelet fortfarande har de buggar som det ursprungligen hade. Och med tanke på hur kluriga många av pusslen i spelet är klandrar jag inte någon som använder sig av den här Google-översatta guiden till spelet.
Jag har dock full förståelse för att ovan nämnda lösning är något komplicerad. Men som tur är hittade jag också en YouTube-video som någon hade gjort där de spelar igenom hela spelet från början till slut. Är man det minsta intresserad av svensk spelhistoria, udda äventyrsspel eller Leif Andrées skådespelarkarriär rekommenderar jag starkt att man åtminstone tittar på denna video (även om den hoppar över några små roliga detaljer under strategisegmenten). Jag vill dock också varna för att även om majoriteten av spelet är ganska färgglatt och humoristiskt så är slutet väldigt mörkt. Det finns inget visuellt blodigt våld, men sakerna som karaktärerna pratar om är väldigt obehagliga. På sätt och vis var det kanske tur att jag inte såg slutet när jag ursprungligen spelade Kosmopolska, då det är allt annat än barnvänligt.
Även fast jag nu äntligen spelat färdigt Kosmopolska tror jag inte jag är helt färdig med det ändå. Jag funderar faktiskt lite löst på att försöka arkivera spelet och så mycket material kring det som möjligt så att det inte försvinner på förgängliga obskyra hemsidor. Kanske kommer jag till och med göra en engelsk översättning av video-genomspelningen, för att resten av världen ska få höra talas om detta märkliga spel. Jag har många idéer, för det sista som lämnar dig är fantasin…
Publicerat av Fredde
Markera som oläst 