Våra kunskaper om gammal nordisk mytologi är på många sätt ganska fragmentarisk. Vi har förvisso en hyfsat bra överblick över några av de centrala gestalterna och deras förehavanden, såsom gudarnas härskare Oden, åskguden Tor, kärleksgudinnan Freja, den listige Loke, och diverse andra av ”asarna”, det gudomliga folkslaget, tack vare texter som till exempel Eddan (som finns i två versioner, den poetiska Eddan och den prosaiska Eddan). Men dessa texter är ingen komplett sammanställning av alla de nordiska myter och gudahistorier som säkerligen funnits, och många av dem (inklusive den prosaiska Eddan) är skrivna långt senare av personer som inte faktiskt trodde på dem, så att man kan ifrågasätta om de helt och hållet stämmer överens med vad de gamla nordborna egentligen trodde. Det mest intressanta är att många av de nedtecknade berättelserna hänvisar till detaljer från andra berättelser som inte finns bevarade, så att man bara kan spekulera över betydelsen i dessa hänvisningar.
En fördel med denna fragmentariska mytologi, full av spännande luckor, är att det gör det möjligt för moderna författare att göra väldigt olika tolkningar av den, utan att de måste kritiseras för att de inte är tillräckligt trogna originalet. Så Jack Kirbys och Stan Lees superhjälteversion av Tor kan sägas vara lika legitim som Richard Wagners operaversion, för att bara ge några exempel. Och hänvisningarna till historier som inte längre existerar kan ju ge uppslag till kreativa skapare att komma med sina egna versioner av vad dessa historier kan tänkas ha varit. Vilket leder fram till en av mina favorittolkningar av nordisk mytologi, nämligen den danska serien Valhall, tecknad av Peter Madsen och skriven av Henning Kure, Hans Rancke-Madsen och Per Vadman. Jag har vuxit upp med dessa serier, och när jag tänker på nordisk mytologi så är det bilder av den rödskäggige Tor, den smale gråhårige Oden och den pipskäggige Loke jag ser framför mig. Valhall är på många sätt väldigt trogen de gamla skriftliga källorna, men det är som sagt inget hinder för att författarna ska komma med sina egna intressanta tolkningar. Jag tror att min favorit bland deras seriealbum är tolkningen av sagan om när Tor skulle fiska Midgårdsormen, en berättelse som bland annat återges i den poetiska Eddan under namnet ”Kvädet om Hymer”. Valhall-versionen har den danska titeln ”Ormen i dybet”, och översattes ursprungligen till svenska med namnet ”Tor och Midgårdsormen”, fast en nyare översättning istället har titeln Ormen i djupet. Innan jag går vidare vill jag utfärda en spoilervarning, då jag kommer att diskutera handlingen i serien från början till slut. Så om ni inte redan gjort det kan jag varmt rekommendera att ni läser albumet, speciellt eftersom det bör gå att hitta på många svenska bibliotek.
Berättelsen som återges i Eddan kan sammanfattas så här: Tor reser till Utgård, riket befolkat med asagudarnas ärkefiender jättarna, och övernattar hemma hos jätten Hymer, som sätter honom på olika prov för att testa hans styrka. Nästa dag beger sig Tor och Hymer ut i en båt för att fiska, och Tor får självaste Midgårdsormen på kroken, en enorm varelse som slingrar sig kring hela världen. Hymer blir dock rädd och i sista stund skär han av Tors lina, så att ormen återvänder till havet. Detta är berättelsen som är grunden till seriealbumet, och Peter Madsen tecknar fisketuren på ett storslaget vis, men en enorm, skräckinjagande Midgårdsorm och en skrattande åskgud men sin blixtrande hammare i högsta hugg, i en ståtlig och dramatisk actionsekvens som kan mäta sig med både Kirby och Wagner. Detta är förvisso en stor anledning till att jag tycker om serien, med det är inte det viktigaste elementet som gör Ormen i djupet till en sådan intressant tolkning av sagan.
Den poetiska och prosaiska Eddan ger lite olika versioner av berättelsen om Tors fisketur (i den prosaiska står det till exempel att Tor tog i så hårt när han hade ormen på kroken att hans fötter gick igenom botten på båten). I den poetiska Eddan nämns en väldigt intressant detalj kring en av Tors följeslagare på resan, nämligen krigsguden Tyr. Tyr är i de gamla källorna en tämligen obskyr asagud, endast ett fåtal historier omnämner honom, varav den mest kända är den om hur han kedjar den fruktansvärde Fenrisulven och då får sin ena arm avbiten. I Kvädet om Hymer får vi dock veta en annan sak om Tyr, nämligen att jätten Hymer är hans far (och en icke namngiven jättekvinna antyds vara hans mor)! Detta nämns nästan i förbifarten, som att det är något som alla läsare redan är bekanta med. Men det finns inga andra bevarade källor som tar upp Tyrs föräldrar, så det blir en av ovan nämnda fascinerande detaljer som man kan spekulera kring och tolka på olika vis. Det finns förvisso ett flertal andra historier om hur asagudar får barn med jättar (i huvudsak manliga gudar som har ihop det med jättekvinnor), men det är ändå slående att den högt stående krigsguden Tyr skulle vara barn till gudarnas hatade fiender, varelser som Tor inte tvekar till att slå ihjäl med hammaren när han får möjlighet. Är Tyr en jätte, eller en as? Hur gick han från att vara jättebarn till krigsgud? Det är detta som blir den egentliga kärnan i historien som berättas i Ormen i djupet.
Anledningen till att Tor beger sig ut på sin fisketur i serien är att han hamnat i gräl med Tyr om vem av dem som är den mäktigaste guden. Tor tänker bevisa sin styrka genom att dräpa Midgårdsormen, och tar med sig Tyr, väktarguden Heimdall, och sin mänsklige tjänare Tjalve. Tyr blir dock snart orolig när han börjar känna igen sig i Utgård och inser att de är på väg till gården där hans jätteföräldrar bor, och försöker förgäves hindra de andra från att få reda på hans ursprung. Men sanningen kommer fram när jättekvinnan på gården kallar Tyr för sin son trots krigsgudens protester, vilket leder till lite olika reaktioner från hans medresenärer. Heimdall blir genast misstänksam och tror att Tyr är en spion och förrädare, en infiltratör från jättarna. Tor finner dock det hela mycket komiskt och skrattar gott när Tyr blir kallad för ”Snuske” av sina föräldrar. Snart kommer det dock fram saker om Tyrs bakgrund som gör det hela mindre komiskt. Han växte upp på Hymers gård, men visade sig snart vara väldigt olik andra jättar, då han tyckte om att städa och organisera och beordra och rätta folk när de sa fel. Detta passade inte bland de smutsiga och oorganiserade jättarna, vilket innebar att han ofta blev slagen av sin far med ett stort hårt mjödkrus. Till slut rymde den unge Tyr från gården, men det visas inte hur han gick från jättepojke till krigsgud. Jag hade gärna vetat hur han lyckades hålla sitt ursprung hemligt och bli krigsgud bland asarna, men på sätt och vis är det inte det som är det viktiga. Peter Madsens teckningsstil är ofta humoristisk, men han avbildar också tydligt att Tyrs uppväxt inte var lycklig, och att han även i vuxen ålder fortfarande är traumatiserad av det våld han utsattes för som barn, till den grad att den store starke krigsguden kryper ihop och ber om nåd när Hymer höjer kruset mot honom. Det hela känns väldigt tragiskt och verklighetstroget trots gudar och jättar, det är en berättelse om en olycklig uppväxt, våld som satt djupa spår, och skam över ens ursprung.
Vad som är väldigt intressant är de andra gudarnas reaktioner när de får veta allt detta. Heimdall blir som sagt misstänksam och fördomsfull, något som skildras bottna i okunskap och rädsla, såsom många fördomar gör. Tor däremot tycker förvisso det är skojigt att Tyr en gång var en jättepojke som hette ”Snuske”, men han ser det ändå som självklart att Tyr är Tyr, en asagud som han själv. Åskguden framställs i serien ofta som lite småkorkad, brutal och lättretad, men innerst inne är han en god och hedersam person som behandlar folk rättvist. När Tyr inser detta erkänner han att Tor är den mäktigaste av de två, då han till skillnad från krigsguden aldrig tvekade över vem han själv eller någon annan är. Ormen i djupet blir därmed en upplyftande historia om fördomar och hur man övervinner dem, och också om att ens ursprung inte måste bestämma vem man är. Det kan ses som en kommentar om rasism och främlingsfientlighet, och kanske kan man göra en queer läsning av den också, då det är en berättelse om en person som inte var bekväm med vad han förväntades vara, utan flydde sitt förtryckande hem, bytte namn och lyckades uttrycka den identitet han innerst inne alltid kände att han hade.
Jag kommer personligen alltid finna det ironiskt att diverse rasistiska högerextremistiska grupperingar använder sig av Tyr-runan som en framträdande symbol. Bara den lilla detaljen i Eddan om Tyrs föräldrar tycker jag blir en symbol för att en persons bakgrund, ens släktskap eller ”ras” inte måste definiera ens personlighet eller identitet, något som understryks i Valhall-seriens tolkning. Tyr föddes av smutsiga och våldsamma jättar, men var själv något helt annat, en tapper och hedersam gud.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 