Den klassiska svenska filmserien om Jönssonligan är främst känd för att vara just en serie med filmer, men faktum är att det under 90-talet och tidigt 2000-tal gjordes försök att expandera den till andra medier än filmer. Kanske hade det att göra med att filmserien i sig börjat tappa fart efter att den väldigt centrala skådespelaren Gösta Ekman lämnat den, så att ägarna försökte få nytt liv i den genom att testa nya grepp (det var också under denna tid som de första ”Lilla Jönssonligan”-filmerna kom), eller så var det bara en slump att det hände just då. Det är intressant att sådana försök bara verkar ha gjorts under denna specifika tidsperiod, och ännu mer intressant att samtliga icke-film-produkter som kom av det har sitt ursprung hos en specifik person: serietecknaren Per Demervall.
Den första spinoffprodukten kring Jönssonligan var serier, skrivna och tecknade av Demervall.1993 kom ett seriealbum med titeln ”Tajmat och klart!”, och senare publicerades ett antal kortare episoder i serietidningen 91:an (vilket jag tycker är en mycket passande tidning för serier om Jönssonligan), episoder som samlades i albumet ”På fri fot” 1998. I sammanhanget kan det nämnas att Olsen-Banden, den danska filmserie som var förlaga för Jönssonligan, fick ett seriealbum redan 1977, en adaption av en av filmerna. Den norska Olsebanden-filmserien fick också ett antal seriealbum, som inte var adaptioner av filmerna utan helt nya historier. Så är också fallet när det gäller de svenska Jönssonligan-serierna.
Överlag tycker jag att Demervalls serier är väldigt bra och underhållande. Hans teckningsstil är charmigt humoristisk, med roliga karikatyr-aktiga avbildningar av ligans medlemmar. Jag skulle säga att han lyckas med den hårfina distinktionen att rita karaktärerna snarare än skådespelarna, vilket är en utmaning när det gäller serieversioner av filmer. När det gäller texten tycker jag att den också för det mesta fångar tonen i filmerna, givetvis med alla de klassiska replikerna från ligamedlemmarna, men även när det gäller deras olika distinkta sätt att prata.
Mitt största klagomål är att ingen av serierna rent handlingsmässigt känns som en fullständig Jönssonligan-film. Detta kan förlåtas när det gäller de kortare serierna på en till fyra sidor, som främst är tänkta som kortare skämt, men även ”Tajmat och klart!” tycker jag inte riktigt känns helt trogen filmerna, kanske främst eftersom den inte följer filmernas klassiska formel: Ligan gör en kupp för den skumme finansmannen Wall-Enberg, blir bedragen av honom, och måste sedan hämnas med en ny kupp. I seriealbumet förekommer det egentligen bara en kupp, även om den definitivt inte är dålig. Det kanske låter lite konstigt, men jag anser också att serien inte har riktigt samma karaktärsmässiga djup som filmerna. Jönssonligan-filmerna är för det mesta tämligen osubtila komedier, på gränsen till buskis, men de innehåller då och då scener där man får inblickar i karaktärernas relationer till varandra, och ibland förändras de en aning under handlingens gång. Demervalls serier känns i jämförelse en aning mer ytliga, mer fokuserade på humoristisk action. Det är förvisso inte dålig action, men jag hade hoppats på åtminstone en aning utforskning och utveckling av karaktärerna också.
En specifik anledning till att jag gärna sett mer karaktärsmässigt djup är eftersom serierna innehåller en av mina favoritkaraktärer från Jönssonligan-filmerna, nämligen Doktor Max Adrian Busé, psykologen som tog över som ligans ledare från Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson i filmen Jönssonligan & Den Svarta Diamanten. Busé, som i filmen spelades mästerligt av Peter Haber, medverkade bara i just den filmen, förutom några korta cameos i uppföljaren Jönssonligans Största Kupp. Därför blev jag väldigt glad att se honom som ligans ledare i majoriteten av serierna, vilket jag gissar beror på att de gavs ut nära inpå hans filmframträdande. Jag är dock inte säker på om jag är helt ombord på Demervalls tolkning av den gode doktorn. I filmen lär han sig att planera genialiska kupper efter att ha läst Sickans ”handbok” i brott, men i ”Tajmat och klart!” kan han inte komma på den stora kuppen på egen hand, utan måste först bryta sig in i mentalsjukhuset där Sickan sitter inspärrad och övertyga denne att sätta ihop planen åt honom. Det är förvisso en ganska rolig scen i serien, men jag tycker det förtar lite av karaktärsutvecklingen som Busé genomgick i filmen. Sickan själv förekommer som ligaledaren i några av de kortare serierna (som därmed gissningsvis får ses som ”prequels”), tecknad och skriven lika roligt som de andra karaktärerna. Det är synd att det inte blev fler Jönssonligan-serier, då jag gärna hade sett en längre historia med den ursprungliga ligan också. Men Demervall fick ändå fortsätta hitta på historier med ligan, om än i ett annat medium.
1999 kom nämligen datorspelet Jönssonligan: Jakten på Mjölner, och året därpå fick det en uppföljare med titeln Jönssonligan går på djupet. Per Demervall var involverad i båda spelen som manusförfattare, och designen på karaktärerna i spelen är uppenbart tagna från hans serieversion av ligan. Båda spelen fungera i stort sett på samma sätt: Det rör sig om äventyrsspel där du styr ligamedlemmarna med musen, klickar på föremål för att plocka upp eller interagera med dem, och måste lösa olika pussel, givetvis med målet att genomföra kupper av olika slag. Innan jag kommer med mina åsikter om spelen kan det vara bra att påpeka att jag kanske inte spelade dem under ideala förhållanden. Likt Kosmopolska är spelen kluriga att få att fungera på en modern dator, men jag lyckades ändå få igång dem på samma sätt som jag fick igång Kosmopolska. Min lösning verkade dock inte fungera riktigt lika bra i detta fall, då Jönssonligan-spelen verkade vara en aning buggiga och hackiga. Många gånger rörde sig karaktärerna plötsligt väldigt långsamt, och då och då kraschade spelen på olika sätt. Det är möjligt att detta är problem som även skulle finnas om man spelade dem så som de ursprungligen var avsedda, men det är lika möjligt att en del av problemen kan ha uppstått på grund av att jag körde dem i en emulerad version av Windows 95. Så jag ska försöka att inte låta de tekniska bristerna färga min recension av spelen alltför mycket.
Till skillnad från serierna medverkar inte Dr. Busé i något av spelen, här är fokus på den ”klassiska” ligan, alltså Sickan, Vanheden och Dynamit-Harry. Handlingen i det första spelet känns lite udda, då det handlar om att ligan får nys om att arkeologer funnit ledtrådar till var asaguden Tors hammare finns gömd, och finansierade av Wall-Enberg reser de till ett antal europeiska städer för att genom kupper lägga vantarna på dessa ledtrådar. Jag tror inte det skulle ha fungerat som en film, men det är ett hyfsat upplägg för ett spel, då det ger en ursäkt för att besöka många olika intressanta miljöer. Problemet är bara att de flesta av kupperna i spelet är ganska trista, långt ifrån så komplexa som de som förekommer i filmerna (eller i serierna, för den delen). Majoriteten av spelandet går egentligen inte ut på att genomföra kupperna, utan på att samla på sig de föremål man behöver för dem.
Det finns också ett flertal spelmekaniska brister med Jakten på Mjölner. Många av föremålen man ska plocka upp är väldigt små, så att man måste ägna sig åt det ökända fenomenet ”pixel-jakt” för att hitta dem. Det är också möjligt att plocka på sig ett flertal föremål som man överhuvudtaget inte behöver använda någonstans i spelet, men det kan man ju inte veta i förväg, så jag ägnade en stor del av spelandet åt att försöka använda diverse oanvändbara föremål för att lösa olika pussel. Till spelets försvar kan sägas att det ändå är hyfsat tydligt med vad som är ens mål, då varje kupp inleds med att Sickan på klassiskt sätt gör en lista över vilka saker ligan behöver samla ihop. Ett annat problem är att några av ”kupperna” främst verkar gå ut på att leta sig igenom en stor labyrint av intetsägande rum, snarare än att använda prylar på finurliga sätt. Sedan tycker jag också det är en brist att även om man stöter på ett antal kassaskåp av märket Franz Jäger så öppnar man dessa genom att leta upp koderna till dem någonstans i spelet, snarare än att låta Sickan använda sina kassaskåpsknäckande talanger. Det förekommer ju ett antal mer eller mindre roliga minispel i spelet, då hade det väl varit på plats med ett där man måste lyssna på låsmekanismen för att lista ut rätt sätt att vrida ratten på skåpet?
Spelets grafik är som sagt av serietidningsstil, och användandet av färgglada 3D-modeller omgjorda till 2D-figurer ser för det mesta hyfsat snyggt och charmigt ut, även om bakgrundsmiljöerna i Jakten på Mjölner ofta känns lite gråtrista. Speciellt anmärkningsvärt när det gäller presentationen är röstskådespelarna. Nästan samtliga av skådespelarna från filmerna gör sina roller i spelen, inklusive Ulf Brunnberg, Björn Gustafson, Birgitta Andersson, Per Grundén och Weiron Holmberg. Gösta Ekman lyser dock men sin frånvaro, istället görs Sickans röst av Hans Wahlgren. Han gör i och för sig ett hyfsat jobb, men jag tyckte inte han gör Charles-Ingvars röst riktigt så som jag vill ha den, ofta låter den lite för överdrivet komisk. Fast det kan vara en smaksak, så jag lämnar det till läsaren att själv avgöra. Även när det gäller rösterna måste jag dock ändå komma med fler klagomål. Det är förvisso väldigt roligt att höra Brunnberg och Gustafson i sina klassiska roller, men jag tycker de underanvänds lite. När man klickar på vissa föremål kommer de med fyndiga kommentarer, men ofta är det bara samma ”nä, här ser jag inget intressant” som upprepas. Det största problemet med rösterna har dock inte att göra med de klassiska skådespelarna, utan med de andra rösterna man måste stå ut med när man reser till de olika städerna i Europa. Tanken verkar ha varit att låta alla fransmän/engelsmän/italienare/tyskar prata svenska, fast med ”rolig” brytning, men brytningarna i fråga är så överdrivna att de bara är pinsamma att lyssna på.
Det andra spelet, Jönssonligan går på djupet, kommer med ett flertal förbättringar. Handlingen denna gång är att ligan får nyss om att Wall-Enberg planerar att bärga ett sjunket vrak i Stockholms skärgård, eftersom det finns en skatt ombord på det. Sickan bestämmer sig för att de ska hinna före finansmannen, så att man först måste stjäla en karta till skatten, och sedan samla ihop ett gäng prylar för att bärga skeppet. Likt föregångaren tycker jag att handlingen lutar lite åt Indiana Jones-hållet, med arkeologiska jakter på gamla skatter, vilket jag inte tycker stämmer riktigt överens med tonen i Jönssonligan-filmerna. Men eftersom handlingen denna gång enbart utspelar sig i Sverige slipper man åtminstone de jobbiga utländska brytningarna. Grafiken är en aning förbättrad, med mer intressanta och färgglada bakgrundsmiljöer, och betydligt mindre pixel-jakt. De för sin tid relativt välgjorda datoranimerade filmsekvenserna man får se då och då får mig nästan att önska att det hade gjort en animerad film eller TV-serie med Jönssonligan, med Demervalls charmiga karaktärsdesigner.
Spelmekanismen fungerar i princip likadant som i det förra spelet, men med några nyheter. Den mest intressanta är att du kan välja om ligamedlemmarna ska gå, springa, smyga eller krypa, och en del av utmaningarna handlar om att smyga sig förbi vakter och dylikt, ett ”stealth”-element som förvisso är lite luddigt implementerat, men som definitivt känns passande i ett Jönssonligan-spel. Varje ligamedlem har också några föremål som bara de kan använda (Sickan har ett stetoskop, Harry har dynamit, Vanheden har en dyrk), vilket är ett intressant koncept, men som tyvärr används alltför sällan under spelets gång. Faktum är att ett föremål man har med sig är ett tidtagarur som verkar vara tänkt att användas för att tajma saker, men detta behöver aldrig använda sig av någonstans i spelet. Men det finns åtminstone betydligt färre oanvändbara föremål i detta spel jämfört med föregångaren.
Jag har klagat mycket på de båda Jönssonligan-spelens brister, men det beror främst på att jag tycker att idén bakom spelen är bra, så att jag önskar att de hade implementerats bättre. Valet av äventyrsspel som genre känns väldigt passande, då sådana spel ofta går ut på att lösa problem genom att använda udda föremål på udda sätt, något som passar bra ihop med hur Jönssonligans kupper fungerar i filmerna. En stor brist i båda spelen är att konceptet med att styra en liga med tre medlemmar används ytterst lite. Du kan byta mellan vilken av ligamedlemmarna du styr när som helst, men utöver de sällan använda unika föremålen i det andra spelet fungerar de exakt likadant, och kan alla användas för att lösa pusslen på samma sätt. Och man behöver aldrig använda flera ligamedlemmar samtidigt, till exempel att en måste dra i en spak på ett ställe för att en annan ska kunna ta sig igenom en dörr på ett annat, något som ju faktiskt har förekommit i vissa äventyrsspel innan dessa (till exempel klassikern Maniac Mansion). Jag tror att det ideala Jönssonligan-spelet hade varit en kombination av äventyrsspel med någon sorts strategispel, en mer humoristisk variant av andra äldre och nyare kupp-spel (till exempel det gamla They Stole a Million, eller det nyare Crookz). Med tanke på hur svensk spelindustri har utvecklats sedan 90-talet är jag säker på att det finns duktiga spelskapare som skulle kunna ta tillvara på potentialen i Jönssonligan-konceptet.
Och det är också vad jag tycker överlag om utvecklandet av Jönssonligan-franchiset bortom filmerna. Det finns fortfarande potential, potential som tyvärr inte använts fullt ut ännu. Efter den ovan nämnda tidsperioden har det mig veterligen inte funnits några planer på fler serier eller spel, vilket är synd. Jag är inte säker på hur populär filmserien är nu för tiden, men jag tycker inte det skulle skada om nya kreativa personer fortsätter med idéerna som Per Demervall och de andra började med. Kanske skulle nya serier eller spel få en ny generation att få upp ögonen för filmerna också. Jag tror att resultatet skulle kunna bli lysande!
Publicerat av Fredde
Markera som oläst 