Nördfavorit – Miracleman

Superhjälten Marvelman, kanske mer känd under namnet Miracleman, kan sägas vara en klassisk nördfavorit av många skäl, inklusive det faktum att han har två olika namn. Historian bakom hans skapande och utveckling är lång, komplicerad och till denna dag fortfarande ganska luddig och oklar. Den involverar på olika sätt flera stora och små serieförlag, flera kända serieskapare, och en massa legala tvister om äganderätt som man kan nörda ner sig i och diskutera med andra nördar länge. De legala tvisterna och andra problemen kring karaktärens publikation innebär också att serierna med honom under lång tid var svåra att få tag på om man inte ville ge sig in i den nördiga hobbyn serietidningssamlande, och var villig att betala ganska stora summor för obskyra lösnummer. Och sedan är han ju också en nördfavorit på grund av att de faktiska serierna med honom, specifikt de senare skrivna av välkända serieskapare, är väldigt intressanta, välgjorda och på många sätt banbrytande inom superhjälteserier, med många idéer som skulle inspirera många andra moderna serier inom genren, inklusive senare verk av tidigare nämnda kända serieskapare.

Karaktärens skapande och de legala grälen är som sagt tämligen komplicerade, till den grad att det finns minst två olika böcker av olika författare skrivna för att försöka reda ut hur det egentligen ligger till, och inte ens dessa verkar kunna ge svar på alla frågor. Den senaste boken, med titeln ”Poisoned Chalice: The Extremely Long and Incredibly Complex Story of Marveman (and Miracleman)” skrevs ursprungligen som en serie artiklar på hemsidan The Beat, och dessa finns fortfarande att läsa gratis där. Om ni är intresserade av en utförlig genomgång av så gott som alla märkliga vändningar kring karaktären kan jag rekommendera dessa artiklar. Jag kommer här försöka sammanfatta de viktigaste detaljerna, men när det gäller Miracleman tenderar även en sammanfattning att bli ganska lång.

Det hela började på 40-talet, när det amerikanska serieförlaget Fawcett Comics började publicera serie med superhjälten Captain Marvel. För er som inte känner till honom är han en pojke vid namn Billy Batson som när han säger det magiska ordet ”Shazam!” transformeras till en rödklädd superhjälte, som kämpar mot diverse skurkar, med ärkefienden Dr. Sivana i spetsen. Serien blev så pass populär att Fawcett började publicera andra serier med spinoff-karaktärer, såsom Captain Marvel Jr. och Mary Marvel, som tillsammans bildade ”The Marvel Family”. Problemet var bara att ett annat stort serieförlag, DC Comics, drog Fawcett inför domstol, då de påstod att Captain Marvel var ett plagiat av deras superhjälte Superman (kanske har ni hört talas om honom?). De rättsliga tvisterna kring detta pågick fram till 50-talet, då de båda förlagen kom överens utanför domstolarna om att DC skulle betala Fawcett en ansenlig summa i utbyte mot att Fawcett lovade att aldrig publicera Captain Marvel igen. Senare skulle detta leda till att DC köpte Captain Marvel och gjorde honom till en del av sitt eget superhjältestall, men vi har inte tid att gå in på det nu…

Fawcetts löfte om att inte publicera Captain Marvel innebar problem på andra sidan atlanten. Där hade det brittiska serieförlaget L. Miller and Son haft stora framgångar med att publicera importerade Captain Marvel-serier under flera år. Ganska plötsligt fick de nu veta att inga fler Captain Marvel-serier skulle komma. Men de ville ogärna lägga ner sina framgångsrika serietidningar med karaktären, så vad göra? De vände sig till en engelsk seriestudio ägd av en herre vid namn Mick Anglo, med planen att helt enkelt skapa en ny superhjälte, som dock var väldigt snarlik deras gamla kassako. Denna nya karaktär fick namnet ”Marvelman”, och var egentligen en pojke vid namn Mickey Moran som när han säger den mystiska formeln ”Kimota!” transformeras till en blåklädd superhjälte, som kämpar mot diverse skurkar, med ärkefienden Dr. Gargunza i spetsen. Låter det bekant? L. Miller and Son stack inte under stolen med att Marvelman var en ersättare för Captain Marvel, och de skapade också ”The Marvelman Family” bestående av karaktärerna Young Marvelman och Kid Marvelman (ingen kvinnlig motsvarighet denna gång, tyvärr). Dessa serier lär ha varit tämligen framgångsrika i hemlandet, om inget annat så för att karaktärerna i princip var de första superhjältarna skapade i Storbritannien (även om de som sagt var imitationer av amerikanska figurer), och publicerades fram till 60-talet. L. Miller and Son fortsatte att existera i några år till efter att de slutat publicera Marvelman, men till slut bestämda sig ägarna för att avveckla företaget (det gick alltså inte i konkurs). Och det är nu som det börjar bli komplicerat.

På 80-talet grundade engelsmannen Derek ”Dez” Skinn förlaget Quality Communications, och började publicera en serietidning med namnet Warrior. Detta var en antologitidning med många olika serier, och Skinn ville att en av serierna skulle vara en modern återupplivning av Marvelman. Vad som hände härnäst är en av de första (och kanske viktigaste) stora oklarheterna kring karaktären. För vem ägde egentligen Marvelman vid denna tidpunkt? Teorierna har blivit många genom åren. Var det Mick Anglo, som ägde seriestudion där karaktären ritats? Var det någon av ägarna till det avvecklade L. Miller and Son? Eller var Marvelman public domain, fri att användas av vem som vill? Många skildringar av turerna framställer Skinn som en lurendrejare som ljög om att han köpt rättigheterna på något vis, men i ovan nämnda bok framställs det snarare som att han hade ärliga avsikter och gjorde så gott han kunde för att ta reda på hur det låg till, även om det är oklart vad han kom fram till. Han påstod sig hur som helst ha fått tillstånd att göra nya serier med karaktären, och erbjöd en ung och skäggig serieförfattare vid namn Alan Moore (som också bland annat skrev serien V for Vendetta för Warrior) att skriva den nya versionen av Marvelman, vilket Moore tackade ja till. En av anledningarna till det var att Skinn verkade vurma för serieskapares rättigheter på ett sätt som var ovanligt vid denna tid, och avtalet kring de nya Marvelman-serierna innebar att äganderätten till dem delades mellan författaren, tecknaren och förlaget. Detta var förvisso beundransvärt, med skulle leda till ytterligare legala förvirringar, speciellt när tecknaren på serien byttes ut (från Garry Leach till Alan Davis), och den nye tecknaren förståeligt nog också ville ha en del av kakan. Samtidigt hade Moore och Skinn diverse kreativa oenigheter kring serien, och Quality Communications började få ekonomiska problem. I denna veva bestämde sig också det amerikanska serieförlaget Marvel Comics plötsligt för att hota Skinn med legala repressalier på grund av namnet ”Marvelman”. Detta var märkligt av flera skäl, bland annat med tanke på att Marvelman hade existerat i många år innan Marvel Comics fick just det namnet, men kanske främst med tanke på att diverse brittiska Marvel-tidningar gjort reklam för den nya Marvelman och till och med gjort referenser till honom i sina egna serier (serier som också skrevs av Alan Moore) under ett antal år utan några legala hot. Detta legala bråk var en av anledningarna till att Alan Moore blev så arg på Marvel Comics att han vägrat att skriva serier för dem någonsin igen. Men det visade sig inte vara väldigt viktiga för Skinn, då de tidigare nämnda ekonomiska problemen ledde till att Warrior lades ner i mitten av 80-talet, och Skinn licensierade ut Marvelman-rättigheterna (som han alltså kanske eller kanske inte ägde) till det amerikanska serieförlaget Pacific Comics, och när det förlaget gick under hamnade karaktären hos ett annat amerikanskt företag, Eclipse Comics.

Likt Quality Communications var Eclipse tänkt att vara ett förlag som skulle ge serieskaparna mer rättigheter och bättre avtal än de kunde få hos de större förlagen, men även här uppstod det en hel del gräl mellan ledningen och skaparna. Ett av de mest anmärkningsvärda gällde att även om Eclipse fått tillåtelse av Alan Moore och Gary Leach att återtrycka deras serier så verkar Alan Davis inte gett tillåtelse till dem att återtrycka serierna han ritat, men Eclipse gjorde det ändå. De gav ut nya tidningar som återanvände materialet från Warrior, nu i färg, och med en viktig förändring: Huvudpersonen hette nu inte ”Marvelman”, utan ”Miracleman”, gissningsvis för att Eclipse ville undvika samma legala bråk med Marvel som Quality Communications haft. Och det är namnet han haft sedan dess, till Moores stora förtret. Efter att Eclipse använt allt det gamla Warrior-materialet i Miracleman-tidningen fick Moore fortsätta skriva historian med nya tecknare, först Chuck Beckum (sedermera känd som Chuck Austen), sedan Rick Veitch och sist John Totleben. Tidningen började snart drabbas av väldigt stora förseningar mellan numren (ibland över ett år!), men till slut kom Moores historia om Miracleman till sitt avsedda slut. Moore kontaktade dock en annan ung lovande serieförfattare, Neil Gaiman, och frågade om han ville ta över serien (med ett varnande ord om att frågan om äganderättigheter fortfarande var oklar). Gaiman tackade ja och började skriva manus till Miracleman (detta hände några år innan han börjat jobba på Sandman, men hans Miracleman-serier började publiceras först efter att Sandman börjat ges ut).

Gaimans plan var att göra en Miracleman-historia uppdelad i tre ”böcker” bestående av sex nummer vardera, med namnen ”The Golden Age”, ”The Silver Age” och ”The Dark Age”. Eclipse publicerade alla nummer av den första boken, och de två första numren av den andra (återigen med många förseningar, bland annat för att Gaiman vägrade att börja skriva nästa nummer innan han fått betalt för det senaste), tecknade av Mark Buckingham. Men sedan blev Eclipse bankrutt och lades ner. Än idag är Gaimans Miracleman-historia oavslutad, till många serienördars stora frustration. Men turerna kring karaktären var långt ifrån slut. En annan välkänd (eller bland vissa ökänd) serieskapare, Todd McFarlane, en av grundarna av det amerikanska serieförlaget Image Comics (ytterligare ett förlag som påstår sig bry sig om serieskaparnas rättigheter!), hade nämligen köpte rättigheterna till Miracleman från Eclipse när de gick under. Eller hade han det?

Det nästa grälet om vem som egentligen ägde rättigheterna till Miracleman började när McFarlane lät ett antal kända (och ökända) serieförfattare skriva några nummer av hans mest kända seriefigur, superhjälten Spawn. Dessa serieförfattare inkluderade Dave Sim, Frank Miller, Alan Moore och Neil Gaiman. I numret skrivet av Neil Gaiman introducerades ett antal nya karaktärer som Gaiman ansåg att han hade skapat och hade äganderätt till. McFarlane höll dock inte med om det, men efter diverse diskussion/gräl kom de överens om att Gaiman skulle överlåta rättigheterna till sina Spawn-karaktärer till McFarlane i utbyte mot att Gaiman skulle få rättigheterna till Miracleman, som ju McFarlane påstod sig äga (och han hade faktiskt låtit Miraclemans alter ego ha några cameos i Spawn-serierna). Senare verkade dock McFarlane backa från denna överenskommelse, vilket ledde till ett rättsfall mellan honom och Gaiman. Gaiman finansierade denna legala strid genom att grunda ett företag med namnet ”Marvels and Miracles”, med hjälp av bland annat Marvel Comics dåvarande redaktör Joe Quesada, och han skrev en miniserie för Marvel (”Marvel 1602”) vars inkomster helt gick till den legala striden. Domstolsförhandlingarna kom till slut fram till att Gaiman hade rätt och att McFarlane skulle ha stått fast vid det ursprungliga avtalet gällande utbytet att rättigheterna till Spawn-karaktärerna och Miracleman. Men samtidigt framkom det att de ”rättigheter” till Miracleman som McFarlane påstod sig ha köpt från Eclipse egentligen verkade vara några värdelösa papper, och att Eclipses Miracleman-rättigheter kanske istället hade ”fallit tillbaka” till Dez Skinn. Jag vet att jag skriver mycket ”verkade” och ”kanske”, men som ni troligtvis märkt vid det här laget är det ju det som är problemet med Marvelman/Miracleman.

Vad som hände därefter är ännu mera oklart, men år 2009 utannonserade Marvel Comics att de hade köpt rättigheterna till karaktären Marvelman från Mick Anglo, alltså han som hade ägt den brittiska seriestudion där de ursprungliga Marvelman-serierna tecknades. Den allmänna bilden verkar numera vara att det var Anglo som hade de ursprungliga rättigheterna, även om de ovan nämnda böckerna hittat tecken på att det kanske inte är hela sanningen. 2013 utannonserade Marvel att de nu också ägde rättigheterna till de senare Miracleman-serierna. De började först ge ut ett antal samlingsvolymer med de gamla Marvelman-serierna, och sedan med Moores och Gaimans serier (fortfarande under namnet ”Miracleman”). Moore gick dock bara med på att serierna skrivna av honom fick publiceras av Marvel om hans namn inte stod med (så istället står det i samlingsvolymerna ”by The Original Writer”), och att hans del av vinsten donerades till den då mycket gamle och sjuke Mick Anglo (som nu är avliden, vilket gör det oklart var Moores pengar går nu). Marvel utlovade också att Neil Gaiman och Mark Buckingham skulle få möjligheten att bli färdiga med de två ogjorda böckerna i deras Miracleman-trilogi, men sedan detta löfte från 2017 har inget hänt, annat än att Marvel sagt att ytterligare legala problem dykt upp som de måste lösa. Ja, och så kom ju avslöjandet i slutet av förra året att Marvel tydligen ska introducera Miracleman i det reguljära Marvel-universumet, ett avslöjande som ger mig obehagliga associationer till vad DC Comics gjorde med Watchmen i Doomsday Clock…

Med allt detta sagt (och då har jag ände inte gått in på ”Captain Universe”, ”Warpsmiths”, ”Masterman”, ”Big Ben (The Man With No Time For Crime!)” översvämningen av Eclipses kontor, Spawn i Pog-form, och en massa andra märkliga detaljer), hur är då egentligen serierna med Marvelman och Miracleman? Jag har läst en del av de ursprungliga Marvelman-serierna från 50-talet, och överlag känns de som något bleka kopior på de ofta väldigt underhållande Captain Marvel-serierna. Det finns då och då en del små intressanta variationer som gör att Marvelman inte är en total kopia av sin förlaga (till exempel Young Marvelmans ärkefiende ”Young Nastyman”, icke att förväxla med han som Tenacious D sjunger om), men ofta är det mest roliga de olika ordvariationerna för samma saker (Captain Marvel brukar utbrista ”Holy moley!”, Marvelman utbrister istället ”Holy macaroni!”). Eftersom de senare Miracleman-serierna är så speciella har jag sett många personer försöka framställa den ursprungliga Marvelman som något slags banbrytande mästerverk och Mick Anglo som en genialisk serieskapare, men sanningen är att det för det mesta rör sig om tämligen mediokra, om än inte direkt dåliga, superhjälteserier som jag gissar främst sålde bra i hemlandet då det inte fanns några andra alternativ tillgängliga.

Moores och Gaimans Miracleman är desto mer intressanta och välgjorda serier. Speciellt serierna skrivna av Moore är fascinerande eftersom de är så banbrytande, och kom med många idéer som använts flitigt i många moderna superhjälteserier, inklusive av Moore själv. Hans Miracleman-historia är ett av de tidigaste moderna försöken att göra en ”realistisk” superhjälteserie, en berättelse om vad som skulle hända om superhjältar dök upp i ”verkligheten”. Jag vill inte gå inte på så många detaljer då jag tycker serierna är värda att läsas utan spoilers, men exempelvis inleder Moore serien genom att göra en ganska stor retcon av Marvelmans ursprungliga bakgrundshistoria och hans gamla 50-talsäventyr, även om de på sätt och vis fortfarande är en del av handlingen. Detta sätt att göra en allvarlig tolkning av lättsamma gamla superhjältar är ett exempel på något som skulle bli väldigt vanligt under 90-talet och ända fram till idag i genren. Ett annat viktigt tema, som Moore ofta återkommer till i andra senare serier, är hur skräckinjagande superhjältar skulle kunna vara i verkligheten. Miracleman själv framställs för det mesta som relativt vänligt sinnad och välmenande, men han använder också ofta sin superstyrka på brutala sätt, och det dyker också upp andra superfigurer som har betydligt mindre hämningar. Även detta är något som många andra superhjälteserier använt sig av, på gott och ont. Men även om jag sett gott om avslitna armar och annat blodigt våld i moderna superhjälteserier finns det ändå vissa sekvenser i Miracleman som ännu idag är något av de mest obehagliga jag läst i genren. Speciellt ett av de sista numren, med titeln ”Nemesis”, är en av de mest fasansfullt blodiga skildringarna av vad som händer när en person med superkrafter fullständigt tappar besinningen och går bärsärk på olika kreativa sätt bland försvarslösa människor. Den sista delen av Moores Miracleman handlar också om hur radikalt annorlunda vår värld skulle bli om superhjältar existerade i den, om de inte var tvingade av serieredaktionen att behålla världen i status quo. Detta är något som Moore senare också skulle utforska i till exempel Watchmen, men i Miracleman är förändringarna faktiskt ännu mer omfattande och radikala.

Gaimans Miracleman är inte riktigt lika banbrytande, men det är ändå välgjorda och intressanta serier. Han tar vid där Moore slutade, i en värld radikalt förändrad av superhjältars närvaro, och i ”The Golden Age” skildrar varje nummer hur olika vanliga människor hanterar att leva i denna nya värld på olika sätt, och hur de då och då interagerar med supervarelserna. ”The Silver Age” börjar också tämligen intressant med hur en karaktär tagen ur de oskyldiga gamla serierna reagerar när han plötsligt finner sig i det nya, allvarligare och konstigare universumet, men jag vågar inte komma med så många åsikter om det eftersom det ju bara finns två nummer av sex publicerade av denna historia än så länge. Jag hoppas innerligen att Gaiman till slut kommer kunna färdigställa sin plan, även om jag samtidigt undrar hur denna gamla historia kommer tas emot när så många andra serieskapare utvecklat mediet sedan Gaiman påbörjade sin Miracleman-historia.

Sedan får vi inte glömma de olika tecknarnas insatser heller. Det verkar vara en allmän åsikt att Chuck Beckum är den svagaste av Miracleman-tecknarna, men det beror inte på att han i sig skulle vara dålig, utan att de andra tecknarna är så mycket mer briljanta på olika sätt. De gör alla intressanta och ofta väldigt vackra och detaljerade bilder (även om det som de avbildar ju inte alltid är väldigt vackra saker), men jag tror att min favorit är Mark Buckingham, eftersom han tecknar nästan varje nummer av ”The Golden Age” i en annorlunda stil, från typisk superhjälteestetik till mörkt allvar till Andy Warhol-inspirerad popkonst till gulliga barnboksillustrationer. Men även de andra tecknarna har skapat många storslagna bilder som jag inte kommer att glömma (även om jag i vissa fall på sätt och vis vill göra det).

Och utöver dessa ”viktigaste” Miracleman-serier finns alla de andra. Eclipse publicerade till exempel en antologi-miniserie kallad ”Miracleman: Apocrypha” där olika andra mer eller mindre kända serieskapare fick prova på att göra små korta serier som utspelar sig i Miraclemans märkliga värld. Dessa serieskapare inkluderade exempelvis Kelley Jones, Alex Ross, Norm Breyfogle, Matt Wagner och Kurt Busiek. Eclipse hade också planer på att publicera en annan Miracleman-serie parallellt med Gaimans, med namnet ”Miracleman: Triumphant”, skriven av Fred Burke och tecknad av Mike Deodato Jr., men det blev aldrig av (fast en svartvit prototyp av det första numret har senare hittats). När Marvel började ge ut de gamla Miracleman-serierna producerade de också två nya korta historier, varav en tecknades av de briljanta Mike och Laura Allred. Den andra serien är speciellt intressant då den på ett sätt inte är ”ny”, utan är ett gammalt seriemanus skrivet av ingen mindre än Grant Morrison på 80-talet, tänkt att publiceras som serie i Warrior, men som blev tecknat (av Joe Quesada) först nu på 2000-talet. Det är som sagt en väldigt kort historia, och är egentligen inte väldigt spännande då det är en skapelse av en väldigt ung Morrison innan hen funnit sin moderna konstnärliga röst, men det är ändå en intressant historisk artefakt. Vad gäller Miraclemans cameos i Spawn har jag bara sett några bilder här och där, men de framstår inte som särskilt intressanta, och jag har svårt att föreställa mig hur karaktären skulle kunna fungera som en bifigur i en så pass tematiskt och visuellt annorlunda serie som Spawn.

Med tanke på alla de många märkliga legala turerna, de kreativa bråken, de ofullbordade projekten och de många förseningarna tycker jag det är något av ett mirakel (hoho!) att Miracleman ändå lyckats bli en väldigt sammanhängande och tematiskt konsistent historia som går att läsa och tycka om. Under lång tid har den som sagt varit svår att få tag på och läsa, men Marvels nya ompubliceringar av de mesta av de ”viktiga” materialet finns nu att köpa både i fysiska böcker och digitala exemplar relativt enkelt. Samtidigt finns det fortfarande många obskyra delar som inte är riktigt lika lättillgängliga, och vill man vara en riktig kompletist till samlare är det ju några kapitel av Moores serier som finns i tre olika varianter, från de med Marvelman-namnet, de med Miracleman-namnet, och de utan Moores namn. Det får bli mitt sista argument för att Marvelman eller Miracleman är en riktigt ordentlig nördfavorit, om ni inte skulle vara övertygade efter detta vansinnigt långa blogginlägg.

Publicerat av Fredde