En sak som den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft är omtalad för är hur han blandade ihop fakta med fiktion i sina noveller. Han hänvisade ofta till verkliga händelser och personer i sina berättelser, ofta från långt bak i historien, men då och då också till samtida företeelser (exempelvis novellen ”The Whisperer in Darkness”, som inleds med en referens till en stor översvämning i den amerikanska delstaten Vermont, och senare vävs den då pinfärska upptäckten av planeten Pluto också in i handlingen). Ett av de vanligaste sätten han gjorde denna sammanvävning var genom att ha med minst en scen i en novell där någon karaktärs samling av mystiska böcker beskrivs, och då räknar Lovecraft både upp verkliga ockulta skrifter och fiktiva dito, påhittade av honom själv eller av någon av hans många författarvänner. Detta var troligtvis speciellt effektivt eftersom Lovecraft själv var synnerligen beläst, och kunde rabbla upp många verkliga obskyra böcker, så att den typiske läsaren inte alltid kunde vara säker på vad som var påhittat och vad som var riktigt (speciellt eftersom internet inte existerade när Lovecraft var i livet). Den mest kända av de fiktiva böcker som Lovecraft själv hittade på, en titel som förekommer i en stor del av hans berättelser, är den fasansfulla volymen kallad Necronomicon. Bokens natur varierar lite från historia till historia, men vanligtvis framställs den som en mycket gammal lunta innehållandes magiska formler och uråldriga hemligheter om universums sanna natur, inklusive de fruktansvärda gudalika varelserna som Lovecraft hittat på och också gärna ofta refererade till. I modern tid framställs det ofta som att man kan bli galen bara av att läsa boken, men i Lovecrafts berättelser är det vanligare att folk inte drivs till vansinne av boken i sig, utan det är först när de upptäcker bevis för att något i boken är sant, och att därmed även allt det andra hemska i den då också troligtvis är sant, som de blir riktigt förskräckta.
För att ytterligare blanda samman fakta och fiktion tog sig Lovecraft tid att skriva ihop en kort fiktiv historik över Necronomicon, i vilken han blandar in diverse verkliga historiska figurer. Den är som sagt mycket kort, och går att läsa i sin helhet här, men för att ändå sammanfatta: Necronomicon, under sin ursprungliga titel Al Azif, skrevs av en fiktiv arab vid namn Abdul Alhazred på 700-talet. På 900-talet fick den en grekisk översättning, och en översättning till latin ska ha gjorts på 1200-talet av dansken Olaus Wormius (fast här har Lovecraft klantat till det med årtalen, eftersom den verklige Olaus Wormius föddes på 1500-talet), men kort därefter bannlystes boken av påven. Den famöse engelske ockultisten John Dee ska ha försökt sig på en engelsk översättning på 1500-talet som dock bara finns i fragment. Lovecrafts historik avslutas med att han förklarar att olika exemplar av boken ska finnas på några välkända bibliotek runtomkring i världen, men att myndigheter och religiösa samfund gör allt de kan för att undvika att folk ska läsa dem.
Lovecraft har många år efter sin bortgång nått stor popularitet bland nördar av olika slag, även bortom hemlandet. Detta inkluderar givetvis Sverige, och år 2002 användes hans historik över Necronomicon som utgångspunkt för boken Necronomicon i Sverige, utgiven av Aleph Bokförlag. Boken består av en samling texter, främst skräcknoveller med kopplingar till Lovecrafts skapelser, men även några avsedda att vara fiktiva ”faktatexter” rörande Necronomicon, och specifikt dess ”historia” i Sverige. Den viktigaste av dessa delar namn med boken, en essä med titeln ”Necronomicon i Sverige”, skriven av Rickard Berghorn (som tillsammans med Mattias Fyhr står som ”sammanställare” på omslaget). Denna text beskriver hur diverse exemplar av den ökända boken lyckats hamna i Sverige, och att det till och med ska finnas en svensk översättning gjord under mystiska omständigheter på 1700-talet. Essän är betydlig längre än Lovecrafts Necronomicon-historik, och är skriven som ett antal korta kapitel som var och ett ägnas åt något tillfälle i svensk historia där Berghorn säger sig ha hittat bevis för att Necronomicon omnämnts, eller åtminstone där någon företeelse ur Lovecrafts fiktion förekommit.
Berghorn väver, likt Lovecraft, också in ett flertal verkliga historiska svenskar i sin historik. Så exempelvis beskriver han hur Tycho Brahe ska ha sett en mystisk meteorit slå ner på Hallandsåsen (en meteorit som tydligen har egenskaper liknande den i Lovecraft-novellen ”The Colour Out of Space”), att ett exemplar av Necronomicon ska ha tagits som krigsbyte av svenskarna i Prag 1648, att en lärjunge till Carl von Linné ska ha hittat ett exemplar av den ursprungliga arabiska versionen, och att August Strindbergs berömda ”Infernokris” delvis ska ha orsakats av att han läst något som han beskriver som ”den gamle arabens bok”. Berghorn väver också in element från några andra noveller, inte författade av Lovecraft, men som troligtvis ska ha inspirerat hans författarskap. Specifikt menar Berghorn att meteoriten på Hallandsåsen ska ha lett till händelserna i den amerikanska författaren Ralph Adams Crams novell ”The Dead Valley”, och att den svenska översättningen av Necronomicon gjordes av en karaktär i engelsmannen M.R. James novell ”Count Magnus”. Den roligaste delen av essän tycker jag är när Berghorn förklarar att ett exemplar av den svenska översättningen ska ägas av författaren och Lovecraft-översättaren Sam J. Lundwall, men att denne är mycket förtegen om detta faktum, och till och med förnekar dess existens. Detta känns som en sorts skämtsam, kärleksfull hyllning till Lundwall, en viktig person för introducerandet av Lovecraft i Sverige, och passar bra ihop med Lovecrafts egna tendens att göra smålustiga referenser till sina vänner och författarkollegor i sina noveller. Jag roas också av att Berghorn beklagar sig över att svenska bibliotek som ska ha Necronomicon och relaterade texter i sina samlingar är ytterst ohjälpsamma mot honom. Jag älskar tanken på att svenska bibliotekarier inte bara är kunniga i katalogiseringssystem och bokcirklar, utan också är väktarna av mörka kosmiska hemligheter bortom mänsklighetens förstånd.
Rickard Berghorn har också skrivit två av novellerna i boken (väldigt bra och läskiga i mitt tycke), och dessa knyter an till och utvecklar på olika sätt hans Necronomicon-historik. En av novellerna inleds med att Berghorn påstår att den egentligen är en text skriven av en släkting till honom, men med tanke på blandandet av fiktion och fakta i boken i övrigt är jag osäker på om det är sanning eller påhitt. Båda hans noveller knyter hur som helst an till den svenske 1500-talskungen Erik XIV, och antyder att dennes påstådda galenskap kan ha haft övernaturliga förklaringar. Vad gäller övriga noveller i boken anser jag att de är av varierande kvalitet. En del är stämningsfulla och skräckinjagande, medans åtminstone en av dem mest kändes ganska fånig. En av novellerna är en svensk översättning av den ovan nämnda ”The Dead Valley” av Ralph Adams Cram, men märkligt nog innehåller boken ingen version av M.R. James ”Count Magnus”. Detta känns speciellt konstigt med tanke på hur viktigt just denna historia är för Berghorns essä, till den grad att jag undrar om det rör sig om någon slags problem med upphovsrätten som inte kunde lösas när boken skulle sammanställas. Jag kan definitivt rekommendera att ni läser den innan ni börjar på Necronomicon i Sverige, om inte annat så för att den boken innehåller en del spoilers för novellen.
Necronomicon i Sverige gavs som sagt ursprungligen ut 2002, men 2020 kom en ny utgåva, som är betydligt omarbetad på flera sätt. Boken består nu enbart av Lovecrafts ursprungliga historik, Berghorns essä, och Ralph Adams Crams novell, alla andra texter är borta (”Count Magnus” lyser fortfarande med sin frånvaro), så boken är anmärkningsvärt tunnare. I gengäld har Berghorn uppdaterat sin essä (med förklaringen att han har hittat nya fakta efter ytterligare efterforskningar), som nu är längre, med fler kapitel om ytterligare historiska incidenter knutna till den fasansfulla boken. Min favorit bland tilläggen är nog en fotnot som ger en hyfsad förklaring för varför titeln ”Necronomicon” egentligen inte är korrekt latin; det var ju faktiskt inte ovanligt i verkligheten av latin blev förvanskat av medeltida författare. Det längsta tillägget kommer på slutet av essän, och bygger vidare på det tidigare omnämnda meteoritnedslaget på Hallandsåsen. Nu knyts det ihop med de många besvären kring grävandet av Hallandsåstunneln under 90-talet och 2000-talet, och antyder att det kanske inte bara var giftiga tätningsmedel som läckte ut i vattnet under arbetet… Den gamla versionen av essän avslutades med en antydan om andra tillägg till en framtida version som dock inte verkar ha blivit av i den nya essän, specifikt att ingen mindre än Dag Hammarskjöld skulle ha studerat ”en uråldrig skrift från Damaskus”. Detta är ren spekulation från min sida, men kanske ville Berghorn undvika att uppröra nu levande släktingar till Hammarskjöld?
Även om jag är glad att jag äger båda utgåvorna av Necronomicon i Sverige, och jag gillar tilläggen i den nyare versionen, måste jag nog ändå luta åt att jag föredrar originalversionen lite grann, just eftersom den är tjockare. Rent estetiskt föredrar jag också den gamla bokens omslag, då den nästan ger intrycket av att det är en gammal mystisk lunta man håller i sina händer (för att inte tala om Jonas Anderssons stämningsfulla illustrationer inuti boken). Det nya omslaget känns lite mer generiskt, med den gamla Lovecraft-klyschan ”läskiga tentakler”. Vad som dock är riktigt spännande med den nya versionen är att den är del av ett större projekt från förlaget kallat ”Necronomicon i Norden”, så Berghorn ska tydligen skriva ytterligare böcker på samma ämne, gissningsvis involverande de andra nordiska länderna (i skrivande stund har dock inga andra böcker i denna tilltänkta serie givits ut). Jag skulle gärna vilja läsa om vilka fasansfulla incidenter som denna mörka skrift ligger bakom i Danmarks, Norges, Finlands och Islands historia. Vilka andra märkliga fenomen har Tycho Brahe bevittnat på himlavalvet? Vad döljer sig under Norges oljeplattformar, eller i Finlands många sjöar, eller i Islands vulkaner? Och kommer vi kanske till och med få en förklaring på hur dansken Olaus Wormius lyckades översätta Necronomicon till latin flera hundra år innan han var född?
Värt att nämna i sammanhanget kan vara att Rickard Berghorn också skrev ett manus till en ”radiodramatisering” av boken som sändes i P3 år 2003, med titeln ”Necronomicon i Sverige: En rapport från avgrunden”. Detta program finns tyvärr inte att tillgå någonstans vad jag kunnat finna, men jag minns att jag själv lyssnade på det när det ursprungligen sändes. Det gjordes som en sorts märklig radiopjäs där Louise Epstein spelar sig själv, och försöker efterforska Necronomicon samtidigt som domedagen närmar sig. Jag minns att jag tyckte att programmet var ganska konstigt och inte riktigt vad jag förväntat mig. Berghorn själv har senare uttryckt en viss skam över programmet och anser inte att det är särskilt bra, på grund av diverse produktionsproblem och att han fick väldigt kort tid på sig att skriva ihop ett manus (tydligen var den ursprungliga tanken att huvudrollen skulle göras av Janne Josefsson, som skulle spela en parodi på sig själv som moraliskt upprörd journalist).
Men som sagt, boken gillar jag mycket, och jag tycker den är ett av de bästa exemplen på svensk Lovecraft-relaterad media. Denna ”genre” innefattar ju numera även saker som Markera Som Olästs favoritserie Viktor Kasparsson, och 2020 kom en svensk version av det klassiska Lovecraft-rollspelet Call of Cthulhu. Mig veterligen har ingen av dessa saker en direkt koppling till Necronomicon i Sverige, men boken kan kanske ändå ha varit en inspirationskälla? Hur som helst så känns det definitivt som att det nu är en passande tid för ”Necronomicon i Norden”-projektet, så jag håller tummarna för att det blir av. Eller för att citera Lovecraft själv, så känns det som att ”the stars are right”.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 