Ibland kan det kännas lite jobbigt att vara ett fan av den banbrytande science fiction-filmen TRON, dess uppföljare TRON: Legacy, och den handfull annan media som utgör TRON-franchiset (inklusive den animerade TV-serien TRON: Uprising och det klassiska datorspelet TRON 2.0). Filmserien ägs av Disney, och under långa perioder har det känts som att de inte brytt sig så mycket om den, speciellt inte efter att de lagt vantarna på mer kända franchises såsom Star Wars och Marvel Comics. Speciellt frustrerande är att mycket av den TRON-media som faktiskt har kommit har gjort antydningar om uppföljare som aldrig verkar bli av. TRON: Legacy innehöll många trådar som antyddes skulle tas upp i en uppföljare, men det är oklart om den tredje film, som Disney under många år lovat snart ska komma, kommer ta tag i några av dessa trådar. TRON: Uprising hade stor potential, men fick inte ens avsluta sin första säsong innan den lades ner i förtid. Även TRON 2.0 gav en del antydningar till en potentiell uppföljare, men dess handling ignorerades totalt i senare TRON-media.
Den senaste TRON-media som dykt upp innan i år var spelet Tron RUN/r från 2016, och det var bara ett tämligen simpelt (om än ganska snyggt) actionspel helt utan någon handling. I år verkar det dock ha börjat röra sig i franchiset igen. Disney World fick en ny åkattraktion baserad på TRON, och det har kommit mer handfasta tecken på att produktionen av den tredje filmen har börjat komma igång (även om det till mångas frustration bland annat innebär att den allmänt utskrattade Jared Leto ska ha en av rollerna). Men det mest spännande för många TRON-fans är det nya spelet som släpptes förra månaden, med titeln TRON: Identity, till PC och Nintendo Switch. Till skillnad från RUN/r så har Identity en handling. Faktum är att handlingen kan sägas vara den centrala delen av spelet, då det rör sig om ett detektiv-äventyrsspel, i den subgenre som brukar kallas ”visual novel”. Detta val av genre kan kännas tämligen bisarr, då TRON, både när det gäller filmerna och tidigare spel, kanske mest är känd för arkad-aktig action, med snabba fordon och häftiga strider, inte komplexa handlingar. Jag är dock en av dem som tycker att TRON-franchiset har en väldigt intressant handling och många intressanta teman, så jag såg väldigt mycket fram emot att få spela ett spel där det är denna handling och dessa teman som är i fokus. Och på sätt och vis känns det för ovanlighetens skull som att TRON nu får något som exempelvis Star Wars aldrig har fått, då det trots otaliga Star Wars-spel aldrig har gjorts något renodlat äventyrsspel i det universumet.
Men för att delvis återgå till klagosången kan det sägas att jämfört med många av spelen till Disneys större serier så är TRON: Identity inte någon storslagen skapelse med avancerad grafik, lång handling och massor med resurser inpumpade. Å andra gör det mig personligen lite lättad att spelets jämförelsevis blygsamma krav gör att det fungerar även på en dator som inte är den allra modernaste, så jag måste inte införskaffa någon ny hårdvara för att kunna spela det. Och även om det säkert finns några som är lite bittra över att det nya spelet inte är något storbudget-schabrak, med tanke på att det kommit sådana i serien tidigare, så tror jag att majoriteten av TRON-nördar, svältfödda som vi är, är glada även för det lilla, och kan uppskatta de positiva saker som TRON: Identity faktiskt ger oss. Spelets utvecklare är spelstudion Bithell Games, med grundaren Mike Bithell som huvudsaklig författare. Bithell är sedan tidigare känd för ett antal populära spel som brukar kategoriseras som ”indie” (även om den termens betydelse numera är lite luddig), spel som tycks ha fått en hel del positiv kritik när det gäller just presentationen av handlingen. Jag har dock inte spelat några av hans tidigare verk, så jag kan inte jämföra Identity med dem. Det bör kanske också nämnas att även om jag spelat ett och annat äventyrsspel, inklusive ett antal i ”visual novel”-kategorin, så ser jag mig inte som någon expert på genren. Det är mycket möjligt att saker som jag tycker är spännande och nyskapande i TRON: Identity redan har förekommit i andra spel som jag inte känner till i samma genre. Min recension av spelet är nog främst från perspektivet av ett TRON-fan, snarare än äventyrsspelare.
Faktum är att ett av mina största intryck av TRON: Identity är att man nog måste vara en TRON-nörd för att uppskatta det fullt ut. Spelet släpper i princip ner dig i spelvärlden utan någon inledande förklaring om bakgrunden, och kommer snabbt med många märkliga termer som nog kan vara lite svårförstådda om man inte redan är insatt i TRON-universumet (även om vissa av koncepten är helt nya för detta spel). Under spelets gång får man bara antydningar och små detaljer om vad den övergripande premissen för spelvärlden är, detaljer som också nog bara är begripliga om man har sett de två TRON-filmerna, eller åtminstone har läst intervjuerna med spelutvecklarna som kom innan spelet släpptes, där de förklarar saker och ting i lite mer detalj. Som ett fan av filmerna vill jag givetvis gärna rekommendera att ni ser dem innan ni börjar spela spelet, men här är ändå en övergripande, spoiler-fri förklaring av premissen: Den första filmen handlar om datorprogrammeraren Kevin Flynn (spelad av Jeff Bridges) som via en laserstråle transporteras in i datorernas värld, där datorprogram är levande personer som skapat en religion kring sina mänskliga skapare, som de kallar för ”Users”, det vill säga ”Användare”. Ett av programmen som Kevin träffar är den hjältemodige krigaren Tron (spelad av Bruce Boxleitner). I uppföljaren TRON: Legacy har Kevin efter att han återvänt till ”den riktiga världen” använt teknologin från förra filmen för att skapa sin egna digitala värld, kallad ”The Grid”, som är snarlik den han besökte tidigare. Allt går dock inte riktigt som han tänkt sig, och efter en stor katastrof fastnar han i sin egna skapelse och kan inte återvända till verkligheten. Det är först när hans son, Sam Flynn (spelad av Gareth Hedlund) anländer i datorvärlden som far och son kan börja försöka ställa saker och ting till rätta.
TRON: Identity utgår från en sorts retcon av premissen för TRON: Legacy, nämligen att innan den stora katastrofen var Kevin förutseende nog att skapa en backupversion av sin digitala värld, som kallas för ”The Arq Grid”. Kevin lovade denna världs innevånare att han skulle komma tillbaka för att titta till dem då och då, men efter händelserna i TRON: Legacy har han inte synts till igen. Eftersom tiden rör sig mycket snabbare inne i den digitala världen än den gör i verkligheten innebär det att det förflutit hundratals, kanske till och med tusentals digitala år i Arq Grid sedan dess, och många nya innevånare som aldrig träffat Flynn lever nu där. Flynn och Tron har blivit mytologiska figurer för dessa innevånare, och olika kulturer och synsätt på världen har vuxit fram. Detta är definitivt en intressant premiss, som jag tycker är trogen tematiken i TRON-franchiset, men det konstiga är att även om den tyder på djupa kunskaper om filmernas historia från spelskaparna så är det en retcon som inte riktigt passar in (och tro mig, jag har ägnat mycket tid åt att försöka lista ut hur den skulle kunna passa in). Utan att gå in på detaljerna i filmernas handling kan jag säga att om Kevin skapat en backup av sin skapelse så är det mycket konstigt att han inte nämner det för Sam någon gång under deras äventyr tillsammans, då existensen av Arq Grid radikalt ändrar förutsättningarna för vad de försöker göra i TRON: Legacy. Även om jag innerligt hoppas att spelskaparna har tänkt igenom detta och har någon förklaring som kanske kommer dyka upp i en uppföljare till TRON: Identity (mer om detta senare) så oroar jag mig över att de helt enkelt inte bryr sig så mycket om detaljerna kring sin premiss som jag och många andra TRON-nördar skulle önska.
Hur som helst, om man bortser från det ovan nämnda problemet så är ändå världen i TRON: Identity väldigt spännande och fascinerande, då den ger många intressanta perspektiv på hur en digital värld skapad av en människa skulle kunna utvecklas i denna människas frånvaro. Spelets faktiska handling i denna värld är ett klassiskt detektivmysterium. Huvudpersonen är ett program vid namn Query, som tillhör en organisation kallad ”The Disciples of Tron”, som försöker leva upp till den legendariske hjälten genom att vara sökare efter sanning, vilket innebär att andra personer ofta anlitar dem som just detektiver. Querys uppdrag i spelet är att undersöka en incident i det centrala arkivet/biblioteket i Arq Server, då det har skett en explosion där, och någonting tycks ha blivit stulet. Men givetvis visar det sig snart att allting inte är som det först verkar…
På grund av spelets begränsade storlek utspelar det sig helt och hållet i arkivbyggnaden, med ett fåtal platser som man går runt mellan i jakt på att lösa mysteriet. Jag blev lite besviken när jag insåg detta efter att ha spelat ett tag, då vissa delar av marknadsföringen innan spelet släpptes hade gett mig intrycket av att man skulle få resa runt i hela spelvärlden. Men trots denna begränsning lyckas spelet klämma in många ”världsbyggande” detaljer som gör att man ändå får en bild av resten av världen, och många antydningar om intressanta koncept som förhoppningsvis kommer utvecklas i framtida spel. Majoriteten av dessa antydningar får man av de olika karaktärerna som Query träffar och intervjuar, karaktärer som är representanter för de olika fascinerande kulturer som vuxit fram i Arq Server sedan Flynns försvinnande. Jag är särskilt glad över att karaktärerna har en hyfsat stor variation i hudfärger och kön, då tidigare TRON-media i huvudsak har haft vita män i huvudrollen, med en och annan vit kvinna då och då. I TRON: Identity finns det till och med en ickebinär karaktär, Cass, som jag särskilt gillar för att hens kön inte är hens huvudsakliga bidrag till handlingen, det är något som alla andra tar för givet utan att kommentera närmare. Detta borde förvisso vara standarden, men jag är ändå glad att den första öppet ickebinära karaktären i TRON uppfyller detta minimikrav, och är en väldigt intressant och sympatisk person på många andra sätt också.
Spelet är som sagt en ”visual novel”, vilket innebär att du får textbeskrivning av en situation, inklusive dialog, tillsammans med vad som princip är stillbilder, och sedan kan du välja mellan olika alternativ i en meny hur du vill prata med karaktärerna eller hur du vill interagera med spelvärlden. Det viktiga är att du vid flera tillfällen måste göra val som på olika sätt påverkar handlingen och karaktärernas attityder till dig, vilket i slutändan innebär att spelet kan sluta på flera olika sätt. Spelets handling är ganska kort, men det känns på sätt och vis skönt då det innebär att man hyfsat snabbt kan spela igenom det flera gånger och prova att göra olika val för att få se olika sekvenser, variationer och slut. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag säga att jag efter några genomspelningar insåg att det inte verkar gå att få ett helt och hållet ”lyckligt” slut, du måste förr eller senare göra val som kommer göra någon av karaktärerna förbannad på dig, oavsett hur goda avsikter du har. Detta kan tyckas lite dystert, men samtidigt gillar jag att spelet inte verkar vilja säga att det finns ett officiellt ”riktigt” sätt att ta sig igenom handlingen (även om det får mig att undra hur de ska hantera detta faktum i eventuella uppföljare). En annan sak jag gillar är att även om spelet inte är inom actiongenren, lyckas det få med många av de minnesvärda action-koncepten från filmerna. Så spelet inleds med att du stöter på en person som kör en snabb, lysande motorcykel, och det finns flera tillfällen då du måste välja om du ska eller inte ska slåss med din vassa ”identity disc” (spelet beskriver hur en eventuell strid slutar, det är inget du kan påverka resultatet av).
Utöver äventyrandet har spelet dock också ett antal pusselsekvenser i vilka du måste ”defragmentera” de olika karaktärernas minnen genom att interagera med deras ”identity discs”, och därifrån få nya ledtrådar till mysteriets lösning. Detta görs i spelsekvenser som kan liknas vid en typ av kortspel, där du måste matcha olika fragment med olika färger och symboler. Dessa sekvenser är hyfsat underhållande, och jag upplevde aldrig att de var för svåra, men samtidigt känns de en smula påklistrade. Idén att interagera med identitetsdiskar är förvisso inte ny i TRON-serien, och att en detektiv kan ”låsa upp” folks minnen är ett intressant koncept för handlingen, men jag tycker inte det görs tillräckligt mycket för att göra pusslandet till en del av handlingen. Om historian exempelvis beskriver att ett visst minne är extra förträngt och svåråtkomligt tycks det inte innebära att pusselsekvensen blir svårare eller har någon annan speciell egenskap, annat än att pusslandet blir aningen mer komplext ju längre du kommer i spelet. Det faktum att du kan välja att helt hoppa över dessa sekvenser utan att det påverkar handlingen bidrar också till känslan av att de är påklistrade. Gillar man dem kan man dock även spela dem separat från resten av spelet, och låsa upp diverse visuella detaljer om man gör bra ifrån sig.
Det finns också andra saker att låsa upp i spelet, genom att du kan upptäcka små intressanta detaljer att klicka på i spelmiljöerna, och får då små korta textbeskrivningar som läggs till din ”codex”. Dessa texter beskriver i huvudsak olika föremål eller koncept, vilket bidrar till att göra spelvärlden tydligare och begripligare. Ingen av dem är särskilt svåra att hitta, utan är i huvudsak tydligt markerade för att du ska veta var du ska klicka, vilket jag är tacksam för. Många av texterna innehåller ”fanservice” i form av referenser till tidigare TRON-media, vilket spelet i stort också gör. Det finns ett flertal klassiska repliker från filmerna i dialogen, och byggnaden du befinner dig i har ett rum som i princip är ett slags museum (precis som i Beyond a Steel Sky!), med diverse föremål som alla är mer eller mindre subtila referenser till filmerna. Jag tyckte dock inte att fanservicen gick överstyr, spelet lyckas stå på egna ben och ha sin egna identitet (hoho!), med många nya intressanta idéer och tematik, samtidigt som det som ovan beskrivits är knutet till resten av serien.
Jag tyckte också om spelets presentation, trots de ovan nämnda tekniska begräsningarna. Grafiken är i huvudsak 2D, men det finns intressanta inslag av 3D, i form av att du kan rotera många av spelmiljöerna som en sorts diorama, för att se dem från olika vinklar. Pusselsekvenserna är också visuellt intressanta, i det att ju närmare du kommer slutet av en defragmentering av ett minne, desto tydligare växer det fram en bild av karaktärens ansikte. Till min stora glädje består spelets soundtrack av helt och hållet nykomponerad musik, och jag tycker det står sig bra mot de många andra underbara soundtrack som TRON-media har haft genom åren. Det viktigaste när det gäller presentationen av en ”visual novel” är dock nog texten, och även den tycker jag är välskriven, med beskrivningar som har en viss passande mörk och regnig noir-stämning, och dialog som gör det lätt att tycka om karaktärerna, även de som till en början tycks vara otrevliga.
Jag tyckte alltså om TRON: Identity, men när jag spelat färdigt det ett antal gånger och sett ett flertal av de möjliga sluten, fick jag en oroande känsla av att vara tillbaka på ruta ett när det gäller TRON-franchiset. I diverse intervjuer kring spelet har utvecklarna utlovat att det ska vara det första av en serie spel som utspelar sig i samma värld, och oavsett vilket slut man får har det definitivt många antydningar till trådar som kan tas upp i framtida historier. Men vi TRON-nördar har ju hört sådana löften många gånger tidigare, utan att det blivit något av det. Jag håller fast vid hoppet att Bithell Games kommer att släppa de utlovade uppföljarna, men helt säker kan jag inte känna mig. Intressant nog kan handlingen i TRON: Identity ses som en sorts parallell till detta: Ett folk som väntar på att skaparen av deras värld ska återvända som han lovat, och som hanterar det på lika sätt när väntan blivit längre och längre. Vissa har tappat hoppet, andra håller fast vid det, och en del tycker att vi inte kan lägga alla våra förhoppningar på att Flynn ska återvända och ställa allting tillrätta, utan att vi måste agera själva för att ta hand om det vi har. Jag väljer att se spelet som en (avsiktlig eller oavsiktlig) hyllning till de hängivna TRON-nördarna, som hållit fast vid sin kärlek till filmserien och skapat många fantastiska fan-kreationer, i hopp om att fler officiella produkter en dag ska dyka upp, även när det inte verkat troligt.
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 