I ett inlägg här på bloggen som jag skrev för många jular sedan tog jag bland annat upp den famösa och uttjatade sången Juligen av Just D. Jag lovar även denna gång att inte nämna det ironiska i att en sång om julplågor själv lyckats bli en julplåga (okej, fast nu gjorde jag det). Istället tänkte jag fokusera på en av de andra julsånger som samplas i Juligen, specifikt den varifrån Just D har tagit en kvinnlig röst sjungandes ”nu är det jul igen”. Rösten tillhör nämligen ingen mindre än Alice Babs, och det är inte bara någon enkel inspelning av den gamla låten om att julen varar än till påska. Låten i fråga heter The Big Juleblues, och är en humoristisk jazzig genomgång av ett antal gamla julsånger, inte bara med Babs, utan även med Povel Ramel och den fantastiska djupa rösten tillhörande Martin Ljung:
Det finns mycket att roas åt i denna låt, inklusive när den skojar om att lyssnaren måste vända sida på skivan för att fortsätta lyssna på den, ett skämt som kanske inte är lika begripligt när man hör den i digital form. På sätt och vis kan den och Juligen sägas tillhöra samma genre, humoristiska jullåtar som lättsamt skojar med gamla traditioner. The Big Juleblues har dock den fördelen att den inte blivit spelad till överdrift år efter år, så varför inte ta och byta ut Juligen mot den på spellistan när det är dags för glöggmingel denna december? Alstret från Just D kommer ju säkerligen inte undgå någon ändå.
Publicerat av Fredde 
Det händer inte lika ofta nu som förr, men då och då när jag surfar runt på internet kan jag hitta något märkligt, roligt och obskyrt som ingen, eller bara ett fåtal personer, verkar känna till. Något som inte blivit en populär mem eller delats av miljoner personer på sociala medier, vilket förvisso kan vara förståeligt med tanke på hur oerhört mycket material det finns på nätet, som ständigt tävlar om människors uppmärksamhet. Förr brukade jag oftast bara ta del av dessa obskyra märkligheter, skratta åt dem för stunden, eventuellt bokmärka dem och sedan gå vidare i surfandet. Men på senare tid har jag blivit mer intresserad av att försöka dokumentera och bevara udda internet-fenomen om jag tror att risken är stor att de kommer försvinna efter några år. Jag har själv erfarenhet av att dra mig till minnes någon rolig bild, videoklipp eller text jag tagit del av för några år sedan, men som jag nu inte längre kan hitta trots enträget sökande. Och jag får känslan av att sådant kan komma bli mer vanligt i framtiden, i och med hur stor del av internet-media som nuförtiden består av sociala medier och andra typer av webbplattformar, där texter och bilder när som helst kan försvinna av olika anledningar. Det är jämförelsevis svårare att hitta något gammalt roligt eller intressant man sett på Facebook, Discord eller till och med YouTube, än om det var på en gammaldags hemsida (speciellt eftersom det senare ofta går att hitta via den fantastiska tjänsten Internet Archive). Speciellt om det som sagt är något obskyrt, som inte uppmärksammats av internet i stort. 
Vi håller fortfarande på att återställa de gamla inläggen här på bloggen efter våra tekniska missöden med den förra servern. Mina medskribenter påstår sig vara okunniga om vad det var som fick servern att krascha, men tack vare djupa efterforskningar kan jag denna dag förklara vad som ligger bakom våra tekniska missöden.
Det finns många historiska anekdoter som egentligen inte är så spektakulära som de framställs. Många historiker som efterforskar dem upptäcker att de saknar belägg, är överdrivna, eller rentav påhittade i efterhand, ofta av någon med en politisk agenda, eller bara på samma sätt som rykten överlag förändras när de berättas från mun till mun. En historisk händelse som jag dock tycker aldrig har förlorat sin magi, som fortfarande framstår som unik och fascinerande, trots att vissa detaljer i den kanske överdrivits genom åren sedan den hände, är ”
En av de mest minnesvärda delarna av leksaks- och media-franchiset Transformers är den första långfilmen. Alltså inte Michael Bays röriga, allmänt ogillade men oerhört inkomstbringande film från 2007, utan de tecknade filmen The Transformers: The Movie från 1986, en direkt uppföljare till de första säsongerna av den första tecknade TV-serien. Det är kanske ingen konstnärligt högkvalitativ skapelse, men det finns ändå många saker med den som är minnesvärda och som gör att den är omtyckt av nostalgiska gamla Transformers-nördar. En av dessa saker var ett flertal nya karaktärer som introducerades, både hjältar och skurkar. Detta är speciellt intressant om man betänker hur den ursprungliga TV-serien skapades. 
I år finns det en julsång som jag tycker har lite extra relevans, nämligen Tomtegubben som hade snuva (även känd som ”En liten tomtegubbe satt en gång”), skriven av Felix Körling år 1915. Likt flera andra sånger vi associerar med julen kanske den rent tekniskt inte kan klassas som en julsång, då den ju inte handlar om julfirande, och tomtegubben i texten syftar på det gamla svenska mytologiska väsendet ”tomte”, även känt som ”hustomte”, snarare än jultomten. Det har dock inte hindrat den från att förekomma på otaliga julskivor genom åren. 
Markera som Oläst är idag stolta att utannonsera vår nya samarbetspartner, en sida som vi tycker är av mycket stor kvalitet och säkerligen kan tilltala de flesta av våra läsare. Ni är säkert många som sett den oerhörda uppsjö av dejting-sidor och appar som finns att använda sig av i jakten på kärleken (eller för mer kötsliga ändamål). Många av dessa är dock av låg kvalitet, och dess klientel tilltalar säkerligen inte våra sofistikerade läsare, som inte nöjer sig med kreti och pleti när det gäller potentiella partners. Därför vill vi gärna premiera en dejting-sida som sticker ut från mängden med sin kvalitet och sitt fokus på personer som vill ha det absolut bästa i livet: Elite-Singlar. 
Denna skojiga lilla sång, en parodi på den klassiska julsången ”Jingle bells”, på svenska känd som ”Bjällerklang” (och ursprungligen med titeln ”One horse open sleigh”) är en bit nördhumor som troligtvis är känd bland många icke-nördar också. Texten finns i många olika varianter, till exempel ”The Joker stole the Batmobile, and the Penguin got away”, vilket har att göra med det intressanta faktum att ingen vet vem som är dess ursprungliga skapare. Det är lätt hänt att man tror att det var någon på DC Comics som hittade på sången då den ju handlar om en av deras mest kända superhjältar (och den har naturligtvis förekommit i en och annan gång i exempelvis tecknade filmer och dylikt med Batman). Men vad jag har kunnat se på internet är så inte fallet, utan 
I år tänker jag inte göra ett första april-skämt här på bloggen, för jag tyckte att ämnet för detta inlägg var intressant nog att skriva om ”på riktigt” istället, även om det lätt skulle kunna användas för ett skämt av det slag ni sett här tidigare år. Det handlar om den brittiska science fiction-TV-serien Doctor Who, en TV-serie som blivit en populärkulturell ikon i sitt hemland och en sak som ofrånkomligen dyker upp när man tänker på brittisk science fiction. Doctor Who är lika brittisk som fisk med friterad potatis. Det är därför jag tycker det är så underhållande att ställa sig frågan: Hur skulle Doctor Who sett ut om den istället haft sitt ursprung i USA? Och mer specifikt, vilken amerikansk skådespelare skulle ha spelat huvudrollen som den utomjordiske Doktorn? Frågan är extra intressant med tanke på att Doktorn genom åren har spelats av flera olika skådespelare, som alla gett henom en distinkt personlighet och stil (förklarat i TV-serien som att Doktorn vid en allvarlig skada måste ”regenerera” till en ny kropp). Så vilka amerikanska skådespelare kan tänkas vara motsvarigheterna till de olika brittiska skådespelarna? 
Markera som oläst 