Är det dags för ”Baby, It’s Cold Outside” att komma in från kylan?

ap_560426054Med tanke på den välbehövliga uppmärksamheten kring sexuella trakasserier och övergrepp som vuxit fram de senaste månaderna (och som förhoppningsvis fortsätter växa) tänkte jag det kunde vara passande att ta en titt på kontroversen och diskussionen kring en känd gammal amerikansk jullåt, nämligen Baby, It’s Cold Outside. Sången skrevs 1944 av musikalsångsförfattaren Frank Loesser, och framfördes ursprungligen av honom och hans fru, Lynn Garland, när dessa besökte fester, vanligtvis mot slutet av festen. För sångens text handlar ju om en man och en kvinna (i den skrivna texten något suggestivt refererade till som ”wolf” och ”mouse”) som tillbringat en kväll tillsammans, och där kvinnan nu tänker gå hem. Mannen försöker dock övertala henne att stanna, med den huvudsakliga motivationen att, ja, det är ju kallt ute. Här är en inspelning av Loessers och Garlands framförande av sången: Fortsätt läsa ”Är det dags för ”Baby, It’s Cold Outside” att komma in från kylan?”

Tjej-Lego var bättre förr

LegoFriendsAndreaEn stor del av de Lego-produkter som kommit genom åren har på det stora hela framställts som relativt könsneutrala, tänkta att lekas med av både pojkar och flickor. Det finns dock ett antal ”teman” bland Lego-lådorna som i leksaksbranschens tämligen konservativa könsnormer brukar ses som att först och främst vara riktade till pojkar, såsom rymdskepp, riddare, sjörövare, poliser, etc. Lego-företaget måste ha varit medvetna om detta, då de genom åren gjort olika försök att skapa produkter som ganska tydligt är riktade till flickor (för det vore ju stört omöjligt att sälja rymdskepp, riddare, sjörövare och poliser till flickor, det finns väl ingen tjej som skulle kunna vara intresserad av det?). Fortsätt läsa ”Tjej-Lego var bättre förr”

Vad vore julen utan rap?

Och då menar jag inte den sorten som kommer efter att ha druckit för mycket julmust, utan den käcka pratmusiken med feta beats som borde ligga alla nördar varmt om hjärtat. Det går nog att gräva fram många skojiga hiphoplåtar med jultema, men jag tänkte ta en titt på tre som jag tror kan sägas vara de mest kända, och som tillsammans visar vilket variation det faktiskt finns i rap. Den ”snällaste” av de tre är nog faktiskt Christmas in Hollis av de glada gossarna i Run-D.M.C. Rösterna kanske låter kaxiga och tuffa, men texten är egentligen en ganska typisk skildring av en mysig jul, avslutad med en glad julhälsning. Fortsätt läsa ”Vad vore julen utan rap?”

Odjuren vid fönstret

En obskyr historia av H.P. Lovecraft, som kännare menar har många likheter med hans Odörtrilogi (till exempel det faktum att den inte existerar).

En akademiker flyttar in i ett gammalt hus utanför staden där han studerar, och allting verkar vara frid och fröjd. Han har trevliga grannar, smålantliga omgivningar att ströva genom och filosofera, och slipper lida av storstadens alla otrevligheter. Men så börjar han se två hundar vandra förbi hans fönster om natten, även om han snart börjar tveka på att det verkligen är hundar. Ty de läten som djuren ger ifrån sig är så fasansfulla att han inte kan beskriva dem, annat än att de tycks komma från kosmos mörkaste avgrunder. Vem är mannen som äger dessa odjur? Och vad är djurens sanna natur? Kan det vara de varelser som mörka skrifter såsom Liber Ivonis och Unaussprechlichen Kulten kallar ”Tindalos hundar”? Kan akademikern stoppa dem innan deras läten driver honom till vansinne?

(Fredde ursäktar likt sin föregångare för denna fånighet, men jag blev inspirerad när jag märkte att en granne har två stora hundar som han brukar vara ute och promenera med, och dessa ger ifrån sig obehagliga läten som inte liknar något som jag hört från hundar innan, utan känns smått Lovecraftianskt obeskrivliga. De är dock ordentligt kopplade och verkar inte farliga, bara läskiga.)

Publicerat av Fredde "They are lean and athirst!"

Christopher Lee 1922 – 2015

Nördar är en klassiskt konfliktsökande grupp. Mycket skall debatteras och diskuteras. Alla har olika åsikter om vilken christopherlee1karaktär eller skådespelare som egentligen är häftigast. Men det finns en grupp människor om vilkas förträfflighet alla nördar kan vara överens. Den kanske främste bland dessa var den levande legenden Christopher Lee.

Det är svårt att veta vart man skall börja. Lee började sin skådespelarkarriär efter andra världskriget (under vilket han arbetade både för underrättelsetjänsten, som frivillig soldat i Finska vinterkriget, vid Royal Air Force och stävjade ett myteri bland sina medsoldater efter flera slag vid Nordafrikafronten – för att bara nämna några saker)  och fick sitt genombrott i slutet på femtiotalet när han spelade Frankensteins monster i Hammer-skräckisen The Curse of Frankenstein. Mellan 1957 och 1976 skulle Lee göra ett enormt antal filmer för Hammer och spela allsköns monster, däribland mumien Kharis men det kanske mest kända av dessa var Dracula. En roll som han själv enligt rykten inte tyckte så värst mycket om efter de första filmerna men som han fortsatte att spela då efter påtryckningar från studion och en oro för att folk skulle förlora arbetsmöjligheter om han vägrade fler filmer i serien.

Fortsätt läsa ”Christopher Lee 1922 – 2015”

Mad Max: Fury Road – En recension

"Oh baby, it's a wild world."Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road. Fortsätt läsa ”Mad Max: Fury Road – En recension”

Dags för mysfilm!

Ibland vill man inte titta på svår film, ibland vill man bara samla hela familjen runt TV:n och njuta av en riktigt glad, mysig och upplyftande historia. En av mina favoriter bland sådana trevliga filmer är föga förvånande en klassiker i genren, The Shining.

Jag menar, jag har inte något emot en riktigt psykologiskt komplex tragedi som Janne Långben The Movie, men det är viktigt att lätta på trycket ibland, annars skulle jag kunna bli en riktigt tråkig pojke.

Publicerat av Fredde Tittut!