Den klassiska svenska filmserien om Jönssonligan är främst känd för att vara just en serie med filmer, men faktum är att det under 90-talet och tidigt 2000-tal gjordes försök att expandera den till andra medier än filmer. Kanske hade det att göra med att filmserien i sig börjat tappa fart efter att den väldigt centrala skådespelaren Gösta Ekman lämnat den, så att ägarna försökte få nytt liv i den genom att testa nya grepp (det var också under denna tid som de första ”Lilla Jönssonligan”-filmerna kom), eller så var det bara en slump att det hände just då. Det är intressant att sådana försök bara verkar ha gjorts under denna specifika tidsperiod, och ännu mer intressant att samtliga icke-film-produkter som kom av det har sitt ursprung hos en specifik person: serietecknaren Per Demervall.
Warcraft Adventures: Den försvunna Warcraft-historian
Efter att de släppt det framgångsrika spelet Warcraft II: Tides of Darkness 1995 (och dess expansion Beyond the Dark Portal 1996) började spelföretaget Blizzard Entertainment fundera på att utveckla Warcraft-universumet på nya sätt. Detta ledde till att de började utveckla ett Warcraft-spel i en helt annan spelgenre än de två tidigare RTS-spelen, nämligen ett äventyrsspel inspirerat av klassiker som Monkey Island, med titeln Warcraft Adventures: Lord of the Clans (en titel som intressant nog verkar tyda på att det fanns tankar om att göra fler spel med titeln ”Warcraft Adventures”). Spelet kom väldigt långt i utvecklingen och fick en hel del uppmärksamhet i spelpressen, men till slut lades utvecklingen ner, och spelet släpptes aldrig. Blizzard själva förklarade beslutet med att de helt enkelt inte tyckte att spelet uppnådde deras kvalitetskrav, och att det skulle krävas för mycket tid och resurser för att göra det så bra som de ville ha det (men givetvis finns det spekulationer om att det skulle ha att göra med interna stridigheter eller rent kommersiella intressen). Intressant nog anses dock ändå spelets övergripande handling som en del av Warcraft-kanon, som en viktig bakgrund till det nästa utgivna spelet Warcraft III: Reign of Chaos, och historian gavs ut i modifierad form som en bok. Fortsätt läsa ”Warcraft Adventures: Den försvunna Warcraft-historian”
Nördfavorit: Sheng Long
Nu är det den första april igen, och då tycker jag det kan vara passande att dra sig till minnes ett av de mest inflytelserika aprilskämten genom tiderna. Jag syftar givetvis på den sägenomspunne hemlige karaktären i Street Fighter-spelen, Sheng Long, en karaktär som har varit inspirationskällan till ett flertal andra mer eller mindre välkända karaktärer i den spelserien. Trogna Markera som Oläst-läsare kanske kommer ihåg att jag omnämnt Sheng Long i ett tidigt avsnitt av Nördcasten, men jag tycker det kan vara på plats med en mer utförlig beskrivning av historiken kring denne mäktige slagskämpe. Fortsätt läsa ”Nördfavorit: Sheng Long”
Mega Mans märkligaste musik
TV-spelserien Mega Man är en riktig långkörare, och har fått ett flertal populära spinoff-serier såsom Mega Man X och Mega Man Battle Network. Den ursprungliga ”huvudserien”, som bara heter ”Mega Man” har nu så många som 11 spel, även om många spelnördar anser att serien var som bäst i början, när spelen kom ut till NES (faktum är att Mega Man 9 och 10, som kom ut på 2000-talet, avsiktligt hade samma sorts grafik och ljud som de gamla 80-talsspelen för att ge en ordentligt nostalgisk stämning). Spelen handlar om roboten Mega Man (i Japan kallad Rockman) som byggts av vetenskapsmannen Dr. Light för att sätta stopp för den ondskefulle vetenskapsmannen Dr. Wily, som byggt en massa fientliga robotar. Varje spel går ut på att ta sig igenom ett antal plattformsnivåer som slutar med en bosstrid mot en av Wilys robotar, som alla har någon gimmick och ett namn som slutar på ”Man”. Så i till exempel det första spelet måste man besegra Fire Man, Ice Man, Guts Man, Bomb Man, Cut Man och Elec Man. Efter att ha besegrat en av dessa ”robot masters” får Mega Man deras specialförmåga, som han kan använda mot de andra bossarna. Fortsätt läsa ”Mega Mans märkligaste musik”
Republic Commando: Klonkrigens mörka sida
De tre Star Wars-prequelfilmerna hade alla åtminstone ett, och ibland flera elektroniska spel baserade på sig som kom ut i anslutning till filmernas premiärer (faktum är att bland all annan kritik som dessa filmer fått finns åsikter om att delar av filmerna verkar vara gjorda enbart för att fungera som spelsekvenser). Vissa av spelen var direkta adaptioner av filmernas handling, men det fanns också ett antal spel som istället har sina egna handlingar, och som knyter an till någon karaktär eller koncept från filmerna. Ett av dessa spel kom ut några år efter filmen Attack of the Clones, och samma år som uppföljaren Revenge of the Sith, och överlappar till en viss del med handlingen i dessa två filmer, även om majoriteten av spelet utspelar sig mellan filmerna, i de famösa klonkrigen. Spelet heter Star Wars: Republic Commando, och vad som är särskilt intressant med det är att det fick ett antal spinoffprodukter, till den grad att det kan se som ett litet mini-franchise inne i det övergripande Star Wars-franchiset. Men låt oss börja med det ursprungliga spelet. Fortsätt läsa ”Republic Commando: Klonkrigens mörka sida”
Beyond A Steel Sky – En recension
Efter en inledningssekvens börjar datorspelet Beyond A Steel Sky, uppföljaren till Beneath A Steel Sky, med att huvudpersonen Robert Foster står framför portarna till framtidsstaden Union City. Ovanför ingången sitter en välkomnande skylt med stadens namn, men när man närmar sig den visar det sig att den är lite trasig, och en av bokstäverna lossnar och trillar i marken. Detta känns som en avsiktlig symbol för spelets handling, om en stad som vid en första anblick framstår som en glänsande och optimistisk utopi (i motsats till det föregående spelets dystopi), men där allt egentligen inte står rätt till. Men det kan också ses som en oavsiktlig symbol för att spelet är väldigt påkostat och ser väldigt snyggt ut, men att det innehåller ett flertal anmärkningsvärda buggar som definitivt påverkade min upplevelse av det. När spelet släpptes i år köpte jag det direkt och började spela, och hade mycket roligt med det trots en del mindre irriterande buggar (till exempel ett ställe där jag inte kunde spara spelet, utan var tvungen att göra om en sekvens som jag redan gjort), ända tills jag nådde en punkt där spelet kraschade totalt, och jag inte kunde komma vidare i handlingen eftersom jag inte kunde se eller höra viktig dialog från en av karaktärerna. Jag var inte den ende som drabbats av denna bugg, och eftersom jag tyckte att handlingen hittills hade varit väldigt intressant var det ganska jobbigt att behöva vänta flera veckor på att spelskaparna skulle komma med en uppdatering så att jag äntligen kunde komma vidare. Ni som vill spela spelet nu kommer förhoppningsvis inte uppleva lika mycket buggar, men det var som sagt definitivt något som påverkade min spelupplevelse och min syn på spelet. Fortsätt läsa ”Beyond A Steel Sky – En recension”
Kosmopolska: Fantasin som aldrig lämnade mig
Det svenska datorspelet Kosmopolska från 1997 inleds med att huvudpersonen finner sig i en fängelsecell, drabbad av total minnesförlust. Han vet inte vem han är eller varför han sitter i fängelse. Den enda personen han kan prata med är en fängelsevakt, som vägrar komma med någon förklaring, utan bara antyder att någonting fruktansvärt har hänt, och att det är därför den icke namngivna huvudpersonen (i spelets sluttexter endast kallad ”jaget”) är fängslad. Spelets övergripande uppdrag är därför att ta reda på vad som hänt och försöka få tillbaka sina försvunna minnen, genom att utforska cellen på jakt efter ledtrådar. Det tar inte lång tid innan huvudpersonen upptäcker att det finns olika saker i cellen som på något oförklarligt sätt transporterar honom till en helt annan, färgglad och komisk värld. Denna värld kan sägas vara en sorts alternativ historia, där Polen deltar i en rymdkapplöpning med Frankrike, Schweiz och USA, med tre entusiastiska kosmonauter som måste bygga rymdskepp för att kunna ta sig till olika himlakroppar. Spelet alternerar fram och tillbaka mellan den svartvita fängelsecellen och den färgglada ”rymdvärlden”, och huvudpersonen måste lista ut hur dessa världar hänger ihop.
Fortsätt läsa ”Kosmopolska: Fantasin som aldrig lämnade mig”
Varför jag återvänder till stålhimlen
Efter en inledande film, som främst består av serierutor, börjar äventyrsspelet Beneath A Steel Sky med att huvudpersonen, Robert Foster, gömmer sig inne i en fabrik i den dystopiska staden Union City. En skjutglad vakt bevakar utgången till fabriken, så spelets första pussel är att hitta en annan väg ut. Som tur är finns det en dörr med skylt som säger att det är en nödutgång vid brand (och en notis om att man måste fylla i en blankett innan man får använda den), som man kan bryta upp med en behändig kofot. När Foster går ut genom dörren upptäcker han dock att den leder ut på en liten plattform över en enorm avgrund, på toppen av en skyskrapa längst upp i staden. Han tänker snabbt och hänger fast på dörrens utsida när vakten kommer efter honom, så att denne tror att han fallit ner i avgrunden. Detta första pussel är en ganska briljant introduktion, eftersom det visar hur man som spelare interagerar med spelet, men också eftersom det visar vilken ton spelet har. Du är fast i en dystopisk framtidsstad, med höga skyskrapor, mordiska poliser, bisarr byråkrati kring enkla saker, och brandutgångar som leder till ännu större faror än man redan var i. Fortsätt läsa ”Varför jag återvänder till stålhimlen”
Warhammer 40,000-arméer: Tau
Tau (även kända som T’au) är en av de yngsta arméerna i Warhammer 40,000, både i spelet och i dess universum. De dök upp för första gången i den tredje utgåvan av spelet, många år efter att så gott som alla andra arméer blivit etablerade och välkända. De är på många sätt väldigt annorlunda från andra Warhammer 40,000-arméer, vilket föga förvånande har gjort dem något kontroversiella, även om de också har fått många fans under sin relativt korta existens. Fortsätt läsa ”Warhammer 40,000-arméer: Tau”
Warhammer 40,000-arméer: Assassins
Likt Inquisitors är medlemmar av Imperiets hemliga organisation Officio Assassinorum inte egentligen en armé, utan snarare enskilda, kraftfulla krigare som du kan använda i andra Imperium-arméer. Som namnet antyder rör det sig om extremt vältränade lönnmördare, som Imperiet skickar ut när de behöver ta kål på någon speciellt farlig fiende. Ofta arbetar dessa lönnmördare ensamma, men det händer att de då och då hjälper Imperiets andra arméer, eller använder sig av kaoset på ett slagfält för att smyga sig på sitt mål. I den allra tidigaste utgåvan av Warhammer 40,000 fanns det bara en typ av ”Imperial Assassin”, en sorts allround-mördare som kunde utrustas med många olika typer av spännande vapen och annan utrustning, men från och med den andra utgåvan av spelet består Officio Assassinorum istället av ett antal under-organisationer, kallade ”tempel”, vars lönnmördare alla har specifik utrustning för att mörda på specifika sätt. Fortsätt läsa ”Warhammer 40,000-arméer: Assassins”
Markera som oläst 