Det finns två filmer regisserade av Stanley Kubrick som kan sägas tillhöra science fiction-genren (även det är värt att nämna hans arbete på A.I. Artificial Intelligence innan hans död). Den första var 2001: A Space Odyssey, som inte kom ut på 70-talet, men som jag ändå skulle säga satte tonen för de långsamma, filosofiska science fiction-filmer under det årtiondet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Den andra kom dock faktiskt ut på 70-talet: A Clockwork Orange, en adaption av Anthony Burgess bok med samma namn. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: A Clockwork Orange”
DC-casten #11 – Batman 219 (1970)
Ho ho ho! Det är nästan Julafton men innan vi släpper in Tomten bjuder vi på DC-Casten Infinite Holiday Crisis Special! (Eller en julspecial om ni så vill) Vi läser Batman, kokar glögg och öppnar julklappar. God Jul!
Nördcast #8 – Nördåret 1977
I den åttonde nördcasten återgår vi till att prata om ett specifikt årtal. Året är 1977 och ingen av oss är födda ännu. Vi pratar om Atari 2600, Arnold, Apple II och Melodifestivalen. Vi säger även fel på hur många nördcasts vi har gjort och pratar om 1977 års stora filmklassiker.
Science fiction-film från 70-talet: The Man Who Fell to Earth
Här har vi en på många sätt ganska typisk science fiction-film från 70-talet. Den är långsam, den är flummig, den har mer fokus på karaktärerna och deras interaktioner än på teknologin och specialeffekterna. Det som mest stod ut för mig med den är att bland de science fiction-filmer från 70-talet som jag sett så är detta troligtvis den som har mest naket i sig. Ja, till och med mer än i Zardoz!
The Man Who Fell to Earth är dock en betydligt bättre film än Zardoz, även om den ibland ligger på gränsen till att flumma iväg lika illa som Connerys gamla snedsteg. Skillnaden är dock att The Man Who Fell to Earth har en relativt central och fast övergripande handling att hålla sig till, och därmed inte riskerar att tappa tråden även när den svävar ut i mystiska drömsekvenser och till synes orelaterade sidospår. Filmen handlar om en mystisk herre vid namn Thomas Jerome Newton (spelad av ingen mindre än David Bowie) som en dag dyker upp i USA och verkar behöva tjäna ihop massor med pengar till ett ospecificerat framtida projekt. Detta gör han genom att få patent på olika väldigt avancerade uppfinningar och grunda ett företag som snabbt växer till enorm storlek och framgång. Senare i filmen avslöjas det att Thomas egentligen är en utomjording, och att hans mål är att bygga ett rymdskepp för att kunna ta sig från jorden tillbaka till sin egen planet. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: The Man Who Fell to Earth”
Science fiction-film från 70-talet: Mad Max
Jag har svårt att genrebestämma Mad Max. Filmens uppföljare kan ganska enkelt kallas ”postapokalyptisk action”, men detta stämmer konstigt nog inte lika bra in på den första filmen i en filmserie som blivit något av sinnebilden för efter katastrofen-filmer. Ja, det är definitivt en actionfilm vi har att göra med (med mest fokus på biljakter), men till detta kan sättas ett flertal andra genrer. Låt oss titta på handlingen i en förhoppning om att kunna reda ut begreppen och komma fram till vad Mad Max är för en film egentligen. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Mad Max”
Inspirationskällor till Star Wars: Hajen
Jag har tidigare här på bloggen skrivit om några filmer som inspirerade George Lucas när han hittade på Star Wars. Gemensamt för dessa filmer är att de har olika likheter med handlingen och tonen i Star Wars. Steven Spielbergs skräckfilm från 1975, Hajen, kan kanske inte sägas ha inspirerat handlingen i Star Wars på samma sätt, men den är ändå en viktig bidragande faktor till att Star Wars blev den film den blev. Star Wars var nämligen en s.k. ”high concept”-film, och Hajen brukar sägas vara filmen som skapade och populariserade high concept-konceptet. Fortsätt läsa ”Inspirationskällor till Star Wars: Hajen”
Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet
Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.
Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer. Fortsätt läsa ”Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet”
Science fiction-film från 70-talet: Dark Star
John Carpenter har alltid varit en av mina favoritregissörer. Han har gjort ett flertal filmklassiker, till exempel skräckfilmerna Halloween och The Thing, men även något mer muntra och äventyrliga rullar såsom Escape from New York, Big Trouble in Little China och They Live. Över lag är kanske hans filmer inte speciellt djupa eller konstnärliga, men de är välgjorda och ofta ganska intelligenta för sina genrer, och lyckas för det mesta vara väldigt underhållande. Hans allra första långfilm var en science fiction-film från 70-talet vid namn Dark Star.
Dark Star är namnet på ett rymdskepp som far runt ute i universum, med uppdrag att spränga upp ”instabila planeter” som kan hota rymdkolonisering. För att utföra detta är skeppet utrustad med ett gäng riktigt kraftfulla bomber, bomber som också har inbyggda artificiella intelligenser av någon anledning. Besättningen är fyra skäggiga slackers (plus en som råkade ut för en olycka och nu är nedfrusen) som inte är speciellt kompetenta, och känner sig uttråkade med livet ombord. Men så uppstår tekniska problem efter en tur genom ett gäng asteroider, och en av de tänkande bomberna vägrar att lämna skeppet när den blivit aktiverad. Så de fyra måste försöka rädda skeppet från att sprängas genom att prata med bomben. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Dark Star”
Science fiction-film från 70-talet: Superman
Superman är den bästa långfilmsadaptionen av Stålmannen-serien… hittills. Med detta menar jag att även om filmen har många bra saker så är det mycket som skulle kunna göras bättre, och därmed anser jag inte att den är den definitiva adaptionen, bara den bästa hittills.
Filmen kom ut efter Star Wars, men trots detta finns det ändå en del likheter mellan Superman och tidigare science fiction-filmer från 70-talet. De är inte allt för uppenbara, och tur är väl det. I en film om en superhjälte i färgglad kostym (och i det här fallet den absolut mest kända representanten för genren) passar det sig nog inte med allt för mycket långsamhet och filosofi, det ska vara action, äventyr och stordåd! Men allra bäst blir det ändå när dessa ytliga saker underbyggs av en viss substans och underliggande teman, eller åtminstone ett bra hantverk, och båda dessa saker finns också i Superman. Intressant nog finns det en sak som filmen speciellt har gemensamt med de mer filosofiska filmerna: Den är väldigt lång. Nästan två och en halv timme, faktiskt. Jag har sett den många gånger innan, men det är först nu som jag kommit att tänka på dess längd. Anledningen till att jag inte tänkt så mycket på det innan är troligtvis för att även om lång, så är den inte långsam. Det händer saker hela tiden, så man hinner inte bli uttråkad och titta på klockan. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: Superman”
Science fiction-film från 70-talet: THX 1138
Likt Soylent Green är THX 1138 en film som många känner till men färre faktiskt har sett. Detta beror på att den regisserades av ingen mindre än George Lucas, och denne har senare gjort små referenser till den i sina andra filmer. Själv har jag sett den två gånger, första gången tyckte jag den var ganska tråkig, men detta berodde troligtvis på att jag försökte jämföra den med Star Wars, vilket definitivt är fel inställning att ha. När jag nu sett den för andra gången är jag desto mer positiv.
THX 1138 är en väldigt snygg film. Det kan till en viss del ha att göra med att jag sett Special Edition-versionen av filmen (mer om detta senare), men jag gillar mycket av estetiken, som verkligen gör sitt jobb för att framställa den dystopiska värld som filmen utspelar sig i. Alla människor går runt med rakade huvuden och iklädda samma vita kläder i extremt spartanska miljöer, ständigt övervakade både av kameror och läskiga robot-poliser med blanka metallansikten. Mycket av detta ser fortfarande futuristiskt och skräckinjagande ut idag, och på grund av filmens handling är det inte nödvändigt att ha en massa specialeffekter som skulle se föråldrade ut nu för tiden. Jag gillar speciellt det ”fängelse” där huvudpersonen hamnar, en enorm tom vit yta som tycks fortsätta i all evighet åt alla håll. Fortsätt läsa ”Science fiction-film från 70-talet: THX 1138”
Markera som oläst 