Den fantastiska boken ”Svensk videospelsutveckling: Från 50-tal till 90-tal” ägnar några sidor åt det intressanta faktum att det finns tre olika, fullständigt orelaterade datorspel som alla har titeln ”Rymdresa”. Det första var ett enkelt, men ändå ganska fantasifullt och underhållande actionspel från 80-talet till hemdatorn ABC 80, och det senaste (med titeln RymdResa, notera stavningen) från 2015 har även det en del action, även om det är mer avslappnat och storslaget på det där typiska moderna indie-viset. Däremellan gavs det dock ut ett Rymdresa som skiljer sig ganska markant från de andra, och som jag anser är väldigt intressant ur ett spelhistoriskt perspektiv, kanske främst på grund av vem som utvecklade det. ”Rymdresa” från 1991 programmerades nämligen av ingen mindre än Kerstin Ekman, en välkänd och kritikerrosad svensk författare med en lång karriär som bland annat innefattar en tid som ledamot i Svenska Akademien (hon slutade dock med det under den så kallade Salman Rushdie-affären 1989). Ekman är främst känd för sina böcker, men redan på 80-talet blev hon också intresserad av datorprogrammering. En av hennes mest anmärkningsvärda elektroniska skapelser är ”Hotagens minne”, en databas över olika berättelser och hågkomster från en socken i Jämtland, ursprungligen enbart tillgänglig på datorer i ortens turistbyrå, men senare upplagd på internet. Rymdresa är dock den enda av hennes skapelser som kan klassas som ett spel, och hon är därmed så vitt jag vet den enda Akademiledamoten som har skapat ett datorspel (även om Peter Englund kanske en gång designade ett brädspel). Fortsätt läsa ”Räddningsförsök av en Rymdresa”
DC-casten #22 – Emerald Twilight (1994)
Säsongsavslutning! Vi fullbordar DC-castens första år med att läsa serien om när Hal Jordan ballade ur och gav sig på sin egen kår. Dessutom: Vad händer sen med DC-casten? Blir det en reboot? Blir det en ny säsong? Lyssna så får du veta mer!
Ensam hemma 2 – Den mest våldsamma julfilmen någonsin?
Nu är det jul igen, och då är vi många som försöker kolla på filmer med jultema. Häromdagen såg jag en klassisk julfilm som jag inte sett sedan jag var liten och det var en intressant upplevelse. Det kan vara den mest våldsamma julfilm jag sett och jag pratar så klart om Ensam hemma 2.
Fortsätt läsa ”Ensam hemma 2 – Den mest våldsamma julfilmen någonsin?”
Nördcast 5
Lyssna på!
Sköldpaddsliknande utomjordiska ninjor?
Många upprörda röster har höjts i nördkretsar efter nyheten om att Michael Bay, kanske mest känd för sina tre ganska dåliga men väldigt inkomstbringande långfilmer baserade på Transformers, nu ska göra långfilm av en annan klassisk 80-talsnördfavorit, nämligen Teenage Mutant Ninja Turtles. Det är inte första gången som turtlarna gått upp på bio, under sin storhetstid på 80- och 90-talet gjordes tre live action-långfilmer, men den nya filmen verkar inte ha något med dessa att göra. Speciellt uppenbart blev detta faktum då Bay gjorde ett uttalande om att de fyra sköldpaddorna i den nya filmen skulle ha ”utomjordiskt ursprung”, vilket de flesta nördar föga förvånande tolkade som att de skulle vara vuxna sköldpaddsliknande utomjordingar, i stället för jordiska sköldpaddor som muterats till tonåringar och blivit utbildade i ninjans ädla konst. Det var just detta koncept som upprörde nördarna väldigt mycket. Själva titeln Teenage Mutant Ninja Turtles borde ju faktiskt säga allt om deras ursprung, att de skulle vara utomjordingar ovanpå (eller i stället för) detta upplevdes av många som att gå lite väl långt från ursprungskonceptet.
Ett motargument mot de arga nördarna som florerat här och var är det faktum att utomjordingar i sig inte har varit speciellt ovanligt i Turtles-franchisen. Ja, deras ärkefiende Shredder är förvisso en människa, men i exempelvis den tecknade TV-serien från 80-talet jobbade han ju tillsammans med den högst utomjordiske Krang, och hade en del andra utomjordingar som underhuggare. I de ursprungliga serietidningarna som TV-serien var baserad på förekom det också en och annan utomjordisk motståndare och resa till andra planeter, vilket aldrig kändes speciellt onaturligt i en värld med tonåriga muterade ninjasköldpaddor, samurajkaniner och andra konstigheter. Motargumentet mot detta påpekande är dock att det mest unika och intressanta med Turtles-historian är turtlarnas ursprung. Att fyra små sköldpaddor råkade hamna i något mystiskt slem som muterade dem till mänsklig (tonårig) storlek och utbildades i ninjitsu av en lika muterad råtta som lärt sig denna konst genom att ha imiterat sin ägare när han var ett vanligt husdjur (eller i den tecknade 80-tals-TV-serien var en människa med ninjakunskaper som muterades till en råtta) känns som ett något mer unikt och udda koncept än att några utomjordingar hamnar på jorden och slåss mot skurkar. Faktum är att det senare konceptet är mer likt just Transformers, vilket spekulerades vara anledningen till att Bay gjorde ändringen, då han skulle vilja göra en Turtlesfilm som liknade hans Transformersfilmer.
De har också spekulerats en del bland nördarna att vad Bay menade med sitt uttalande i stället skulle vara att sköldpaddorna fortfarande var jordiska, men att slemmet som muterade dem skulle vara utomjordiskt och de därmed ”tekniskt sett” skulle vara utomjordingar, eller i alla fall ha ”utomjordiskt ursprung”. Hur som helst tycker jag dock personligen inte att förändringen med utomjordiska ninjasköldpaddor är lika oroande som själva det faktum att Michael Bay, skaparen av de inte speciellt lyckade Transformersfilmerna, nu ska få lägga vantarna på en annan 80-talsikon och antagligen belasta dem med en massa omogen kiss och bajs-humor, överdriven fokus på människokaraktärerna och troligtvis någon svulstig hyllning till USAs militär ovanpå alltsammans. Med tanke på det är utomjordingarna bara det minsta av orosmomenten.
Publicerat av Fredde 
Och jag som var glad att Jay Garrick skulle komma tillbaka…
Jim Lee har i sin oändliga vishet bestämt sig för att 90-talet tydligen förtjänar en renässans.
Omslaget till Earth-2 #2 av Ivan Reis och Joe Prado.
Publicerat av Jönsson 
Märkliga-översättnings-teatern ger: ”What in the name of fuck?”
På 80- och 90-talet började animé (eller japanimation eller mangafilm, som det ofta kallades då) dyka upp i stora mängder utanför Japan, och för många var det något väldigt nytt och spännande, helt olikt den animation de upplevt tidigare. Många tonåriga västerlänningar associerade fortfarande animation med barnprogram och Disneyfilmer, och blev därför väldigt entusiastiska när de nu kunde lägga vantarna på VHS-band med tecknad film fyllda med blodigt våld och nakenscener. De som översatte och dubbade dessa animés blev nog också väldigt entusiastiska när de insåg att dessa ”vuxna” tecknade filmer och TV-serier kunde ha ett helt annat språk, gärna med svordomar. Ibland blev dock dubbarna kanske lite för entusiastiska. Här nedan är en sammanställning av klassiska repliker från den engelska dubbningen av den ganska typiska sex-och-våld-animén Angel Cop. Känsliga tittare varnas, för nu är tecknad film inte bara för barn längre!
Publicerat av Fredde 
Veckans nördfavorit – Rob Liefeld
Det är kanske inte riktigt rätt att kalla serietecknaren Rob Liefeld en ”favorit”, han är snarare en person som nördar älskar att hata. Men faktum är att han en gång i tiden var en favorit. På 90-talet var Liefeld en av de allra populäraste tecknarna av superhjälteserier, och tjänade grova pengar. Han jobbade i huvudsak för Marvel, med ett och annat mindre jobb för DC, innan han och ett antal andra populära serietecknare (till exempel Todd Mcfarlane, Jim Lee och Erik Larsen) grundade ett eget serieföretag kallat Image Comics, med tanken att serieskapare här skulle få behålla rättigheterna till figurerna som de skapat, till skillnad från Marvel och DC där det var företaget som ägde rättigheterna och kunde bestämma vad som skulle göras med figurerna. Så varför är Rob Liefeld idag en av seriebranschens mest hatade tecknare? Han är jättedålig.
Det verkar som att Liefeld inte har något som helst grepp om hur mänsklig anatomi fungerar. Ända sedan han började rita serier på 90-talet har hans figurer ofrånkomligen haft orealistiskt stora muskler, bisarra kroppshållningar, alldeles för många tänder och allmänt märkliga proportioner. Han har blivit ökänd för att inte kunna rita fötter och försöker ofta komma runt detta genom att gömma karaktärernas ben bakom upphöjningar i marken, buskar eller genom att helt enkelt inte rita dom i helfigur om han kan undvika det. Han har också blivit kritiserad för att ta alldeles för lång tid på sig med att rita, så att serietidningar blir väldigt försenade.
Problemet är dock inte bara att han är en dålig serietecknare. Det finns många dåliga serietecknare. Jag är en dålig serietecknare, det erkänner jag gärna. Problemet är att Liefeld har blivit rik som ett troll på sitt tecknande och fortfarande får jobb hos Marvel och DC, trots att hans teckningsstil inte har förbättrats nämnvärt sedan 90-talet. Frågan som många serienördar ställer sig är ”varför får han fortfarande jobb?” Varför finns det betydligt bättre serietecknare som sliter i skymundan medan den här mannen som inte kan rita en normal fot eller en realistiskt böjd ryggrad får jobba med klassiska superhjältar som Captain America och Stålmannen? På 90-talet var det ännu värre, då försökte andra, duktigare, tecknare imitera Liefelds stil för att kunna sälja bättre. Och det är egentligen inte lika svårt att förstå att han var populär på den tiden, när serier skulle vara mörka, våldsamma, blodiga och tilltala hormonstinna tonårspojkar så mycket som möjligt. Men den tiden är förbi (eller?), så varför i hela friden har han inte dragit sig tillbaka, varför fortsätter han att plåga hederliga serieläsare med sina bisarra excesser?
Publicerat av Fredde 
Markera som oläst 